I Paris
utkant hittas två unga män med halsarna avskurna och man misstänker att det rör
sig om knark. Kommissarie Jean-Baptist Adamsberg är övertygad om att det rör
sig om något annat och när man hittar en grav som nyligen öppnats i närheten är
han säker på att händelserna hänger ihop. Samtidigt är det någon som slaktar
hjortar i Normandie bara för att ta ut deras hjärtan. Den som Adamsberg
misstänker är en seriemördare som han grep för två år sedan och som rymt från
fängelset. Dessutom så har det börjat en ny kollega på roteln som väcker en del
gamla, obehagliga minnen från förr hos Adamsberg.
I de eviga skogarna är den sista av Fred Vargas böcker
som jag läser, även om mitt misslyckade med att läsa böcker i ordning gjort att
jag läste den fjärden boken (av sju) sist. Det är i den här boken som alla
karaktärer faller på plats, det är här som Adamsbergs spanske granne dyker upp
för första gången och alla kollegor är på plats. Jag älskar fortfarande
historierna om den speciella polisstationen med alla excentriska poliser, där allas
egenheter accepteras. Personligen är jag lite svag för den unge, storögde
Estalère som inte är en särskilt duktig polis, men som är duktig på att komma
ihåg personliga fakta och vars främsta egenskap är att han har vet hur alla
vill ha sitt kaffe. Själva utredningen, eller i alla fall inte morden, står i
vanlig ordning inte i fokus och jag tycker att det är så skönt med deckare som
i princip saknar blodiga lik. Eftersom jag nu läst ikapp alla Vargas deckare,
får jag nu snällt vänta på att det ska släppas fler på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar