En dåres försvarstal del 3

Jag har nu kommit fram till den tredje och sista delen i rapporteringen om August Strindbergs En dåres försvarstal som jag läser tillsammans med P1s Bokcirkel. Del 1 finns här och del 2 finns här.

Även om En dåres försvarstal är en skildring av äktenskapet mellan August Strindberg och Siri von Essen så är det bara den sista tredjedelen av den lite drygt 300 sidor långa boken som behandlar själva äktenskapet. Det hela börjar positivt med meningen ”Vilken outsäglig lycka att vara gift!” och en beskrivning av äktenskapets lycka. Men säg den lycka som varar, redan på sidan efter så uppstår de första slitningarna då den förtidigt födda dottern dör efter ett par dagar och romanens Maria låter hunden från hennes äktenskap med baronen flytta in. Romanens berättarjag Axel blir svartsjuk på hunden som han anser blir bortskämd och får komma hustrun närmare än han själv (dessutom så bajsar den lite överallt). Marias nära relation till hunden (som förövrigt beskrivs som ett monster med rinnande ögon av den hundhatande Strindberg) och en nära relation med en väninna är starten på den nästan paranoida svartsjuka som kommer att plåga Axel under hela äktenskapet på ett bitvis obehagligt sätt. Att Maria är otrogen är Axel övertygad om och han misstänker att hon varit med många olika personer, både män och kvinnor. När barnen kommer så börjar han fråga sig om det verkligen är han som är fadern. Bokcirkelns panel är inne på att det är en psykisk misshandel som vi läser om och jag håller med om det, även om berättaren själv verkar vara omedveten om det. Axels försök att få Maria att framstå som galen slår snett eftersom det i stället är han som är den som är galen.

En dåres försvarstal är en bok som är skriven på ett speciellt sätt eftersom den skrevs av August Strindberg på franska och den här översättningen till svenska är gjord 1976 av Hans Levander utgår från originalmanuskript. Strindberg själv ville inte att boken skulle komma ut i svensk översättning och motarbetade de som ändå publicerade boken på svenska. En dåres försvarstal är i vilket fall som helst en bok som är väl värd att läsa, språket är underbart och man kommer verkligen berättaren Axel in på livet, även om det inte är många åsikter som vi delar. Det är en berättelse om ett äktenskap som innehåller både kärlek och hat och som till slut leder till skilsmässa. Romanen slutar på ett bra sätt med meningarna; ”Nu är historien slut, Älskade. Jag har hämnats; vi är kvitt…”

Även om P1s bokcirkel fortsätter med ett par kortare berättelser av Strindberg, så kommer jag att ägna mig åt annan litteratur framöver.

En dåres försvarstal del 2

Till skillnad från förra veckan så kändes det den här gången som att jag och panelen i P1s bokcirkel läst samma bok, dessutom samma del av boken. Som omväxling så har delar av boken den här gången lästs högt på uppmaning av A 2,5 år, som svarade att det var en bra bok när jag frågade. Hon valde den faktiskt helt själv utan min inblandning, den låg bland osorterade böcker på soffbordet. Förklaringen ligger dock inte i ett tidigt intresse för Strindberg, utan snarare i att hon gillar att somna till mosters röst som läser långa berättelser när det är dags att sova middag. Fast hon gav mig även boken en gång för att läsa ett stycke medan hon lekte. Vi har även hunnit läsa en del böcker som varit mer lämpliga för hennes ålder under påskhelgen.

Den här gången har jag läst noggrannare och mer fokuserat och dessutom har jag vikt hundöron (något jag aldrig gör annars) när jag läst något som känts viktigt. Nackdelen visade sig vara att det blev väldigt många hundöron, bitvis verkar det vara var och varannan sida som är markerad. Så här två tredjedelar in i boken så tycker jag att det finns många intressanta dimensioner i berättelsen och det gör inget att man vet att äktenskapet kommer att sluta i skilsmässa. Däremot så tycker jag fortfarande att En dåres försvarstal påminner en hel del om Siri (eller det kanske ska vara tvärtom), det är helt uppenbart att Lena Einhorn läst boken som research inför sin egen bok. Jag tycker även att fokus verkar ligga på tiden innan Siri von Essen skiljde sig från sin första make, det tar mer än halva boken innan karaktärerna Axel och Maria får varandra.

I den här andra tredjedelen av boken så är det starka känslor i omlopp hos berättaren Axel. Han visar bland annat upp sin svartsjuka sida, som inte är särskilt sympatisk. Axel är svartsjuk på Marias och baronens äktenskap och försöker göra dem svartsjuka genom att berätta om en finska. De tre utvecklar ett lite märkligt förhållande där det äkta paret behöver Axel för underhållning och Axel behöver även dem på något vis (och kanske distraktion eftersom baronen har ett förhållande med Marias unga kusin Mathilde samtidigt som Maria och Axel faller för varandra). Axel skyller allt på Maria, det är hon som förför och leder honom i fördärvet genom att inleda honom i frestelse och tyranniserar honom. Maria blir precis som väntat skandaliserad av skilsmässan som sker både för att hon drömmer om att bli skådespelerska och för att bli befriad av äktenskapets bojor. Maria vill inte in ett nytt äktenskap och vill inte ha fler barn (dottern i äktenskapet med baronen dör) och Axel ljuger om att vara i princip steril, så när hon ändå blir gravid så ett nytt äktenskap ofrånkomligt. Axel verkar dock föredra den kyska kärleken med kläderna på dyrkandet av hennes små fötter med de nätta kängorna framför köttsliga umgänget.

Det finns även några klassmotsättningar i boken, dels genom Axels beskrivning av hur en son av folket fått kvinnan av börd. Dels genom en diskussion med baronen där denne minns ett upplopp 1868 och hur de hade huggit in på packet. Här visar Axel det stora glappet som ändå finns mellan de båda genom att hänvisa till sina underklassinstinkter och minnas att han var med under upploppet, fast som en del av packet som kastade sten på militären. Senare kommer ju Strindberg att bli arbetarnas författare.