Jag gör slut

med Harry Hole nu. När jag fick hem Jo Nesbøs senaste deckare om den egensinnige polisen kände jag att nu räcker det med extrema blodigheter och huvudkaraktärer som borde ha strukit med flera gånger om. Det visade sig även att jag inte kommer ihåg ett skvatt av den förra boken Polis, det ringde i alla fall inga klockor när det refererades till den bokens upplösning. Fyra kapitel in i boken lägger jag ifrån mig Törst och bär tillbaka den till biblioteket. Dock kan jag tänka mig att läsa fler böcker av Nesbø, om de inte handlar om Harry Hole.

Midnattssol

I augusti 1977 kliver en man av bussen i en avlägsen by i Finnmarken i nordligaste Norge. Han kallar sig för Ulf och säger att han kommit för att jaga. I den nya miljön med læstadianer och samer hittar en ny tillvaro som skiljer sig mycket från hans vanliga tillvaro i Oslo. Han får låna en jaktstuga av byn klockare Lea, som så småningom förstår att Ulf snarare är ett byte istället för en jägare.

Midnattssol är fortsättningen på Jo Nesbøs förra bok, Blod på snö, som kom tidigare i år och som handlar om knarklangaren och expeditören Jan. Det här är Nesbøs fjärde roman som inte handlar om polisen Harry Hole och det känns lite som att han fått en ny inspiration när han kan ta ut svängarna på ett lite annat sätt. De här två senaste böcker har varit betydligt tunnare än hans vanliga tegelstenar, vilket jag bara ser som en fördel. Dessutom så är det ett extra plus att det här är Nesbøs minst blodiga bok (vilket kanske inte säger allt för mycket).

Piratförlaget skickade boken

Blod på snö

Det är december i Oslo i slutet av 1970-talet och det är den kallaste vintern i mannaminne. Olav lever i ensamhet, vilket till stor del beror på att det är svårt att ha nära relationer till andra människor när man försörjer sig på att ha ihjäl folk. När Olav träffar Corina, som skulle kunna vara kvinnan i hans liv, så kompliceras det av att hon är chefens fru och att han fått i uppdrag att döda henne.

Blod på snö är inte en helt vanlig Jo Nesbø-bok, inte för att Harry Hole återigen lyser med sin frånvaro, utan för att den är riktigt tunn, 180 sidor jämfört med de tegelstenar han brukar skriva. Det är också trevligt att det inte är lika mycket våld och blod som det brukar kunna vara när Nesbø är i farten, även om det förekommer en del (huvudpersonen slår ändå ihjäl folk för pengar). Även språket känns annorlunda och mer poetiskt på något sätt. Blod på snö är det bästa som Nesbø skrivit på väldigt länge och jag ser fram emot den andra delen, Midnattssol, i den här fristående serien om två böcker som kommer i höst.

Piratförlaget skickade boken

Sonen

Sonny Lofthus är en professionell syndabock som sedan tolv år sitter i Norges mest rymningssäkra fängelse där han erkänner andras brott och sonar deras straff mot att han får sina dagliga heroindoser. Han är också den som de andra fångar går till för att bikta sig och när han en dag får höra något som ändrar allt rymmer han från fängelset och börjar hämnas på dem som han anser står i skuld till honom.

Sonen är Jo Nesbøs andra deckare som inte ingår i serien om polisen Harry Hole, den förra fristående boken, Huvudjägarna, var jag dock inte så förtjust i. Den här boken påminner mer om Hole-böckerna, då den rör sig i Oslos undre värld och är ganska våldsam. Det är en ganska spännande bok som har ett driv i språket och ett högt tempo som gör att den är svår att lägga ifrån sig. Mina invändningar mot boken är att den är får lång, få böcker behöver vara 540 sidor (särskilt inte deckare enligt mig) och att det är på tok för många lik i boken som dör på diverse bestialiska sätt. En deckare blir inte bättre ju fler sidor och lik man använder sig av.

Piratförlaget skickade boken

Polis

När jag läste Jo Nesbøs förra bok Gengångare, den nionde, om Harry Hole så trodde jag att det var den sista boken då jag uppfattade slutet på boken som att Harry Hole var tämligen död. Jag har förstått att jag inte varit den enda som uppfattat det så, så jag blev ganska förvånad när det visade sig att en ny bok var på väg och att det på omslaget står att det är en ”Harry Hole-thriller”.

 

När en polis i Oslo hittas mördad på samma plats och dag som han en gång utredde ett olöst mord för många år sedan så känns det inte som en slump. När dessutom ytterligare två poliser går samma öde till mötes inom loppet av några månader så anar polisen ett skrämmande mönster. Att de saknar sin bästa utredare, Harry Hole, gör inte saken bättre. Samtidigt så ligger en svårt skadad patient isolerad i en sjukhussal och hans identitet är så hemlig att inte ens de poliser som bevakar honom vet vem det är.

 

Det känns som att Polis är en fortsättning på Gengångare och att det finns vissa öppningar för ytterligare en bok. När jag läser vad jag skrev om Gengångare så ser jag att en sak som jag störde mig på är det överdrivna spekulativa våldet där Nesbø letat reda på fasansfulla sätt att ta livet av människor. Det är en sak som inte är lika framträdande i Polis, även om människor dör på fasansfulla sätt även i den här boken. Jag gillar Nesbøs språk och han har en förmåga att fånga läsaren så att det svårt att lägga ifrån sig boken. Jag har dock ett par invändningar, en deckare blir inte bättre om de är tjocka (606 sidor i det här fallet) och liken staplas på varandra. Jag skulle önska att dagens deckarförfattare skulle våga gå tillbaka till det som Maj Sjöwall och Per Wahlöö gjorde så brilliant i sina första böcker om Martin Beck, skriva korta böcker med en bra mordgåta med minimalt med mord.

 

Recensionsexemplar från Piratförlaget

Det är aldrig försent

Det har tagit mig ungefär 1,5 år som bokbloggare innan jag kom mig för att be om recensionsex och debuten sker med Jo Nesbøs nya Harry Hole-deckare Polis från Piratförlaget.

Harry Hole den återuppståndne

Så här i påsktider då vi firar Jesu död och återuppståndelse så är det passande att jag nås av nyheten att det kommer en tionde deckare med Harry Hole i juni. När jag läste den förra boken, Gengångare, så var jag övertygad om att det var den sista boken med Harrly Hole eftersom jag upplevde att han var tämligen död när jag kom till den sista sidan. Det ska bli spännande att se hur Jo Nesbø tänker väcka Harry till liv igen.

Boken heter Polis och kommer ut 12 juni (hade den kommit en vecka tidigare hade den varit en starkt kandidat till att få följa med mig till Kroatien). Tydligen kommer den att släppas samtidigt i Sverige, Norge och Danmark.

Gengångare

Sedan jag fick veta att den norske deckarförfattaren Jo Nesbø skrivit den nionde boken om Harry Hole så har jag längtat efter att få läsa och när jag fick veta den skulle släppas på svenska i samband med min födelsedag så kändes den som en given födelsedagspresent till mig själv. Den mer ekonomiska sidan av mig bestämde dock att en första plats i bibliotekets reservationskö var en lika bra present. Så här i efterhand så var det en bra idé, dels för att deckare läser jag bara en gång (spänningen ligger ju i att man inte vet vem som är mördaren) och dels för att när jag väl fick boken i min hand så dröjde det inte många sidor innan jag blev besviken.

Gengångare utspelar sig tre år efter den förra boken Pansarhjärta och börjar med att Harry Hole återvänder från Hongkong till ett Oslo som både är lika och förändrat på en och samma gång. Anledningen till Holes återkomst är att Oleg, sonen till hans livs stora kärlek Rakel, sitter fängslad för att ha skjutit en knarklangare. På Oslos gator har det dykt upp en ny drog, fiolin, som ger färre överdoser än heroin men som är mer beroendeframkallade och den som styr nätverket kring den nya drogen är den mystiske Dubai. När Harry börjar nysta i det som verkar vara ett vanligt knarkmord visar sig ha oväntade kopplingar högt upp i samhället. Eftersom Harry inte längre arbetar som polis så bedriver han sina spaningar på egen hand, även om han tar hjälp av några gamla vänner inom kåren.

Det är inte så roligt att bli besviken på en bok som man väntat så länge på. Vad är det då som jag inte gillar med Gengångare. Först så är det en våldsam bok där Nesbø återigen letat upp vidriga sätt att ta livet av människor, den här gången är det spikar i en tegelsten som används. Våldet känns överdrivet och spekulativt och är många gånger onödigt. Överlag så finns det ganska mycket som känns överdrivet i boken och Harry verkar ha fått vissa likheter med MacGyver. Till exempel så tråcklar han ihop ett par sår på sig själv med vanlig nål och tråd för att sedan direkt ge sig ut på nya äventyr. Med tanke på hur denna den nionde boken slutar så är jag långt ifrån säker på att det kommer en tionde bok. Ingen skulle bli gladare än jag om Jo Nesbø hittar tillbaka till nivån som han visade i Rödhake.