Nässlorna blomma

Efter en rekommendation från mamma så läste jag i veckan Harry Martinsons Nässlorna blomma, vilket är den första boken som jag läser av honom. Tidigare har jag bara läst böcker av hans första hustru Moa Martinson, och till och med skrivit en B-uppsats utifrån hennes trilogi om Mia (Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor). Uppstatsens frågeställningen har jag dock glömt bort.

Nässlorna blomma är en barndomsskildring från det fattiga Sverige i början av 1900-talet, där författarens alter ego Martin efter att tidigt blivit föräldralös (pappan dog i lungsot och mamman lämnade de sex barnen och for till Amerika) såldes på auktion som sockenbarn. Att säljas på auktion innebar att man hamnade hos den som ville ha den lägsta ersättningen för att ta hand om och uppfostra barnen, vilket inte kan ha varit för barnens bästa. I livet det hårda livet som Martin får utstå med arbete och misshandel så blir skolan den stora ljuspunkten och tillflyktsorten, det är där som även ett sockenbarn kan vara kung över tje-ljuden.

Det här är en väldigt bra bok med ett underbart språk och som berättar hur livet kunde vara för bara hundra år sedan. Det är också fascinerande att Harry Martinson inte knäcktes av uppväxten och blev en framstående författare, medlem av Svenska Akademien och Nobelpristagare i litteratur (även om det blev kritiserat då både han och Eyvind Johnson var ledamöter i Akademien och i princip gav priset till sig själva). Precis som när jag nyligen läste Elin Wägners Norrtullsligan så lämnas jag med känslan att jag vill läsa fler böcker av Martinson.

Påsktradition

Sedan jag i början av 2000-talet upptäckte Jesus Christ Superstar av Sir Andrew Lloyd Webber och Sir Tim Rice, så har det blivit något av en påsktradition för mig att se filmatiseringen från år 2000 med Glenn Carter som Jesus och Jérôme Pardon som Judas. Så även denna påsk, även om jag vid det här laget kan den utantill (för säkerhets skull så har jag den även på CD).

 

Nu blir det däremot god mat och dryck (vitt vin i mitt fall) med familjen. Påskharen har dessutom varit här och lämnat av icke-ätbara påskägg till systerdottern A 3,5 och hennes lillasyster L 4 veckor.

Bokbloggsjerka 29 mars – 1 april

I dag är det långfredag och veckans bokbloggsjerka har ett påsktema

Vad ska du göra i påsk?

Den här påsken kommer att gå avslappningens tecken med god mat, förhoppningsvis en hel del läsning och kanske även något träningspass. I morgon kommer familjen hit och äter en enklare påskmiddag. Idag på långfredagen så vill jag inte ha det alltför roligt så jag tänker ta tag i lite välbehövlig städning (inte för att jag är troende, utan tycker om tanken med att ha lite tråkigt en dag om året).

Jenny

Egentligen så har jag varit sugen på att läsa Sigrid Undsets böcker om Kristin Lavransdotter, men inte lyckats komma till skott, visserligen har jag inte ansträngt mig så hårt för att hitta något fräsch exemplar, men nu blev genombrottsromanen Jenny från 1911 den första boken som jag läser av Undset.

 

Vi lär känna konstnärinnan Jenny Winge genom kandidat Helge Gram som tar oss in i berättelsen när han under en vandring genom Rom stiftar bekantskap med Jenny och hennes väninna Fransiska. Jenny har lyckats som konstnär, men när det gäller kärleken så har hon inte lyckats lika bra och säger att hon vid tjugoåttaårsålder aldrig varit kär. Jenny inleder en relation med Helge Gram och de förlovar sig, men när de återvänt till Kristiania så slås förlovningen upp. Istället så inleder Jenny en relation med Helge Grams far Gert och föder så småningom hans barn, en son som dör kort efter födseln. Det hela slutar tragiskt, vilket jag anade ganska tidigt.

 

Jag lyssnade på Jenny som ljudbok, vilket visade sig inte vara det bästa sättet för mig att ta till mig boken. Det kändes som att uppläsaren malde på utan att det hände särskilt mycket, vilket den här gången inte gick så bra ihop med arbetet (det blir lätt många avbrott). Annars så är det inga större fel på boken, språket känns fortfarande fräscht. En sak som är värd att komma ihåg är att bokens Jenny var en föregångskvinna som bröt mot de normer som fanns för kvinnor i början av 1900-talet.

Harry Hole den återuppståndne

Så här i påsktider då vi firar Jesu död och återuppståndelse så är det passande att jag nås av nyheten att det kommer en tionde deckare med Harry Hole i juni. När jag läste den förra boken, Gengångare, så var jag övertygad om att det var den sista boken med Harrly Hole eftersom jag upplevde att han var tämligen död när jag kom till den sista sidan. Det ska bli spännande att se hur Jo Nesbø tänker väcka Harry till liv igen.

Boken heter Polis och kommer ut 12 juni (hade den kommit en vecka tidigare hade den varit en starkt kandidat till att få följa med mig till Kroatien). Tydligen kommer den att släppas samtidigt i Sverige, Norge och Danmark.

Tematrio - Påskdeckare

Den här veckans tematrio hos Lyran har påsktema och frågan lyder; Berätta om tre favoritdeckare!
Det blev lättare sagt än gjort upptäckte jag tämligen omgående när jag började med att lista mina favoritdeckarförfattare och de blev tio stycken (listan hade blivit dubbelt så lång om jag tagit med alla som skriver okej deckare). När jag började fundera på vilka som skrivit böcker som står ut som extra bra så kom jag fram till följande trio;

Vass egg av Gillian Flynn - en otroligt bra och spännande deckare som är välskriven och där intrigen håller hela vägen (vilket inte alltid är fallet med deckare). Jag tycker att Flynns debut Vass egg är strået vassare än Mörka platser.

Då blev du tyst av Christa von Bernuth - en tysk deckare som utspelar sig i München, där det dyker upp mordoffer som fått ett ord inristat på kroppen och polisen upptäcker att orden bildar en ännu ickeavslutad mening. Spännande och välskrivet med en välkonstruerad gåta.

Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson - den enligt mig bästa boken av en av landets absolut bästa deckatförfattare. Två unga personer mördas när de dyker på ett plan i Vittangijärvi och tjejen leder Rebecka Martinsson genom utredningen, ett grepp som hade kunnat misslyckats men som Åsa Larsson lyckas med. Det blir inte sämre av att det är norrländsk vinter i boken.

Semesterplaner

Efter att ha ägnat för mycket tid åt att fundera över mina semesterplaner för sommaren, så slutade det med att jag valde att bege mig ut på okänd mark. Jag bokade mitt livs första charterresa, vilket även blir min första solresa, och premiärdestinationen blir till Markarska Rivieran i Kroatien. Det blir en veckas sol, bad, läsning och kultur i juni, innan högsäsongen drar igång och temperaturen blir allt för hög. Jag har varit ute och rest en del på egen hand tidigare, men det här blir första gången som jag testar charter. Tidigare har jag bland annat varit i Sydamerika med Rosa Bussarna, Peking (impuls, bokade via nätet och for), Berlin, St Petersburg (visserligen en gruppresa), Schweiz och Dublin, men det här är första gången som det kommer att troligtvis bli mer slappande än upplevelser. Kommer det innebära att hela semestern kommer att tillbringas på en strand med näsan i en bok? Nej, några museer och katedraler ska jag försöka besöka för att få min kulturella dos. Det är 76 dagar kvar till avresan och jag har redan börjat fundera över hur många och vilka böcker som jag ska packa för en veckas semester.

Alla monster måste dö

Att Nordkorea är ett märkligt land styrt av excentriska ledare är ingen nyhet, men när jag läser Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans bok Alla monster måste dö så börjar jag inse att det är ett ännu märkligare land än jag kunde tänka mig. Att läsa om Nordkorea är som att läsa om ett påhittat land i science fictionbok, eller som om George Orwells 1984 blivit verklig. Jag kan inte tänka mig att något annat länd tvingar sina medborgare att ha högtalare hemma som inte går att stänga av och som sänder ut meddelanden som prisar den helige ledaren.

 

Då de ledande i Nordkorea inte visste hur de skulle gå tillväga när den helige ledaren Kim Il-Sung dog i början av 1990-talet så beslöt man sig helt enkelt att han fick vara kvar som president för alltid medan sonen Kim Jung-Il tog över det praktiska styret. Det är också ett land där de högsta ledarna lever i överflöd medan folket svälter, där det krävs väldigt lite för att hamna i fångläger, som inte drar sig för att kidnappa människor (som den Sydkoreanska filmstjärnan Madame Choi), som gör kopior som är bättre än originalen (inklusive amerikanska dollarsedlar) och som ordnar stora skådespel, som en utländsk besökare som satt på ett hotell med utsikt över en tunnelbanestation och som upptäckte att det var samma människor som hela tiden kom upp fast i olika kläder. Det finns även frågan om den koreanska halvön delas av en 248 kilometer lång och fem till åtta meter hög mur eller inte. Nordkorea säger att Sydkorea och USA byggde den i slutet av 1970-talet för att kunna invadera landet. Sydkorea och USA säger att den inte finns. Det verkar inte finnas några foton som bevisar dess existens och alla turistgrupper verkar anlända samtidigt som kvällsdimman.

 

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman besökte Nordkorea genom en gruppresa, det enda sättet att komma in i landet. Med på resan är en udda samling människor med bland annat en svensk stridspilot, en gigantisk schweizare, en rysk kemist som samlar på vattenprov, chockturister och en ung nordkoreaexpert. Upplevelserna från resan varvas med en översikt över Nordkoreas historia, hur samhället fungerar och Madame Chois historia, hon blev kidnappad och tillbringade åtta år i landet innan hon lyckades fly. Alla delar skapar en helhet som är bra, fascinerande och läsvärd. Det läskiga är att denna märkliga och lätt paranoida nation har kärnvapen.

Bokbloggsjerka 22 – 25 mars

Det är fredag, solen skiner, kölden biter och efter ett par veckors uppehåll så har det äntligen blivit dags för en ny bokbloggsjerka.

Kan du ge exempel på en hyllad bok som du avskydde eller som du inte alls förstod dig på?

Det känns som att det är ganska sällan som jag läser och inte tycker om hyllade böcker, det är nog vanligare att jag bär hem dem från biblioteket, bläddrar lite i dem och bär tillbaka dem olästa. Visserligen läste jag Jag är Zlatan förra året och tyckte inte att den var speciellt bra, vilket högst troligt beror på att mitt intresse för fotboll och Zlatan är tämligen obefintligt medan min beundran för David Lagercrantz är betydligt större. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann lyssnade jag på efter att ha hört att den skulle vara så bra och rolig, men den enda anledningen till att jag tog mig igenom boken var att jag hade den som ljudbok så att den kunde mala på medan jag jobbade.

När det gäller klassiker så finns det en hel rad med böcker som ska vara så bra, men som jag inte tar mig igenom eller blir uttråkad av, som t ex Dostojevskijs Brott och straff (kom 130 sidor), Cora Sandels trilogi om Alberte (läst del ett och två utan större engagemang och jag upp på del tre), Jane Austens Emma (tog många försök och en dos envishet för mig att ta mig igenom ljudboken) och det finns ett gäng böcker av systrarna Brontë i bokhyllan som jag inte tar mig igenom, även om Jane Eyre och Svindlande höjder blivit lästa.

TemaTorsdag #7: Utsidan som räknas

Den här veckans TemaTorsdag hos Bokmärkt handlar om bokomslag;

Bokomslag tycks betyda mycket bland oss bokälskare. Det händer ibland att jag väljer böcker främst på grund av dess omslag, lite oftare än vad jag önska att jag gjorde. Veckans TemaTorsdag blir till att dela med sig fyra av de böcker du har i bokhyllan som du främst valt på grund av dess omslag. Om du är en av de som inte brukar välja böcker efter deras omslag får du gärna visa upp fyra av de finaste bokomslagen i din bokhylla.

Eftersom jag köper relativt få böcker med tanke på hur mycket jag läser och när jag köper böcker så brukar inte omslagen vara avgörande, även om det kan bidra till att väcka min uppmärksamhet.

Emma av Jane Austen i en snygg pocketutgåva från Bonnier klassiker, och som jag hade turen att vinna.
Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Det börjar kännas lite tjatigt att ta upp den igen, men de ursnygga broderade omslagen i nyutgåvan i pocket var en starkt bidragande orsak till att uppdaterade serien.
Gargoylen av Andrew Davidson, snyggt omslag med de häftiga svarta kanterna. Dessvärre tyckte jag inte att boken var särskilt bra så jag har gett upp på den.
Brott och Skuld av Ferdinand von Schirach, egentligen två böcker men som hänger ihop både som novellsamlingar och utseendemässigt så jag räknar dem som en.