När Tove Janssons Sent i november rekommenderades under
biblioterapin i Babel härom veckan så kände jag för att återuppta
genomlyssnandet av Muminböckerna (i inläsning av Mark Levengood) som jag
inledde, men inte slutförde, för ett par år sedan. Det märkliga med Sent i
november är att vara i Mumindalen utan Muminfamiljen, som seglat iväg på
äventyr.
Det är sen höst och fem figurer söker sig till Muminhuset
för att finna ro i det trevliga huset där det tassar omkring en familj i
bakgrunden. Snusmumriken har i vanlig ordning lämnat Mumindalen för vintern,
men återvänder för att hitta de fem tonerna som blev kvar. Filifjonkan drabbas
av städfobi efter en nära döden-upplevelse vid fönsterputsningen (vilket hon
tycker är jobbigt eftersom hon inte tycker om smuts och baciller) och bestämmer
sig för att hälsa på Muminfamiljen ett tag. Mymlan kommer för att hälsa på sin
syster lilla My. Onkelskruttet som är gammal och har problem med minnet kommer
för att fiska i bäcken. Även Hemulen och homsan Toft kommer till Muminhuset och
när familjen inte är där så flyttar det udda sällskapet in för vänta på att de
ska komma tillbaka. Tillsammans så hjälps gruppen åt att lösa de problem som
för dem till huset, både de praktiska och de psykologiska.
Även om det är lite märkligt att befinna sig i Mumindalen
utan Muminfamiljen så är det en bra och trevlig bok, även om det inte känns som
en barnbok på samma sätt som de andra böckerna.
1 kommentar:
Jag älskar att läsa Mumintrollen nu i vuxen ålder. Man ser helt andra saker i berättelserna nu jämfört med när man var liten.
Skicka en kommentar