Den som stannar, den som går

Den tredje boken om Elena och Lila tar vid där den andra boken slutar, på ett författarframträdande träffar Elena på Nino, som hon varit hemligt förälskad i sedan barnsben. Hon är förlovad med den unge professorn Pietro Airota och de planerar att flytta till Florens efter bröllopet. Lila har lämnat sin man och tagit med sin son och bor med Enzo i en annan del av Neapel än kvarteret där de växte upp. Nu när de tagit klivet in i vuxenvärlden så lever Elena och Lila helt olika liv och även om de inte träffas så ofta är de fortfarande nära vänner. Medan Elenas roman gör succé och hon planerar för ett bekvämt liv med den trevlige Pietro, så har Lila en helt annan tillvaro med ett hårt arbete på en charkuterifabrik. Under den andra halvan av 1960-talet och det tidiga 1970-talet blir det allt mer politiskt oroligt i Italien när både fascisterna och kommunisterna tar till våld.

Den som stannar, den som går är den tredje delen i Elena Ferrantes Neapel-kvartett och det är en bok som jag längtat efter sedan den andra delen, Hennes nya namn, kom i höstas och som jag förhandsbeställde så jag skulle få läsa så fort som möjligt (den kom ju för sent för att jag skulle få den som julklapp och hela tre veckor före min födelsedag). Eftersom den andra boken var helt fantastisk så var mina förväntningar väldigt höga på den här boken, och även om det är en väldigt bra bok så tycker jag att den inte riktigt når upp till samma nivå som den förra delen. Den här boken har fått undertiteln Åren mitt i livet, vilket är precis vad det handlar om. Jag älskar den här serien och att läsa om Elenas och Lilas olika liv och nu hoppas jag att det inte dröjer allt för länge tills den fjärde och sista delen kommer på svenska. 

Ferrantefeber

Har man drabbats av Ferrantefeber så har man. Då får man förhandsboka den tredje av Neapel-kvartetten, Den som stannar, den som går, när den släpps en vecka jul och hela tre veckor innan jag fyller år. 

Julkalenderbloggstafett lucka 14

Det har blivit dags för mig att presentera den fjortonde luckan i Sofies bokbloggs julkalendersbloggstafett där jag tar över pinnen från Anna på Stories from the city och temat i år är viktiga böcker. Jag tänker skriva lite om min viktigaste nya litterära bekantskap i år, den italienska författaren Elena Ferrante. Under 2016 verkar det som att stora delar av boksverige drabbats av Ferrante-feber och jag var en av dem som föll för den första delen av Neapel-kvartetten, Min fantastiska väninna, när den kom på svenska i våras. Under månaderna fram tills den andra delen, Hennes nya namn, släpptes hade förväntningarna vuxit rejält i alla fall hos mig och till skillnad från många andra böcker med höga förväntningar på sig så levde boken inte bara upp till dem, utan överträffade dem med råge.

Det är sällan det skrivs böcker om livslång vänskap mellan kvinnor på det här sättet och Ferrante är en mästare. Böckerna handlar om Lenù och Lila som lär känna varandra när de börjar skolan och även om båda är begåvade så är det bara Lenù som får chansen att läsa vidare efter grundskolan. Det är också en berättelse som även om den utspelar sig i Italien så handlar den inte handlar om Italien, utan för Lenù, Lila och deras vänner består världen av det fattiga kvarteret i Neapel där de bor. Det är en värld präglad av fattigdom, kriminalitet, våld och där italienskan är det fina språket som de intellektuella pratar medan folket pratar napolitanska. Det är Lenù, som blivit en berömd författare, som berättar om deras liv, eller främst Lilas liv.

Det har hela tiden varit känt att Elena Ferrante är en pseudonym och den har fram till nyligen varit en välbevarad hemlighet. Nu i höst har dock några journalister avslöjat vem som döljer sig bakom pseudonymen, något som jag personligen tycker var extremt onödigt. Varför man tyckte att det var så viktigt att avslöja en författare som bett om att få bli lämnad ifred. Att veta vem som skrivit böckerna påverkar inte på något sätt kvaliteten. Dessutom kan jag tycka att det är ganska skönt att det inte finns någon författare som intervjuas överallt och som ställer sig i vägen för böckerna.

Jag räknar ner tills den tredje boken, Den som stannar, den som går, som släpps strax efter jul och jag hoppas att både den tredje och sedan den avslutande fjärde boken fortsätter att leva upp till förväntningarna.

Imorgon lämnar jag över stafettpinnen till Lyrans Noblesser.