Lyckan borde vara fullkomlig för Caroline och Jonas när
deras efterlängtade dotter föds, men Caroline drabbas av en förlossningsdepression.
En dag ändras hela tillvaron när Caroline tappar dottern från balkongen, något
som hon inte har något minne av. Mirakulöst överlever barnet fallet från sjunde
våningen och hamnar i koma, medan Caroline hamnar i fängelse så vakar Jonas
konstant vid dotterns sida.
Tiden går så långsamt
när man tittar på den är Josefine Lindéns debutroman och det är bland det
bästa jag läst på länge. Josefine var med på bokresan och när hon på söndagen pratade
om boken på den programpunkt, som jag inte hade tänkt vara med på (tur att jag
ångrade mig), så tyckte jag att boken lät väldigt intressant och jag köpte ett
signerat exemplar. På vägen hem hade jag först ett par timmar att slå ihjäl på
centralen följt av en ganska lång tågresa och när jag började läsa boken så
kunde jag inte lägga ifrån mig den och den räckte bra precis till jag kom hem. Boken
är helt fantastisk (även om berättelsen även är hemsk), språket är underbart
och det är välberättat. Det här är verkligen en debut som lovar gott inför
framtiden, och jag gläds åt att Josefine håller på att skriva på nästa bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar