Barnvakten

 

Det är 1977 och i Detroit härjar en bestialisk seriemördare som kallas för Barnvakten eftersom det just barn som förs bort och som sedan hittas mördade. En av stadens välbärgade förorter bor Hannah, som är hemmafru och gift med en framgångsrik affärsman, och som inte kan sluta oroa sig för att Barnvakten ska ta hennes barn. Samtidigt inleder hon en affär med en karismatisk främling som får henne att känna sig sedd på ett sätt som hennes man inte längre gör. När Hannah dras in i relationen släpper hon helt kontrollen och är upprymd av känslan att ha en älskare. I närheten finns även Mikey, en ung man som är insnärjd i skumma affärer med en man med ett mörkt förflutet. Dessa personers vägar kommer att korsas under året då fler bortföranden och mord chockar staden.
 
Barnvakten är den senaste romanen av den produktiva amerikanska författaren Joyce Carol Oates som översatts till svenska och jag skulle säga att det är en av de bättre romaner av henne som jag har läst. Det är återigen tydligt att Oates inte är en författare som skyr de mörka och allvarliga ämnena som präglar vår värld och det är långt ifrån en munter läsning. Det här är en berättelse som kräver en del av sin läsare, men det är en väldigt välberättad historia och det är underbart att Oates fortfarande levererar trots att hon passerat 85 år vid det här laget.

Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.

 

Whitey McClaren är en respekterad man i samhället där han bor och har tidigare varit borgmästare. En dag stannar han bilen för att hindra två poliser som brutalt misshandlar en man, men det slutar med att han själv blir angripen. Den korta tid som Whitey har kvar tillbringar han på sjukhuset, omgiven av sin fru Jessalyn och de fem vuxna barnen. Efter att Whitey avlidit har de olika medlemmarna av familjen McClaren sina egna metoder för att hantera sorgen efter den karismatiske fadern som varit en central figur i deras liv. Särskilt svårt är det för änkan Jessalyn att hitta vem hon är nu när hon är ensam.
 
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. är den senaste romanen av den produktiva amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Oates har varit en av mina favoritförfattare under en lång tid nu, även om hennes utgivning är ojämn. Jag har läst ganska många av Oates böcker (men långt ifrån alla) genom åren och den här boken är helt klart bland det bästa som jag har läst av henne. Boken är en riktigt tegelsten på 863 sidor, vilket egentligen är för långt för min smak, så tycker jag aldrig att den skulle behöva kortas ner. Det är en berättelse om familj, föräldrars påverkan på sina barns liv, sorg och svårigheten med att hitta vem man är. De allra starkaste delarna för mig är när änkan Jessalyn försöker hantera sorgen efter makens död efter ett långt äktenskap. Det känns som att Oates har låtit sina egna erfarenheter komma fram där, då hon blivit änka två gånger på ålderns höst. Den här boken är verkligen ett mästerverk och jag kommer att rekommendera till alla vare sig de vill eller inte.

Vackra dagar

 

Novellsamlingen Vackra dagar av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates kom på svenska förra året, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. I de elva noveller som boken innehåller så visar Oates verkligen att hon verkligen behärskar att berätta historier i korta format, båda när det handlar om berättelser som är vardagsnära och de som är lite annorlunda. Boken är uppdelad i två delar, där den första delen innehåller noveller som är vardagsnära medan novellerna i den andra delen mer leker med realism och vad som är sant och inte. I de olika berättelserna får vi bland annat träffa paret som nyligen förlorat sin dotter, en universitetsprofessor som utnyttjar en godtrogen kvinna, en mamma som tar med sin son till ett speciellt museum, en ung pojke som läser en sommarkurs på universitetet och en ung afrikansk man som när han blir av med sitt visum gör det han måste för att få stanna i landet. Jag gillar verkligen alla novellerna var för sig och den helhet som de skapar tillsammans. Oates är en av mina absoluta favoritförfattare och det är alltid en fröjd att läsa henne när hon är i toppform, vilket hon är i den här samlingen.

Jagad

När Abby var barn plågades hon av mardrömmar om benknotor i gräset, men som vuxen tror hon att det är något som hon har lagt bakom sig. Dagen före sitt bröllop kommer drömmarna tillbaka. Kort efter bröllop råkar Abby ut för en allvarlig olycka och medan hon svävar mellan liv och död försöker hennes man Willem att förstå vad det är som har hänt. När Abby inser att hon behöver konfrontera sitt mörka förflutna börjar hon berätta för sin man och de börjar närma sig sanningen.

Jagad är den senaste boken som kommit på svenska av den produktiva författaren Joyce Carol Oates och det är en bok som jag hade låga förväntningar på då den har fått ganska dåliga recensioner. Jag tycker att boken var bättre än jag trodde att den skulle vara, men det är däremot inte en av Oates bästa böcker.

Mitt liv som råtta

Violet Rue är tolv år gammal och yngst av de sju syskonen i familjen Kerrigan och ser upp till sina äldre bröder. Det är en familj där man håller varandra bakom ryggen oavsett vad som händer. När Violet får reda på att två av hennes bröder hennes bröder har varit med och utfört ett fruktansvärt brott slits hon mellan att berätta det hon vet för att skipa rättvisa och lojaliteten till sin familj. Det val hon gör leder till ett liv i exil och att hennes familj förskjuter henne.

Mitt liv som råtta är den senaste av den produktiva författaren Joyce Carol Oates som kommit på svenska. Oates är en författare som kan vara ojämn i sin produktion och när hon inte är på topp är hon fortfarande bättre än de flesta andra, men när hon är som bäst skriver hon fantastiskt bra och starka böcker. Det här är en tragisk berättelse om en ung tjej som tvingas ta ett svårt beslut och som sedan får leva med konsekvenserna resten av sitt liv. Mitt liv som råtta hör definitivt till en Oates bättre böcker och det är en berättelse som jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig då den grep tag i mig.

Harper Collins Nordic skickade boken

Mannen utan skugga

Den 17 oktober 1965 klockan 9,07 träffar Margot Sharpe för första gången Elihu Hoopes i minneslabbet. Margot är en ung doktorandstudent och Elihu är en karismatisk 37-årig man som efter en hjärnhinneinflation tappat närminnet. Margot kommer att ägna trettio år åt att studera patienten och hur hans minne fungerar. Allt eftersom tiden går blir Margot alltmer besatt av Projekt EH och de möjligheter som det innebär.

Mannen utan skugga är den senaste romanen av den produktiva författaren Joyce Carol Oates som kommer på svenska. Det är en bok som skiljer sig från de flesta böcker med sitt tema med neurologi och klinisk psykologi. Förutom att det till stor del handlar om minne, är det även en berättelse om forskningsetik, passion, ensamhet och åldrande, både hur det är att åldras när man inte minns något nytt sedan man var 37 år och hur omgivningen förhåller sig till någon som inte förstår att tiden går. Det här är en lite märklig roman som det tog ett litet tag att komma in i, men den är väldigt bra och hör definitivt till Oates bättre böcker.

Jack of Spades

Andrew J Rush är en hyfsat framgångsrik författare, hans böcker säljer tillräckligt bra för att han och hans familj kan leva ett bekvämt liv. Framgången till trots så börjar Rush allt mer tröttna på att ständigt stå i skuggan av Stephen King. Han har hittat en lösning genom att på nätterna under influensen av whiskey skriva våldsamma böcker som pulpförfattaren Jack of Spades. Jack of Spades är en pseudonym som är så hemligt att det bara är Rush själv som känner till vem som ligger bakom böckerna. En dag får han veta att en läsare stämt honom för att stulit av henne och samtidigt läser hans dotter en av Jack of Spades böcker och börjar ställa frågor. Det gör att Rush börjar tappa besinningen och börjar agera allt mer som om han är en karaktär i en bok av Jack of Spades.

Jack of Spades är den senaste av Joyce Carol Oates böcker som kommer på svenska och det är något år sedan jag senast läste en bok av Oates, trots att det är en av mina favoritförfattare och att hon är väldigt produktiv. Det här är en av de bästa böckerna jag läst av Oates och det känns som att hon hittat ny inspiration i leken med noirgenren. Det är en bok som jag hoppas att många läsare hittar till, både gamla och nya läsare av Oates böcker.

Albert Bonniers Förlag skickade boken 

Bästautmaningen - Kvinnor i USA

I sin nya bästa-utmaning så frågar Lyran efter amerikanska kvinnor;

Det har varit presidentval i USA under veckan, det har ingen av oss kunnat missa. Hur gärna vi än velat. Och det blev inte en kvinna som president. Men här på bloggen ska det handla om amerikanska kvinnor, d v s kvinnor från USA. Berätta om den bästa romanen skriven av en nu levande amerikansk kvinna. Boken får gärna ha ett kvinnotema, men det är inget krav.

Även om jag läser en hel del engelskspråkig litteratur så blir det ändå relativt få amerikanska böcker. En amerikansk favoritförfattare som jag (och många andra) är Joyce Carol Oates. Oates är en av de mer produktiva författarna och har skrivit en hel rad med bra böcker, men om jag skulle välja en av hennes böcker så blir det nog ändå Dödgrävarens dotter, en bok som delvis handlar om Oates farmors öde.

Karthago

Natten till den 10 juli 2005 försvinner den nittonåriga Cressida Mayfield från staden Carthage och de sista spåren finns i naturreservatet Nautauga. Misstankarna faller snart på korpral Brett Kincaid, krigshjälten som kommit tillbaka invalidiserad från kriget i Irak, han var den som senast sågs med Cressida och han var tidigare förlovad med den äldre systern Julie. Trots att det dras igång ett stort sökpådrag så hittar man inte Cressida, eller hennes kropp.

Joyce Carol Oates är en av mina favoritförfattare, men hon kan vara ojämn i kvaliteten med båda toppar och dalar, även om lägsta nivån är ganska hög. Även om jag tyckte ganska bra om den förra boken, De fördömda, så är Karthago några snäpp bättre och hör till Oates toppar. Det är en berättelse som är ganska lågmäld och som puttrar på i ett lugnt tempo, men som tar tag i en och som är svår att lägga ifrån sig. En av anledningarna till att den är så bra är att alla huvudkaraktärerna får berätta om försvinnandet och dess konsekvenser från sitt perspektiv. Tänk om Oates alltid kunde skriva så här bra, då skulle hon kanske ha en riktig chans att kamma hem nobelpriset i litteratur.

Bonniers skickade boken

De fördömda

Våren 1905 slår en förbannelse till mot en rad framstående familjer i den amerikanska universitetsstaden Princeton. Det hela börjar med att den förre universitetsrektorn Winslow Slades barnbarn Annabel blir bortrövad från sitt eget bröllop av den märklige Axson Mayte. Det dröjer inte länge förrän stadens privilegierade familjer börjar drabbas av en rad fasansfulla och oförklarliga händelser och det verkar som att något mörkt och farligt verkar ruva i skogarna. Universitetets rektor, den uppåtsträvande Woodrow Wilson försöker hålla huvudet kallt i den maktkamp han är indragen i angående styret av universitetet. Annabel Slades bror Josiah blir helt uppslukad av att ta reda på vad som hänt med hans syster. Samtidigt så sitter den socialistiske författaren Upton Sinclair i staden utkant och drömmer som revolutionen.

De fördömda är det bästa jag läst av Joyce Carol Oates på länge, även om jag kan tycka att den hade vunnit på att inte vara fullt så lång (den är närmare 700 sidor) och jag tycker även att den svävar ut en del emellanåt. Något som Oates lyckas med är att få det märkliga och övernaturliga som händer i boken att verka helt normalt, vilket jag till viss del beror på att hon valt att låta en historiker som forskat om förbannelsen vara den som många år senare vara berättaren. Bland karaktärerna finns det en blandning mellan de som är fiktiva och de som funnit i verkligheten, som Upton Sinclair, Winslow Slade, Grover Cleveland och Woodrow Wilson (kände till min förvåning igen att han varit president, har ingen aning om vart jag lärt mig det). Joyce Carol Oates är en författare som har en tendens att vara ojämn kvalitetsmässigt där inte alla böcker är värda att läsa, men när hon är som bäst så är det en fröjd att läsa och De fördömda hör till den senare kategorin.
 

Bonniers skickade boken

Tematrio - Nobelpriset 2013

På torsdag är det dags för Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund att avslöja att vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Så här i nobeltider ställer Lyran följande fråga i veckans tematrio;

Vem får Nobelpriset 2013?

 

Eftersom jag vägrar tro att det är så många fler män än kvinnor som är kvalificerade för Nobelpriset, så hoppas jag verkligen att det blir en kvinna i år. Annars så har jag inte funderat så mycket på vem som kan tänkas bli årets pristagare, vilket gör att mina kandidater bör ha väldigt höga odds.

Peter Høeg – ja, jag vet att jag i förra stycket skrev att det är dags för en kvinna att få priset, men jag kan ändå inte utelämna min gamla favorit, dansken Peter Høeg, även om hans senaste böcker inte varit hans bästa.

Joyce Carol Oates – är med i diskussionen varje år och jag skulle bli oerhört glad om hon fick priset. Tyvärr så ligger det nog tyvärr Oates i fatet att hon är så oerhört produktiv och har en varierande kvalitet på böckerna. I sina bästa stunder är Oates helt klart en värdig kandidat.

Hanne-Vibeke Holst – en väldigt otrolig kandidat (men den bästa jag kunde komma på just nu), men ändå en fantastisk författare och berättare.

Tematrio - Bröllopstider

Den här gången har Lyran inspirerats av att det är bröllopstider och frågan lyder;

Berätta om tre romaner/noveller/dikter/texter som innehåller ett bröllop.

Stolthet och fördom av Jane Austen - innehåller på sätt och vis tre bröllop, men det är Lydias som står ut mest. Lydia är den yngsta av de fem systrarna Bennet och som rymmer med den stilige och opålitlige Mr Wickham, som efter att ha förfört henne tvingas gifta sig för att inte förstöra familjen Bennets rykte och ära.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg - den första boken i en tänkt trilogi om Maj som blir oplanerat med den betydligt äldre Tomas och som hon gifter sig med eftersom det inte var socialt accepterat att vara en ogift mor i 1930-talets Sverige, trots att hon egentligen varken vill ha honom eller barnet.

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates - en av den produktiva Oates guldkorn om den unga Rebecca som som kommer till USA med sin tyskjudiska familj i slutet av 1930-talet på flykt undan nazisterna. Ung och ensam i tillvaron gifter sig en brutal och misshandlande man, som hon senare lämnar för att skapa sig en ny och bättre tillvaro tillsammans med den begåvade sonen.

Bokbloggsjerka 23-26 november

Äntligen fredag och dags för veckans bokbloggsjerka. Den här veckan var min första tanke att det var en lite klurig fråga, men det gick ändå snabbt att komma på ett svar.

Lista 10 författare som du håller som favoriter just nu. Naturligtvis gör det ingenting om du även nämner den bok du värdesätter högst av var och en. 

Min lista blev en blandning mellan nya och äldre författare som jag listat utan inbördes ordning

Peter Høeg – Föreställning om det 20:e århundradet och De kanske lämpade

Maria Gripe – Tordyveln flyger i skymningen

Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen

Jane Austen – Stolthet och fördom

 
Vilhelm Moberg – Utvandrareposet

Kristina Sandberg – romanerna om Maj, Att föda ett barn och Sörja för de sina

Joyce Carol Oates – Dödgrävarens dotter

Peter Englund – Tystnadens historia och andra essäer

Åsa Larsson – Till dess din vrede upphör

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar

Det var vi som var Mulvaneys

Joyce Carol Oates har under de senaste åren seglat upp som en av mina favoritförfattare, även om jag inte har någon intention att läsa allt i hennes digra (och något ojämna) produktion. Även om Oates författarskap är väldigt ojämnt kvalitetsmässigt så när hon är som bäst så är finns det få andra författare som kommer upp i samma nivå. Det var vi som var Mulvaneys hör definitivt de av Oates böcker som är riktigt bra och då den redan har hunnit få några år på nacken så är jag övertygad om att den kommer att stå sig i många år till. Det var vi som var Mulvaneys kom först ut på engelska 1996, kom i svensk översättning 2000 och har nyligen kommit en ny andra pocketutgåva.

Historien om familjen Mulvaney berättas av den yngste sonen Judd som genom barnets ögon berättar om familjens sönderfall när hemligheterna rubbar balansen mellan familjemedlemmarna. Från 1955 till 1980 så bodde familjen på gården High Point utanför Mt Ephraim i staten New York där de har en massa djur och på ytan verkar allt lyckligt, men när det fruktansvärda händer så börjar hela idyllen krackelera. Jag tycket att det är svårt att beskriva handlingen i boken eftersom den gör ett större intryck om man inte vet för mycket om vad som händer. Det var vi som var Mulvaneys är en tät och välskriven berättelse som berör och upprör. Jag skulle önska att Joyce Carol Oates skulle minska sin produktion något och bara ge ut de bra böckerna, men än så länge så fortsätter jag att läsa de nya böckerna och blandat med gulkornen i den tidigare produktionen.

Lucka 17 - Dödgrävaren dotter

Joyce Carol Oates måste vara en av de mest produktiva författarna är aktiva nu, sedan debuten 1963 har hon formligen sprutat ur sig böcker. Det har blivit över 40 romaner, ett antal novellsamlingar, dramer, essäer, ungdomsböcker samt 11 romaner under två olika pseudonymer. Allt finns inte översatt till svenska, men ganska mycket och det släpps två böcker om år på svenska, en på våren och en på hösten. En fråga som man kan ställa sig är om hon kan hålla samma nivå på att hon ger ut? Svaret är nej, Joyce Carol Oates är verkligen upp och ner när det gäller kvaliteten på böckerna. Men när Oates får till det så slår hon de flesta på fingrarna och är helt briljant. Det är de pärlorna i hennes produktion som man ska plocka ut och dagen boktips,
Dödgrävarens dotter, är en av dem. I centrum för berättelsen finns 16-åriga Rebecca vars familj är tyskjudisk och har flytt undan nazisterna. Det enda arbete som pappan, som varit matematiklärare, får är som dödgrävare och kyrkogårdsvaktmästare. Efter att pappan dödat sig själv och mamman lämnar Rebecca hemmet och skapar sig ett nytt liv. Efter att ha hamnat i ett äktenskap med en misshandlande man flyr hon tillsammans med sin begåvade son och skapar
en ny identitet som hon bygger ett nytt liv för sig och sonen med. Oates själv säger att berättelsen delvis bygger på hennes farmors liv.

Den höga produktiviteten lär för övrigt bero på att hon disciplinerat sitter och skriver 7-8 timmar om dagen.