Det framstår allt tydligare för
mig att Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837) har en speciell ställning i
den ryska litteraturen, där han räknas som den störste av poeter. När jag i
somras satte mig på flyget till St Petersburg så hade jag knappt hört talas om
honom, utan bara läst ryska romanförfattare som Fjodor Dostojevskij och Lev
Tolstoj. Efter två intensiva med guiden som pratade en hel del om denne
fantastiske poet, pekade ut flera statyer som rests till hans minne och vi
besökte även staden Pusjkin, så började jag känna att här är en kunskapslucka
som jag behöver fylla. Staden Pusjkin hette tidigare Tsarskoje Selo (Tsarernas
by) och fick sitt nya namn 1937, vi var där för att besöka det pampiga
Katarinapalatset som byggdes av Katarina I.
I helgen så lyssnade jag på
Klassikern hos Kulturradion i P1 där journalisten Fredrik Wadström berättade om hur
Pusjkin förföljt honom under åren. Wadström berättade om en lägenhetsfest i
Moskva på 1990-talet där någon hade framfört åsikten om att Pusjkin inte var
den störste av poeter, vilket ledde till att resten av festen ägnades åt att
avstyra slagsmål mellan olika festdeltagare. Det är även så att om man är med i
den ryska versionen av Vem vill bli miljonär så får man räkna med att det
kommer frågor om Pusjkins poesi och alla ryssar förväntas tydligen kunna någon
av hans dikter utantill. När Wadström berättar om att en radiostation under en presidentvalskampanj
för några år sedan ordnande en tävling där fiktiva karaktärer från olika böcker
tävlade om vem som skulle vara den bäste presidenten. Att den tävlingen bjöd på
de bästa politiska debatterna när engagerade lyssnare ringde in för att argumentera
för sin kandidat, känns som ett tecken på att den politiska debatten i Ryssland
inte är så öppen.
Sista dagen i St Petersburg så
hade jag några timmar för mig själv och då satte jag mig på en bänk i
Konsternas Torg under en av stadens Pusjkinstatyer och läste en stund. När jag
kom hem så lånade jag hem en av Pusjkins böcker, diktromanen Eugen Onegin, från
biblioteket. Jag förstod mig inte på boken och blev dessutom lätt förvirrad av
att det fanns noter från både författaren och översättaren. Själv så dog
Pusjkin 37 år gammal i sviterna av en duell, där han försökte försvara sin ära.
Vill man läsa mer om de äventyr
som ryska författare och de människorna som läser dem bjuder på så
rekommenderar jag Elif Batumans Besatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar