TemaTorsdag #4: Bokfynd

Den här veckans TemaTorsdag handlar om bokfynd och jag fokuserar på bra inköp som jag gjort genom åren.

Det första bokfyndet är Bortom en vid ocean som är ett praktverk om musikalen Kristina från Duvemåla, som jag suktade efter när den kom ut och var alldeles för dyr för min ekonomi. När jag några år senare hittade den för 20 kronor (om jag inte minns fel) så kunde jag så klart inte låta bli att köpa den.

Det andra bokfyndet påminner om det första, jag hade upptäckt David Lagercrantz genom hans bok Änglarna i Åmsele, som jag lånade på biblioteket och drömde om att ha hemma i bokhyllan. Eftersom jag inte trodde att den fanns att få tag på längre så blev jag väldigt glatt överraskad när jag hittade boken för en billig penning på en utförsäljning.

Det tredje bokfyndet är den del av Stig Holmås Apacheserie som jag länge saknade i bokhyllan. Jag var ganska ung när jag läste den första boken i serien, Åskans son, och även om den första boken kanske är den bästa så läste jag alla sju med stor behållning. Länge stod sex av de sju delarna i bokhyllan, så gissa om glädjen var stor när jag av en slump hittade den saknade sjunde delen på ett antikvariat.

Det fjärde och sista bokfyndet är även en del av min samling med udda böcker, nämligen Che Guevaras Gerillakrig – taktik och strategi. Det är en bok som jag hittade på en bokaffär i Gamla Stan i Stockholm som hade utförsäljning med halva priset på allt. Jag minns att när jag räckte fram pocketboken i kassan så tittade han som stod där på den som om han aldrig sätt den förut och när det inte verkade som att originalpriset på 12 kronor från 1968 justerats så fick jag den för halva priset, 6 kronor.

Min andra last

Utöver böcker så har jag en annan last av en helt annan karaktär. Nämligen Höganäsporslin, både de nya produkterna och gamla. När man öppnar mina skåpluckor så går det räkna det som inte är Höganäs på ena handens fingrar. När de gäller de äldre produkterna så är jag särskilt svag för Old Höganäs med den karaktäristiska randen som ser ut som små pärlor och när de finns i den här ljusbruna färgen så är väldigt svårt att motstå. Så när jag idag efter jobbet gick förbi Pingstkyrkans loppis på vägen hem och hittade fyra tekoppar med fat, fyra assietter, en liten mjökkanna och en sockerskål så kunde jag inte lämna dem där. Särskilt inte då de såg oanvända ut och kopparna kändes väldigt behagliga att hålla i.

Tematrio - Sportlov

Den här veckan tematrio hos Lyran har sporttema då det är sportlovstider (även om det är en vecka kvar här uppe). Själv så tycker jag om att titta på sport när det är OS (synkroniserat simhopp är alltid fascinerande) och idrotter där de har skidor under fötterna (och har inga problem med att heja på norskar där det saknas framstående svenskar). Det var dock inte helt lätt komma tre böcker innehållande sport, men till slut fick jag ihop en lista, även om den bitvis blev lite krystad.

1. Anna Karenina av Lev Tolstoj – här finns en intensiv hästkapplöpningsscen (det räknas väl som en sport), som symboliserar Annas och Vronskijs redan på förhand dömda förhållande, där Vronskij rider sin häst så hårt att han bryter ryggen på den.

2. Harry Potter av J. K. Rowling – även om Quidditch inte finns i mugglarvärlden så är det ändå en sport och borde räknas tycker jag.

3. Ett år av magiskt löpande av Kenneth Gysing - en trevlig liten bok med krönikor av Kenneth Gysing som är redaktör på löpartidningen Runner’s World som är lättsamma och inspirerande även för dem som inte är löpare. När jag läste den så hade jag inte tagit ett frivilligt löpsteg på många år, men kom ändå på mig själv med att tänka att det kanske skulle vara roligt att vara med i en motionstävling.

Matlagning

För en vecka sedan så skrev jag att mitt nya kokboksinköp Fransk Bistro fyllde mig med inspiration och jag har nu hunnit provlaga två av recepten.

Först ut blev en paj med (purjo)lök och fläsk, vilket vid närmare läsning visade sig vara en vanlig quiche lorraine, som jag inte gjort många gånger även om det var längde sedan sist. God blev den i alla fall med kombinationen purjolök, knaperstekt bacon, smakrik ost och en äggstanning med grädde istället för mjölk (jag gjorde i och för sig en blanding).

Jag tycker att de gånger jag ätit musskor så har det varit gott (även om det brukar bli sådana man köper på burk) och har velat prova färska musslor, men det har kännts lite läskigt med hur man vet vilka som är dåliga och inte. Nu kände jag att det var dags att våga prova på musslor och det visade sig inte vara så farligt, när jag rengjorde dem så slängde jag de som var trasiga och öppna och kollade så att alla hade öppnat sig under kokningen. Själva musslorna blev bra, med jag fick inte riktigt till smaken och konsistensen på såsen. Nästa gång funderar jag på prova musslor med citron, jag tror att de vinner på lite syra.

För övrigt så tycker jag att det är otacksamt att fota mat på tallrik, det blir aldrig riktigt bra.

Med förintelsen i bagaget

Med förintelsen i bagaget är Sioma Zubickys bok från 1997 där han berättar om sin uppväxt i nazisternas skugga i 1930-talets Europa. Sioma växte upp i en ryskjudisk cirkusfamilj där föräldrarna hade flytt från Ryssland efter oktoberrevolutionen. Sioma föddes 1926 och växte på resande fot med olika cirkusar, vilket gjorde att han lärde sig flera språk trots att han aldrig satt i en skolbänk. När Sioma lärde sig spela xylofon så blev det hans sätt att bidra till familjens försörjning och han ansågs vara ett underbarn och fick engagemang utanför cirkusen. 1933 lämnar familjen Tyskland för gått för Tjeckoslovakien, för att senare via Schweiz hamna i Paris. 1943 grips Sioma, hans mamma och lillebror Victor och skickas till Auschwitz med transport nummer 59, där två tredjedelar av fångarna skickades direkt till gaskamrarna. Sioma lyckades överleva alla hemskheter och skapar sig så småningom ett nytt liv i Stockholm, även om han alltid bär med sig ett bagage från förintelsen.

 

En sak som slog mig när jag lyssnade på Med förintelsen i bagaget är att delar av historien känns väldigt bekant, och det inte bara för att jag läst en del böcker om förintelsen. Jag har en bestämd känsla av att Sioma Zubicky besökte min högstadieskola under första halvan av 1990-talet för att berätta om förintelsen. Även om boken är bra och innehåller en viktig och hemsk historia om den mänskliga ondskan så känner jag mig inte fullt så engagerad som jag brukar kunna göra när jag läser böcker om förintelsen, och vad vet inte vad det beror. Det kan bero på att ljudboken bara är tre timmar lång och det är inte länge nog för att komma in i berättelsen. Gerhard Hoberstorfer (min stora röstförälskelse när kommer till ljudböcker) har i vanlig ordning gjort en underbar inläsning.

Bokbloggsjerka 22 – 25 februari

Det har blivit dags för veckans Bokbloggsjerka och veckans frågra är;

Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Jag brukar få lässvackor med jämna mellanrum, både små och stora. Om jag har läst mycket under en period så brukar det kunna komma en liten lässvacka efter det då det känns som att jag inte hittar några böcker som jag vill läsa. På veckorna brukar det inte bli så jättemycket läst eftersom tiden försvinner så fort på kvällarna plus att tröttheten brukar sätta käppar i hjulet. Det bästa sättet att komma ur en lässvacka brukar vara att försöka hitta på något annat att göra några dagar och sedan försöka hitta en lite lättsammare bok att komma igång med igen. Slår lässvackan till mitt i en bok, lägg undan och börja på en annan istället.

TemaTorsdag #3: Bok till film

Att det är vanligt att böcker filmatiseras är ingen nyhet och ibland blir det bra och ibland inte. I den här veckans TemaTorsdag så undrar Bokmärkt vilka böcker som ännu inte blivit film, men som vi skulle vilja se på den vita duken. Efter att ha funderat ett tag så kom jag fram till följande fyra ofilmade böcker.

Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe finns mig veterligen bara som radioteater och jag tror att den skulle göra sig bra som film, i alla fall så länge man låter den utspelas under slutet av 1970-talet och inte i nutid eftersom stora delar av historien faller om man använder modern teknik. Här finns gömda mumier, röster från det förflutna och 200-åriga blommor som både har minne och kan kommunicera. Vad mer behöver en bra historia.

Inre säkerhet av Christa von Bernuth är en deckare/thriller som handlar om paranoian när man blir klassad som samhällsfiende i det kommunistiska DDR. Filmen skulle bli en klaustrofobisk thriller och den måste göras på originalspråket tyska.

This charming man av Marian Keyes, jag tycker att det här är Marian Keyes bästa bok om en charmerande man som längs vägen skadat mer än en kvinna, både fysiskt och psykiskt. Jag tror att det skulle bli en bra film som tar upp det viktiga ämnet kvinnomisshandel.

Föreställning om det tjugonde århundradet av Peter Høeg, den fantastiska debuten av en av mina absoluta favoritförfattare. Det är en märklig historia som innehåller en hel del konstigheter, men den har potential att bli en fantastisk film om man använder datortekniker på rätt sätt. Det kan också bli platt fall om det vill sig illa.

Ny mugg

För ett tag sedan råkade jag tappade min Pride and Prejudice-mugg, som jag använt på jobbet, i golvet med en förödande effekt (många delar och mycket kaffe på golvet). Nu har äntligen ersättningsmuggen kommit och den här gången blev det en Wuthering Heights-mugg i samma färg. Kollegorna tittade lite konstigt på mig när jag packade upp den, men jag slipper i alla fall den eviga jakten på kaffekoppar på jobbet (de har en förmåga att inte finnas bredvid kaffemarskinerna som de borde).

En man som heter Ove

Ove är en man med fasta principer som han håller hårt på och är övertygad om att världen skulle vara en väldigt mycket bättre plats om alla var som honom. Ove är 59 år gammal och har blivit förtidspensionerad på grund av arbetsbrist, vilket gör att han känner sig överflödig eftersom det är viktigt att vara en sådan som arbetar, aldrig är sjuk, betalar skatt och amorterar sina lån.  Ett av de stora trauman som Ove varit utsatt för var när han blev avsatt som ordförande i bostadsrättsföreningen, en händelse som Ove refererar till som statskuppen. Ove är inte rädd för att tala om för sina medmänniskor när de inte följer de regler som finns, som att respektera de skyltar som Ove satt upp. När det flyttar in en ny familj i huset bredvid Oves så kommer det att påverka hans tillvaro på ett oväntat sätt.

 

Jag har hört och läst så mycket positivt om En man som heter Ove att mina förväntningar var ganska högt uppskruvade, vilket gjorde att jag i början upplevde boken som lite seg. När jag kom in i boken och man fick reda på mer om Ove och hans liv så utvecklade det sig en underbar historia om en man med ett väldigt stort hjärta, men som inte är så bra på att visa det. Män som Ove finns lite överallt i samhället och vi har nog alla stött på en och annan Ove i någon form och de kan vara charmiga i sin butterhet.

Tematrio - dåligt enligt mig

Den här veckan så handlar Lyrans tematrio om litteratur som man tycker är dålig.

Sagan om isfolket – Efter att jag läste hela serien (47 delar) sommaren mellan fyran och femman så fick jag en överdos av Margit Sandemo och tantsnusk som sitter i än idag tjugo år senare och jag skulle aldrig öppna en Harlequin-bok (eller 50 nyanser-böckerna för den delen).

Deckare där handlingen spårar ur mot slutet – Jag gillar att läsa deckare, men alltför ofta så blir jag besviken när upplösningen spårar ur som en dålig Hollywood-film mot slutet. Lars Kepler är ett bra exempel på hur en bra deckare kan spåra ur totalt och polisen Joona Linna utvecklar övernaturliga krafter. Dessvärre så är inte Kepler ensam om överdrivna slut, det är tyvärr allt för vanligt.

Böcker som har långa utläggningar som inte har med handlingen att göra – Att det i böcker finns en del utvikningar som inte har direkt med handlingen att göra är inget ovanligt och det är inte särskilt störande, men när dessa utvikningar tar en allt för stor plats så blir jag less och lite irriterad. Jag har nyligen lyssnat igenom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio böcker om Martin Beck och även om de flesta av böckerna har bra och enkla mordgåtor så ledsnade jag mot slutet då de poliska och samhällskritiska utläggningarna blev allt fler och tog en allt större plats, i vissa fall på mordgåtans bekostnad. När jag läste Anna Karenina av Lev Tolstoj så irriterades jag även då på de bitvis långa utläggningarna om de ryska böndernas situation efter avskaffandet av livegenskapen.