Mördaren i folkhemmet

Mördaren i folkhemmet är den sanna berättelsen om hur den svenske löparstjärnan Olle Möller blev en av landets mest kända mördare. Det författarna Lena Ebervall och Per E Samuelsson försöker gå till botten med är om Olle Möller är en mördare eller om han är oskyldig och har utsatts för ett oerhört justitiemord. När författarna går igenom förundersökningarna och vittnesförhören så verkar det allt mer som att Olle Möller nog inte var skyldig för de mord han dömdes för och att han var en man förföljd av otur. Det hela börjar med att den tioåriga Gerd Johansson förs bort av en okänd man och senare hittas sexmördad. De få ledtrådar som polisen har att gå efter i jakten på mördaren passar in på Möller, som börjar bete sig märkligt för att inte dra misstankarna, vilket får en motsatt effekt. Möller döms för mordet på Gerd mot sitt nekande på ganska vaga indicier där åklagaren hittar vittnen som pekar ut Möller ganska långt efteråt och ett vittne som ger honom alibi åtalas i sin tur för mened. När Möller blir felaktigt misstänkt för mordet på femåriga Kerstin Blom 1955 så arbetar polisen enbart med teorin om att Möller är den skyldige, trots att han den här gången har ett ordentligt alibi. Ännu värre blir det 1959 när Möller flyttat till Närke och fru Rut Lind försvinner efter ett besök på ortopedavdelningen på sjukhuset. För polisen räcker det med det faktum att Möller befunnit i samma väntrum för att de ska vara säker på att han ännu en gång är mördaren. Här gör polisen sitt yttersta för att få Möller att passa in i bilden, alla vittnesmål som friar honom läggs i en kartong märkt ickerelevant och som advokaten aldrig får ta del av. Även media är övertygad om Möllers skuld och driver på opinionen som anser att jag är den värste mördaren i modern tid. Det hela slutar med att Möller döms även för mordet på Rut Lind.

 

Efter att ha lyssnat på Mördaren i folkhemmet så är jag ganska säker på att Olle Möller inte var någon mördare. Han var en man förföljd av otur och som delvis satte krokben för sig själv när han försökte bevisa sin oskuld genom att ljuga om småsaker, blanda ihop händelser och med en förmåga att berätta fel typ av skämt vid fel tillfällen. Ända fram till sin död höll han fast vid att han var oskyldig till de två mord han dömdes för. Trots att Mördaren i folkhemmet är en väldigt bra och upprörande bok så störs jag lite av att det är en roman och inte en faktabok. Författaren förklarar sitt val i efterordet med att de genom romanformatet på ett bättre sätt kan förklara den snåriga berättelsen och ge liv åt personerna, men romanformatet gör att berättelsen inte samma tyngd som om det varit en ren faktabok (och som troligen varit tämligen oläsbar på grund av alla fakta). Läsvärd är den i alla fall.

Bokhög

Eftersom mormor nyligen flyttat till ett äldreboende så håller vi så smått på att tömma hennes lägenhet och när det visade sig att jag var den enda i släkten som var intresserad av innehållet i bokhyllorna så gick jag loss och plockade på mig en liten hög.

Fredrik Lindström Jordens smartaste ord

Hjalmar Bergman Vi Bookar, Krokar och Rothar

Chun-Chan Yeh En by i bergen

Graham Greene Den stillsamme amerikanen och Vår man i Havanna

Yuan-Tsung Chen Drakens by

Per Olov Enquist Livläkarens besök och Boken om Blanche och Marie

Henning Mankell Danslärarens återkomst

August Strindberg Skärkarlsliv

Doris Lessing Det femte barnet

Syster Wendy Beckett Bonniers stora bok om måleriets historia

Två av böckerna har jag redan läst, Fredrik Lindströms Jordens smartaste ord och Per Olov Enquists Livläkarens besök, men det var så fina exemplar att de fick följa med hem ändå. Högst upp på att läsalistan hamnar nog Per Olov Enquists Boken om Blanche och Marie.

Tema Torsdag #1: Litterär middag

Bokmärkt har dragit igång en torsdagsutmaning och den första var så rolig att jag hänger på.

Uppgiften: Första Tema Torsdag är inspirerad av SVT-programmet Go’kvälls programdel där en känd person får göra en middagsdukning och låtsas vara middagsvärd till några önskade gäster, levande som död, skillnaden blir att du ska bjuda till en litterär middag. Berätta vilka fyra litterära personer du vill bjuda in som gäst och gärna varför. Det får vara författare, litterär karaktär, producent av en filmatiserad bok, bokbloggare, vilken person eller varelse som helst, levande eller död, så länge det har en litterär koppling. Om du vill, berätta om vart du skulle vilja ha bjudningen samt vad som står på menyn.

Plats: Stugan, där man har utsikt över både fjäll och sjö (och ignorerar E14)

Tid: En klar sensommarkväll (när man kan gå ut och hälsa på fladdermusen i skymningen)

På menyn: Fjällrödingfilé med ugnsbakade rotsaker och messmörssås, till det serveras ett torrt vitt vin. Till efterrätt blir det en chokladmousse.

Gästerna: Alla fyra gästerna är författare som jag beundrar och som har skrivit böcker som betytt mycket för mig. Som den första gästen kunde jag inte motstå att bjuda in Jane Austen, som fortfarande är läst och älskad 200 år efter det att hon var aktiv. Självklart så vill jag även prata om mästerverket Pride and prejudice och så vill jag ställa frågor om hur det var att vara ogift kvinna i början av 1800-talet. Den andra gästen är en författare vars böcker jag har älskat sedan barndomen och som skriver om starka tjejer, nämligen den fantastiska Maria Gripe. Den tredje gästen är en av de största giganterna i svensk litteraturhistoria Vilhelm Moberg, som just nu är aktuell med den nya vackra pocketutgåvan av Utvandrar-eposet. Även om jag blev helt tagen av Utvandrarna när jag läste böcker i tvåan på gymnasiet så hade jag redan flera år tidigare läst och gillat Rid i natt (varför jag nu läste den på mellanstadiet, om jag inte missminner mig, förstår jag inte idag). Den fjärde och sista gästen är också den enda som lever, dansken Peter Høeg vars roman De kanske lämpade påverkade mig ganska mycket när jag läste den på gymnasiet. Jag tror att det kan bli ett spännande samtal om klass och kön genom historien.

Bokbloggsjerka 8 – 11 februari

Det har äntligen blivit fredag igen och det innebär att det är dags för ännu en bokbloggsjerka.

Följer du någon utländsk blogg? I så fall vilken/vilka?

Det korta och tråkiga svaret är nej, det har inte blivit så.

E-bokstankar

Häromdagen utvecklade jag ett kraftigt behov av en e-boksläsare, typ Letto som AdLibris säjer (och som nästan alltid finns till specialpris). Efter mycket funderande fram och tillbaka och sökande på nätet och en ovilja att betala ganska mycket pengar för något som jag aldrig sett i verkligheten, så gjorde jag ett nytt försök att ladda ner e-böcker till telefonen. När jag köpte min telefon för cirka 1,5 år sedan så gjorde jag några försök att låna e-böcker till telefonen utan att lyckas då det inte fungerade trots att jag följde instruktionerna på hemsidan. Den här gången laddade jag hem boken direkt från katalogposten istället för via E-Libs sida och då fungerade det bättre.

När jag nu har en e-bok i telefonen så känns det inte riktigt som att det är min grej. Det känns som att jag läser i ett vakuum där jag inte vet hur många sidor som boken är, på vilket sida jag befinner mig, hur många kapitel och delar som boken innehåller och hur långa kapitlen är. Det är saker som jag tycker om att veta när jag läser och jag tycker även om att se hur bokmärket flyttar sig framåt under läsningens gång. När jag inte riktigt vet vilken bok som står på tur så tycker jag om att ta fram de jag funderar på så att jag kan klappa lite på dem och bläddra i dem för att se vilken bok som säger ”läs mig, jag är bra”. Det känns inte riktigt som att det är lika lätt att klappa på e-böcker. För tillfället så kommer jag att hålla mig till pappersböcker, men har tryggheten i att det går att låna e-böcker i telefonen om det skulle krisa.

Nu räcker det

Jag vill verkligen kunna säga att den första delen i Haruki Murakamis 1Q84-trilogi är helt underbar och att jag verkligen längtar efter att få ge mig i kast med del två och tre som står och väntar i bokhyllan. Dessvärre så kan jag inte göra det eftersom jag efter åtta kapitel och 155 sidor ger upp och ställer in den i hyllan igen. Istället för att försvinna in i berättelsen så kommer jag på mig själv med att fundera på något helt annat medan jag läser, vilket aldrig är ett bra tecken. När jag först upptäckte Murakami genom Fågeln som vrider upp världen så var det kärlek vid första sidan och jag älskade även Kafka på stranden och Norwegian Wood. Däremot så var jag inte lika förtjust i Sputnikälskling och Efter mörkrets inbrott. Det känns som att någonting har hänt som gjort att magin försvunnit för mig. Det verkar som att brytpunkten är när Eiko och Yukiko Duke lämnat över översättningspinnen till Vibeke Emond. Det är inget fel på Emonds översättningar, men för mig känns det som att den sista lilla magin saknas. För säkerhets skull så lämnar jag kvar bokmärket i 1Q84, så jag vet var jag ska börja nästa gång jag plockar fram den.

Kvinnogatan

I den andra delen i Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen, Kvinnogatan, är det fortfarande fokus på kvinnorna. Dock så får kvinnoläkaren Jacob Levin ett visst utrymme, men han är undantaget som den ende mannen som inte är med som lite utfyllning i bakgrunden. Levins fru Sally får däremot inte någon större plats och hon beskrivs som hans ”stora präktiga kossa till hustru” som vartannat år föder honom ett barn. En del saker har förändrats sedan Den blå rullgardinen, Petra och Angela har lämnat Eka herrgård för att den nu sjuttonåriga Angela ska kunna gå i skola i Stockholm. Efter att hon gått ut skolan så börjar Angela på en hushållsskola i Strängnäs. Petra har en väldigt liten roll i den här boken, men man förstår att hon får det ensamt när Angela åker iväg till skolan. Utöver Angela (och doktor Levin) så är det andra kvinnor på skolan som får ta plats som fröknarna Strussenhielm som driver hushållsskolan, underlärarinnan Bell von Wanden och Angelas nya kamrater Stanny och Linnéa (som lämnat sitt barn hos föräldrarna medan hon är på skolan). I denna kvinnliga miljö uppstår en del lesbiska tendenser, dels i vänskapen mellan Angela och Stanny och dels genom Bell, som är förtjust i unga flickor, förälskar sig i Angela.

 

I likhet med den första boken, Den blå rullgardinen, så är Kvinnogatan en väldigt bra bok skriven med ett språk som har ett flyt, trots de gamla böjningsformerna som jag vanligtvis brukar ha problem med. Att boken dessutom inte är längre än 163 sidor känns väldigt sympatiskt. Jag längtar efter att läsa de resterande fem delarna i sviten och kanske ytterligare några böcker av denna utomordentliga författare.

Tematrio - crossover

Den här gången så handlar Lyrans tematrio om crossover-litteratur, dvs böcker som passar lika bra för barn/ungdomar och vuxna. Jag läser inte så jättemånga crossover-böcker, men det brukar bli några per år i alla fall. Det gick i alla fall väldigt snabbt att komma på trion. Berätta således om tre bra böcker som passar både för ungdomar och vuxna (och alla däremellan) oavsett vilken etikettering boken har.

 

1. Skuggserien (Skuggan över stenbänken, …och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman) av Maria Gripe. Maria Gripe är en av mina absoluta sedan barndomen och jag läser hennes böcker med lika stor behållning nu som då. Trots att jag verkligen älskade både Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia – en sällsam historia så läste jag Skuggserien först som vuxen och då sträckläste jag de tre första delarna medan den fjärde och mer fristående delen dröjde det ytterligare några år innan jag läste.

2. Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi är verkligen böcker som passar för alla åldrar. De två första delarna Cirkeln och Eld kunde jag inte lägga ifrån mig när jag väl öppnat dem, och jag ser verkligen fram emot den avslutande delen Nyckeln som är planerad att komma under året. Jag tycker att Mats och Sara har lyckats bra med balansgången mellan den verkliga världen och det magiska, något som inte alla lyckas med.
 

3. Harry Potter av J K Rowling. Jag upptäckte inte Harry Potter förrän den fjärde boken kom på engelska (sommaren 2001 om jag inte minns fel) och då sträckläste jag de fyra böckerna i ett svep under några dagar och har sedan varit fast i den magiska världen och har både läst alla böckerna och sett alla filmer.

Hipp hipp hurra

Då jag hintat om att Bonniers klassikerserie ger ut Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos i nya och fräscha pocket lagomt till min födelsedag, så blev jag glad när öppnade paketen som innehöll de fyra böckerna. Nu ska de gamla, udda och illalukatande exemplaren bort. Visserligen var det par veckor sedan jag fyllde, men det var först igår som jag och syrran (som fyller år till veckan) hade vårat gemensamma firande. Omslagen är inte bara vackra att se på, de är även gjorda så att de känns som broderier, plus att insidan av pärmen ser ut som baksidan av broderiet.

Syrran har tagit fasta på mitt tedrickande och tekanneörhängena som jag fick i julklapp kompletterades nu med tekoppsörhängen.

Bokbloggsjerka 1 – 4 februari

Då har det blivit dags för ännu en bokbloggsjerka och veckans fråga är av det lite klurigare slaget.

Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Jag skulle nog säga att svaret är nja. Förutom att jag genom åren köpt på mig ett lager med anteckningsböcker som mest ligger lite överallt i lägenheten så har jag ingen samling, bara några udda föremål. En bibliotekarieaktionfigur som står i bokhyllan och en Penguinmugg som bor på jobbet utgör knappst en samling. Dock så har jag en liten och väldigt långsamt växande samling med udda böcker, som bland annat innehåller Läsebok för folkskolan från 1878 (där man bland annat får veta att London är ett hemskt ställe där man bara kan röra sig om man följer med folkströmmen) och Che Guevaras Gerillakrig - taktik och strategi (allt du behöver veta för att starta ett gerillakrig).