Tematrio - Favoritklassiker

I den här veckans tematrio hos Lyran ska man lista tre stycken läsvärda klassiker som man tycker om. Då det känns som att jag alltid listar samma klassiker (Pride and Prejudice och Utvandrarna bland annat), så tänkte jag ta fasta på att det imorgon är arbetarnas dag, första maj, och lista tre läsvärda klassiker från arbetarlitteraturen.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström – den första delen i Fogelströms Stadserie, som följs av Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen. Mina drömmars stad börjar med att Henning kommer vandrande till Stockholm för att hitta arbete och söka lyckan. Han befinner sig i samhällets bottenskikt och försörjer sig bland annat som sumprunkare. Vi får sedan följa Henning och hans ättlingar under hundra år mellan 1860-1960.

 

Soldat med brutet gevär av Vilhelm Moberg – en maffig roman som har vissa likheter med Mobergs egen uppväxt i Småland. Huvudkaraktären Valter Sträng växer upp i en familj med sju barn i ett soldattorp och får tidigt börja arbeta på ett glasbruk. På bruket blir han politiskt medveten och blir klasskämpe och ungsocialist. Efter flera år med kroppsarbete får Valter chansen att läsa på folkhögskola och börjar sedan arbeta som landsortsjournalist. Det är stark berättelse från en av landets litterära giganter om en verklighet som bara ligger 100 år bakåt i tiden.

Mor gifter sig av Moa Martinson – är en uppväxtskildring om Mia som är dotter till en ogift mor, vilket var en större skandal än vad många i dag kan tänka sig. Mor gifter sig är den första delen i en trilogi och följs av Kyrkbröllop och Kungens rosor. Hela trilogin handlar om Mias uppväxt i Norrköping runt sekelskiftet 1900 och fokus ligger på de hårda villkor som underklassen kvinnor levde under i slitet för att kunna sätta mat på bordet åt familjen. Moa Martinson var en välbehövlig kvinnlig röst bland alla manliga arbetarförfattare och en riktigt storsäljare på sin tid, och trilogin om Mia är helt klart läsvärd än idag.

Aniara

Rymdeposet Aniara från 1956 är Harry Martinsons mest kända verk och det är en sådan bok som jag haft på min mentala att läsa-lista. Aniara känns som en av de där klassikerna som är så kända att det känns som att de borde läsas. När jag för ett tag sedan började intressera mig för Harry Martinsons författarskap, genom uppväxtskildringen Nässlorna blomma, och jag dessutom köpte ett väldigt fint exemplar av Aniara (med ett vackert akvarellomslag) på Pingstkyrkans loppis så kändes det som att det var hög tid att äntligen läsa boken. För att göra läsningen lite mer effektiv (och för att det valet fanns på biblioteket) så valde jag att lyssna på ljudboken, i en inläsning av skådespelaren Ulf Palme.

 

Aniara är ett rymdepos bestående av 103 sånger skrivna på vers. Det är en science fiction-berättelse om rymdskeppet Aniara är på flykt från jorden som blivit smittad av radioaktivitet och på väg till Mars, men som hamnar ur kurs och är hjälplöst på väg mot Lyrans stjärnbild. På skeppet finns Miman, en medveten superdator med övermänsklig artificiell intelligens och som dör av sorg inför mänsklighetens dårskap.

 

Jag känner att jag borde älska Aniara, men det gör jag inte, vilket kan bero på att jag har lite svårt för både science fiction och versromaner. Ulf Palmes entoniga inläsning höjer inte direkt ljusboksupplevelsen, även om det entoniga passar ganska bra in i berättelsen på sätt och vis. Jag måste säga att jag föredrar när Martinson skriver mer jordnära, som i de dikter i samlingen Dikter 1929-1953 som jag håller på och läser i långsam takt och som i prosatexter som Nässlorna blomma. Den kritik som riktas mot omvärlden och människans tendens att använda sig av tekniken för att göra ont mot andra människor och naturen går mig inte förbi. När Aniara kom ut 1956 så fanns atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i färskt minne och det fanns mer reellt hot om ett kärnvapenkrig som skulle utplåna mänskligheten.

Då tänker jag på Sigrid

När jag först hörde talas om Elin Olofssons debutroman Då tänker jag på Sigrid så kändes det lite kymigt. Jag har samma förnamn som huvudkaraktären, Hanna, är i samma ålder (har visserligen aldrig bott i Stockholm), jag har en dement mormor (inte farmor) som heter Sigrid och som nyligen flyttade till ett hem. Dessutom så är jag och författaren lika gamla, uppväxta i samma kommun (i olika delar), gått på samma gymnasieskola och bor nu i samma stad. Vid en första anblick så kändes det som att ganska mycket stämde in på mig, trots att jag och Elin Olofsson, så vitt jag vet, aldrig har träffats. När jag började läsa så visade det sig att själva berättelsen i alla fall inte stämde in på mitt liv.

 

Hanna bryter hastigt upp från sin tillvaro i Stockholm och säger upp sig från jobbet på reklambyrån efter en smärtsam kärlekshistoria med en gift kollega. Hennes tillflyktsort blir hembyn Gärningsberg i Offerdal, Jämtland, där hon flyttar in på gården Storgårda som står tom sedan farmor Sigrid flyttat till ett äldreboende. När Hanna installerat sig på gården så börjar hon peta i de oläkta såren som finns i släkten, vad var det egentligen som hände som gjorde att hennes pappa helt bröt kontakten med sin familj och vad hände med farbrodern Åke som tog livet av sig.

 

Då tänker jag på Sigrid är en väldigt fin och välskriven berättelse om en familj som bär på många hemligheter som man inte pratar om och som blir till variga sår som aldrig läks. Vi får ta del av berättelsen från tre olika perspektiv, Hannas, Sigrids och Åkes, vilket jag tycker fungerar bra och det ger en helhet till historien. Då tänker jag på Sigrid är en väldigt stark debut som lovar gott inför framtiden och jag ser framemot att läsa Elin Olofssons kommande böcker.

 

Som den jämte jag är så finns det en del saker i boken som gör mig lite extra glad, som att Östersund konsekvent benämns som stan, vilket är den vardagliga benämningen på länets enda stad. Jag tycker även att de dialektala inslagen är trevliga och ger en hemtrevlig känsla, utan att de tar över, även om jag som är uppväxt med jamskan inte har några problem med att förstå orden (även om en del ord känns ovana att se i skrift).

Harry Martinson-hyllan

För ett tag sedan så shoppade jag loss på böcker av Harry Martinson på Kupan och Pingstkyrkan och har sedan dess funderat på vart i bokhyllorna som jag ska stoppa in böckerna. Det var inte helt lätt att hitta en plats för sex böcker av samma författare. Efter en smärre omorganisation så hamnade på poesihyllan (efter att ha knuffat undan några biografier till den mer konstnärliga hyllan), vilket passar bra eftersom två av böckerna innehåller dikter. Nu delar Harry hylla med en annan svensk nobelpristagare, Tomas Tranströmer, Emily Dickinson, Dylan Thomas, antologin Kärlek och uppror, Karin Boye och Edith Södergran. Snart kommer jag nog även att läsa några av böckerna.

Bokbloggsjerka 26 – 29 april

Äntligen är arbetsveckan slut och det har blivit dags att svara på en ny bokbloggsjerka.

Hur viktiga är böckernas förord egentligen? Läser du dem eller skippar du dem helt och hållet?

Förord, efterord, författarens tack - jag läser dem alla (fast kanske inte alltid så noga). Är det ett förord skrivet av författaren så läser jag det innan jag börjar på själva boken. Är förordet skrivet av någon annan än författaren så brukar jag spara det tills jag läst boken, eftersom de brukar ha en tendens att avslöja vad som kommer att hända.

Oj då

Jag råkade visst lägga en förhandsbeställning på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden hos Adlibris idag. Just nu känns det länge till 22 juli, jag vill ju läsa boken nu.

När duvorna försvann

Det känns lika bra att börja den här recensionen  med en fråga 

Är Sofi Oksanens nya roman När duvorna försvann lika bra som den förra romanen, Utrensning?

Svaret är nej, det är den inte. Därmed inte sagt att boken är dålig på något vis. Jag hade inte heller riktigt väntat mig att den skulle leva upp till de skyhöga förväntningarna som skapades efter mästerverket Utrensning.

När duvorna försvann är den tredje boken i Oksanens tänkta kvartett om Estlands historia under 1900-talet och i centrum för berättelsen står ett olyckligt äktenskap byggt på lögner. Edgar bygger sitt liv på lögner och sin förmåga att manipulera både människor och handstilar. Under andra världskriget vänder han kappan efter vinden och arbetar för både tyskarna och ryssarna, beroende på vem som har makten över landet. Efter kriget är Edgar historieskrivare åt Sovjet och där fördömer han tyskarnas gärningar, som han själv var inblandad i. Edgars hustru Juudit representerar kvinnornas oskrivna historia under kriget, de som förälskade sig i en tysk soldat och som fick leva med den skammen resten av livet. Här finns även motståndsmannen Roland som lever i skogen och som för dagbok över de övergrepp som han bevittnar med förhoppningen om att sanningen en dag ska komma fram.

När duvorna försvann är som sagt den tredje delen i en tänkt kvartett om Estlands historia och jag ser redan fram emot att läsa nästa del. Även om den inte riktigt når upp till den mästerliga Utrensning så är det en riktigt bra bok som är välskriven med en intressant historia och trovärdiga karaktärer.

Tematrio - Världsbokdagen

Idag när det är världsbokdagen så passar Lyran på att ha en tematrio med världen som tema

Idag firar vi Världsbokdagen och jag vill gärna uppmärksamma detta med en tematrio om böcker från hela världen. Berätta om tre böcker från skilda delar av världen som du gärna vill rekommendera den som vill lära sig eller förstå mer av andra "kulturer"!
Utrensning av Sofi Oksanen - den finsk-estniska författarens mästerverk som handlar både om trafficking och Estlands under andra världskriget, två saker som finns närmare oss än vi tror.

Niceville av Kathryn Stockett - en bra och gripande bok om vad som var lagligt i USA för inte alls så länge sedan.

Inspector Chen-serien av Qiu Xiaolong - en deckarserie som utspelar sig i Shanghai och som beskriver ett Kina under förändring (där kapitalismen breder ut sig allt mer och tryggheten med en risskål av järn är på väg att försvinna), samtidigt som man fortfarande lever med effekterna av kulturrevolutionen.

Bokresan

Jag är nu hemma igen efter att ha tillbringat helgen tillsammans med en massa trevliga människor på Bokresan som Petra och Ann-Sofi på Breakfast Book Club ordnade för andra året. Precis som förra året så var vi på mysiga Syninge kursgård, där solen sken både lördag och söndag så det kändes som om våren är på väg trots allt.

 

I år bodde jag i ett som heter SEKO Postrum Skärholmen och då fanns det så klart en bok om brevbärare på rummet.

Även i år så hade det ordnats med en rejäl bokpåse åt oss, det är högen till vänster på bilden. Gladast blev jag nästan över Karin Alvtegens nya Fjärilseffekten, som jag tänkt läsa snart. Högen till höger är den böcker som jag plockade på mig vid bokbytarbordet. Trots att jag hade väskan full med böcker, så kunde jag inte låta bli att köpa en deckare av Peter James på Pocketshop efter att Enligt O tipsat om att hans böcker utspelar sig i Brighton (där jag bodde och arbetade i 2,5 år). På hemresan var jag väldigt glad för att jag betalat några extra tior för att åka i första klass på tåget hem, eftersom det även innebar att jag fick sitta och ta igen mig i lugn och ro i en skön fåtölj i loungen på Stockholms C. Det fanns även gratis fika (även om kaffet var nästintill odrickbart).

 

Jag köpte även det är fina halsbandet som Mind the book gör och som såldes till kulturtantspris under helgen.

Bokbloggsjerka 19 – 22 april

Det har återigen blivit fredag och dags för en ny bokbloggsjerka, som jag hinner svara på innan det är dags att börja packa inför bokresan.

Att bokomslaget är viktigt för många har jag förstått, men hur viktig anser du att bokens titel är?

För mig kan titeln vara det första som väcker mitt intresse för en bok, men det är inte den som avgör om jag läser boken eller inte. Jag är svag för poetiska titlar som Leif GW Perssons Mellan sommaren längtan och vinters köld och Faller fritt som i en dröm, men även för titlar som Sarah Winmans När gud var en kanin.

Ett välkommet paket

Eftersom det var så länge sedan jag förhandsbeställde Sofi Oksanens nya roman När duvorna försvann så kändes det som en glad överraskning när den landade i brevlådan idag. Jag ser verkligen fram emot att läsa den då jag verkligen gillat hennes tidigare böcker.

Sång till den storm som ska komma

Sång till den storm som ska komma utspelar sig i Kambodja under sensommaren 1955 då landet förbereder sitt första fria val efter att ha blivit självständigt från den franska kolonialmakten. Med valkampanjen som bakgrund så utspelar sig ett triangeldrama mellan Sar, hans rival Sary och kvinnan som de båda vill ha, Somaly. Sar är sekreterare åt oppositionspartiets ledare, men arbetar i det tysta för en väpnad kommunistisk revolution (att han senare kommer att bli känd som Pol Pot, en man med många liv på sitt samvete, är en senare historia). För att Sar ska kunna gifta sig med sin trolovade Somaly så måste oppositionen vinna valet. Sary, som är Sars politiska huvudmotståndare, får även han upp ögonen för den vackra Somaly.

 

Sång till den storm som ska komma är en berättelse om kärlek, begär, makt och politik med ett land som tar sina första steg som ett självständigt land med fria (nåja, helt fria verkar de inte ha varit) val. Redan här har vägen mot det fruktansvärda folkmordet tjugo år senare inletts, även om de inblandade inte vet om det. Det är en bra och välskriven bok som är läsvärd och intressant. För mig som är förtjust i att använda parenteser när jag skriver, så är det intressant med en bok som tar parenteserna till en ny nivå (inklusive parenteser i parenteserna).

Fallet Collini

En äldre man kliver in på ett hotell i Berlin och skjuter en man med fyra skott och ber sedan hotellpersonalen att ringa polisen. Mannen, som heter Fabrizio Collini, erkänner mordet med vägrar berätta sitt motiv för dådet. Collini har levt ett klanderfritt liv fram tills det att han skjuter företagsledaren Hans Meyer, han har arbetat på samma fabrik hela sitt yrkesliv. Det blir den nye advokaten (med fyrtiotvå dagars erfarenhet som advokat) Caspar Leinen som blir utsedd till Collinis försvarare. Då Collini vägrar berätta sitt motiv för mordet så börjar Leinen gräva i det förflutna och hittar kopplingar till det som hände under andra världskriget (föga förvånande då det är en tysk bok).

När läste von Schirachs novellsamlingar Brott och Skuld så tyckte jag väldigt mycket om dem och har sett fram emot att få läsa en längre berättelse av von Schirach. Då Fallet Collini är blott 146 sidor lång så verkar inte von Schirach ha lämnat sin knappa stil i skrivandet. Att boken är kort gör ingenting eftersom språket och berättelsen är välgenomarbetade. Det här är även en bok om hur Tyskland gör upp med sitt förflutna och de svårigheter som det innebär. Även om Fallet Collini är en bra bok, så tycker jag tyvärr inte att den riktigt når upp till samma nivå som de tidigare novellsamlingarna.

Slapparhelg

Den här helgen har jag haft en riktig slapparhelg då jag har gjort så lite som möjligt. Den mesta tiden har tillbringats i soffan med te (litervis), böcker och en del tv-tittande (fastnade i ett Mad Men-maraton). Jag har i alla fall lyckats läsa ut två böcker under helgen, Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Fallet Collini av Ferdinand von Schirach. Recensioner kommer troligen under veckan. Idag känner jag dock att energinivån stigit något, i alla fall jämfört med gårdagen.

Bokbloggsjerka 12 – 15 april

Äntligen är det fredag och det har blivit dags för en ny bokbloggsjerka, som den här veckan handlar om böcker som man inte kan lägga ifrån sig.

Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!
 

Vredens druvor av John Steinbeck – jag minns inte vad jag hade förväntat mig av boken om de fattiga jordbruksarbetarna i 1930-talets Amerika som lämnar Oklahoma för att söka lyckan i Kalifornien, men det var nog inte att jag skulle sträckläsa de 756 sidorna.

Cirkeln och Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren – båda de två första delarna i trilogin om Engelsfors har jag försvunnit in i totalt. Nu längtar jag efter att den tredje delen ska komma.

Harry Potter av J K Rowling – det finns ingen av de sju böckerna om den unge trollkarlen Harry Potter som jag inte har sträckläst.

”Det står ett rum här och väntar på dig…” av Ingrid Carlberg – platsar verkligen en tjock biografi om Raoul Wallenberg bland tipsen på böcker som är svåra att lägga ifrån sig? I mitt fall så är svaret ja, i julas kopplade jag helt bort världen i tre dagar när jag boken (och i princip bara tittade upp för att se dokumentärserien om Olof Palme). Det är verkligen en bra bok om ett intressant levnadsöde.

TemaTorsdag #9: Tid som gått förlorad

Den här veckans TemaTorsdag hos Bokmärkt handlar om tid som slösats bort på att läsa dåliga böcker. Jag brukar försöka undvika de böcker som känns som att de kommer att slösa bort min tid genom att lägga bort dem och sluta läsa. Dock har jag den senaste tiden märkt att jag har lättare att fortsätta med böcker som inte är så bra om jag lyssnar som ljudbok, även om jag ibland sitter och stör mig på hur dåliga de är. Självklart har även jag läst böcker som känts som att det är tid som gått förlorad och här kommer fyra exempel.

Foucaults pendel av Umberto Eco – en bok som jag bestämde mig för att läsa ut när jag gav mig på dem för några år sedan, trots att jag egentligen tyckte att den bara var bra i cirka hundra sidor (av väldigt många fler).

Dracula av Bram Stoker – eftersom den egentliga anledningen till att lyssnade på Dracula var för att lyssna på Gerhard Hoberstorfers underbara röst (då han bara verkar ha läst tre böcker så finns det inte många att välja på), så var de sexton timmarna som lyssnandet tog aning bortkastade. Särskilt som jag fortfarande inte vem som dog på slutet.

Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon – en chick-lit som var väldigt förutsägbar och som mest gick ut på att vänta på att saker skulle hända (och de hände verkligen). Jag är medveten om att det är en bok som säkert fungerar under rätt omständigheter, men eftersom jag lyssnade på den kritiskt medan jag jobbade så kändes det som förlorad tid.

 
Den sista blir ett fenomen, nämligen dåliga deckare som är tråkiga, dåligt skrivna, har ointressanta karaktärer, röriga historier och slut som spårar ur med än en actionfilm från Hollywood. Jag har slösat bort alldeles för mycket tid på dåliga deckare genom åren, och varje gång lovar jag mig själv att bli mer kräsen i valet av vilka deckare jag läser. Men efter ett tag sitter jag där och irriterar mig på ytterligare en dålig deckare.

Herr Arnes penningar

Eftersom jag för tillfället har lite svårt att hitta nya böcker att läsa, i alla sådana som hunnit komma ut, så fortsätter jag med att läsa klassiker. Den här gången hade turen kommit till Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf i en ljudboksinläsning av Stig Torstensson.

Herr Arnes penningar utspelar sig i Bohuslän i slutet av 1500-talet, där vintern håller ett håller ett grepp om både människor och fartyg när isen lagt sig på havet. En kväll när fiskmånglaren Torarin kommer till den rike prästen Herr Arne i Solberga så blir prästfrun rädd under middagen och hävdar att de slipar knivarna på Branehög. Den natten kommer tre skotska legosoldater till Herr Arne, förutom att råna honom så dödar de alla och tänder på huset för att de ska se ut som en olycka. Den enda som överlever överfallet är den späda jungfrun Elsalill, som följer med Torarin hem. Utan att veta om det så förälskar sig Elsalill i en av mördarna, Sir Archie, men när hennes döda fostersyster kommer till henne så ställt Elsalill inför det moraliska dilemmat om hon ska ange sin älskade eller inte.

För att vara helt ärlig så tyckte jag att en av fördelarna med Herr Arnes penningar var att den var kort. Jag har inga problem med att det dyker upp spöken som pekar ut mördarna, jag tyckte helt enkelt att boken var tråkig. Jag störde mig en del på Elsalill som inte vet om hon vill ange Sir Archie eller inte, även om det är han som mördat alla som stod henne nära i livet. Jag läste några böcker av Selma Lagerlöf i skolan och nu när jag återkommer till hennes böcker så känner jag att vi tyvärr inte passar ihop.

Sent i november

När Tove Janssons Sent i november rekommenderades under biblioterapin i Babel härom veckan så kände jag för att återuppta genomlyssnandet av Muminböckerna (i inläsning av Mark Levengood) som jag inledde, men inte slutförde, för ett par år sedan. Det märkliga med Sent i november är att vara i Mumindalen utan Muminfamiljen, som seglat iväg på äventyr.

 

Det är sen höst och fem figurer söker sig till Muminhuset för att finna ro i det trevliga huset där det tassar omkring en familj i bakgrunden. Snusmumriken har i vanlig ordning lämnat Mumindalen för vintern, men återvänder för att hitta de fem tonerna som blev kvar. Filifjonkan drabbas av städfobi efter en nära döden-upplevelse vid fönsterputsningen (vilket hon tycker är jobbigt eftersom hon inte tycker om smuts och baciller) och bestämmer sig för att hälsa på Muminfamiljen ett tag. Mymlan kommer för att hälsa på sin syster lilla My. Onkelskruttet som är gammal och har problem med minnet kommer för att fiska i bäcken. Även Hemulen och homsan Toft kommer till Muminhuset och när familjen inte är där så flyttar det udda sällskapet in för vänta på att de ska komma tillbaka. Tillsammans så hjälps gruppen åt att lösa de problem som för dem till huset, både de praktiska och de psykologiska.

 

Även om det är lite märkligt att befinna sig i Mumindalen utan Muminfamiljen så är det en bra och trevlig bok, även om det inte känns som en barnbok på samma sätt som de andra böckerna.

Tematrio - Fortfarande oläst

Den här veckans Tematrio hos Lyran handlar om författare som man är nyfiken på, men som inte blivit lästa;

Den här tematrion om olästa författare är mer än ett år gammal. Hur många som blivit lästa? Hmmmm 0. Tänka att det ibland ska vara så svårt att få till det. Berätta om tre författare ni ännu inte läst, men har lust att läsa!

Aleksandr Sergejevitj Pusjkin – den ryske författaren som i Ryssland räknas som den främste av poeter och som ingår i den ryska allmänbildningen. Pusjkin har till och med fått en stad uppkallad efter sig, 1937 döptes Tsarskoje Selo (Tsarens by) namn till Pusjkin. Jag har lånat hem en av Pusjkins böcker, men eftersom det visade vara en diktroman med väldigt många noter så lämnade jag tillbaka den oläst, men någon gång ska jag läsa honom.

Ivar Lo-Johansson – när jag i helgen var på jakt efter böcker av Harry Martinson så hade de en ett helt hyllplan med bara böcker av Ivar Lo-Johansson och fick ett starkt och plötsligt behov av att bekanta mig med hans den store proletärförfattaren. Det fanns dock så många böcker att jag inte visste vilken jag skulle börja med, så jag köpte ingen.

Virginia Woolf – det känns som att jag borde läsa Virginia Woolf och att jag borde tycka om hennes böcker. Än så länge har tanken stannat där, men någon gång i framtiden tänker jag ta tag i läsplanerna och ge mig på någon av hennes böcker.

Harry Martinson-shopping

På vägen till stan igår tittade jag in på Kupan för att se om de möjligtvis hade någon bok av Harry Martinson till salu. Det fanns det. Jag kom ut med Nässlorna blomma, Vägen till Klockrike, Vägen ut, Dikter 1929-1953 och samlingsvolymen med Resor utan mål och Kap farväl!. Dessutom så fick en samling med texer av Elin Wägner, Vad tänker du, mänsklighet?, följa med hem. Allt för det överkomliga priset 54 kronor.

En dålig deckare

Jag har under veckan lyssnat på en deckare på jobbet och jag orkar inte engagera mig tillräckligt för att skriva en recension. Boken var inte särskilt spännande, den var rörig och förutsägbar då jag under större delen av boken väntade på att de jag förutsåg skulle hända verkligen skulle hända. Myllret av karaktärer gjorde det inte lättare för mig hänga med i boken. Min tidiga teori om att en karaktär antingen kommer bli mördad alternativt är mördaren stämde dock inte riktigt, däremot så blev den personen inlåst under en längre tid. Då det här inte blev en särskilt nyanserad text så tänker jag inte skriva ut vilken bok eller författare som det handlar om. Däremot så måste jag åter igen bli mer selektiv med vilka deckare jag läser.

Bokbloggsjerka 5 – 8 april

Äntligen är det fredag igen och det har blivit dags för ännu en bokbloggsjerka.

Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?

Det är när jag halvlagt mig i soffan med en kudde på magen (som stöd för boken), bredvid mig på soffbirdet står en kanna te (och/eller ett glas vatten), i bakgrunden spelar lite lugn musik utan alltför påträngande texter som tränger sig in och jag får försvinna in i en riktigt bra bok i i flera timmar.

TemaTorsdag #8: Väderläsning

TemaTorsdag hos Bokmärkt är tillbaka efter en veckas påskuppehåll och den här gången är det fyra bra böcker som är korta, runt 200 sidor eller kortare.

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri, utspelar sig under ett dygn i skuggan av självmordsbombaren som sprängde sig i centrala Stockholm under julruschen 2010, där huvudpersonen försöker varna sina bröder att de ska uppföra sig så normalt som möjligt för att inte dra uppmärksamhet till sig.

Högläsaren av Bernhard Schlink, en tysk pärla som filmatiserats som The Reader med Kate Winslet och Ralph Fiennes i huvudrollerna. Boken handlar om en femtonårig pojke som inleder en relation med en dubbelt så gammal kvinna, en relation som både innehåller högläsning och sex. Det är även en berättelse om hur Tyskland gör upp med det som hände under andra världskriget.

Vi kom över havet av Julie Otsuka, en stark bok om japanska postorderbrudar som kom till USA och som fick andra liv än de som de väntat sig.

Våld – en historia om kärlek av Joyce Carol Oates, en av de första böcker som jag läste av Joyce Carol Oates när jag precis hade upptäckt henne som författare. En stark berättelse om en kvinna som utsätts för en brutal gruppvåldtäckt, där den tolvåriga dottern blir vittne, och som blir ifrågasatt.

Bokfynd

Igår tog jag vägen förbi Pingstkyrkans loppis på vägen hem från jobbet och kom hem med två böcker, Kvinnan med de vackra händera och andra livshistorier av Hanne Vibeke Holst och Aniara av Harry Martinson. Båda böckerna var i superfräscht skick, Aniara tror jag är helt oläst (och med ett väldigt vackert omslag), och billiga. I helgen ska försöka ta mig till Kupan för att kolla in deras utbud av böcker, det var länge sedan jag var där botaniserade.

Elefanten som gick upp i rök

Eftersom bara ett av kommunbiblioteken i länet, som tur var det ett av de två som jag använder mig av, hade Haruki Murakamis novellsamling Elefanten som gick upp i rök trodde jag att det var den gamla upplagan från 1996 som fanns att låna. (Praktiskt nog för översikten så finns alla länets kommunbibliotek på en gemensam hemsida.) När jag fick boken i min hand så tyckte jag att den såg oväntat fräsch, vilket fick sin förklaring när det visade sig vara den sprillans nya upplagan med en reviderad översättning av Eiko och Yukiko Duke.

 

Elefanten som gick upp i rök innehåller 17 noveller som rör sig i gränslandet mellan verkligheten och andra mer surrealistiska dimensioner. Den första novellen, Fågeln som vrider upp världen och tisdagskvinnorna, är även början på mästerverket Fågeln som vrider upp världen. För övrigt så finns här kvinnan som upptäcker ett litet grönt odjur i trädgården som verkar dras till henne, det nygifta paret som rånar en McDonalds-restaurang, mannen som får besök av små tysta män som kommer med en tv, kvinnan som inte kan sova och istället läser ryska klassiker och mannen som arbetar på en elefantfabrik och som drömmer om en dansande dvärg.

 

Det här är Murakami när han som bäst, vi befinner oss i verkligheten men ändå inte. Det blir extra magiskt då det är Eiko och Yukiko Duke som står för översättningen. Det finns vissa teman som går igen i novellerna som att det dricks mycket öl (och det körs en del bil efter alkoholkonsumtion), att det förekommer en del katter och ensamma män som har tillfälliga sexuella relationer. Av någon anledning så återkommer även namnet Noboru Watanabe i alla fall tre noveller i olika former, som en katt, en dataingenjör och en gammal elefantskötare. Då jag för inte så länge sedan gav upp på 1Q84-trilogin så var det extra trevligt att läsa en bra bok av Haruki Murakami.

Porten vid Johannes

Jag har nu kommit fram till den fjärde delen av Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen, Porten vid Johannes. Petra och Angela bor i Stockholm, vid Johannes kyrkogård, och umgås i konstnärliga kretsar. Angela har börjat umgås med sin kusin Paula von Pahlen, som beskrivs som tjock och klumpig. De två går i privatundervisning hos en fröken Amy Ridderhjerta och i en dansskola, som visar sig drivas av lärarinnan Bell von Wenden som Angela hade när hon gick i hushållsskola i den andra boken, Kvinnogatan. Bell von Wenden är lesbisk med en förkärlek för unga, oskuldfulla flickor och är fortfarande, efter de år som gått, förälskad i Angela. Petras ungdomskärlek Thomas Meller är tillbaka i Sverige och Stockholm och Petras känslor har inte försvunnit under alla år som gått sedan de senast träffades. Thomas har inte heller riktigt kommit över att han lämnade Petra, med istället för att återuppta relationen med Petra så inleder han ett förhållande med Angela, som påminner honom om den yngre Petra som han lämnade. Att Thomas är gift och har frun på ett sanatorium i Schweiz är det ingen som verkar bry sig om. Det uppstår även ett litet svartsjukedrama mellan Thomas och Bell von Wenden om vem som ska få Angela. Petra å sin sida söker en kort tid tröst hos sin tidigare romans Ture Ehrencreutz, som i alla fall tillfälligt ligger i skilsmässa med sin fru, och ger sig åt honom.

 

Det är återigen många förvecklingar när personer inleder, eller försöker inleda, relationer med personer som de inte borde inleda relationer med, och i vissa fall får tidigare relationer konsekvenser. Att det tidigare förekommit lesbiska kvinnor, även om de inte fullt ut inlett relationer, är ingen nyhet. I Porten vid Johannes så gör även de homosexuella männen relation, de är nästan genomgående konstnärer (förutom en excentrisk greve Vernamo som ekonomiskt stöttar unga vackra manliga kontnärer och dansare) och beskrivs som lätt fjolliga och ofarliga för kvinnor. Det är fortfarande bra och jag har förståelse för att böckerna väckte debatt och kritiserades när de kom ut på 1930-talet. En sak irriterar jag mig dock på när jag läser den här boken och det är utpekandet av vilka av karaktärerna som är judar. De har alltid funnits judar i böckerna och de är accepterade av omgivningen, men det påpekas hela tiden att de är just judar. Det är något som pågått i alla av de fyra delarna, men det är nu i den fjärde delen som det börjar bli extra påtagligt.

Mars - en sammanfattning

Ännu en månad är till ända och det har blivit dags att summera mars månad. Precis som i februari så läste jag sju böcker. Kvalitetsmässigt så har det varit en bra månad där endast Och så levde de lyckliga var ett bottennapp.

Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon

Dimmornas lek av Kate Morton
Norrtullsligan av Elin Wägner
Jenny av Sigrid Undset
Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman
Nässlorna blomma av Harry Martinson
Porten vid Johannes av Agnes von Krusenstjerna

Totalt 7 böcker
Pappersböcker: 4
Ljudböcker: 3
Lånade böcker: 6

Chick-lit: 1
Klassiker: 4
Fakta: 1
Skrivna av kvinnor: 5
Skrivna av män: 2
Representerade länder: 3 (Sverige, England och Norge)
Lästa på originalspråk: 4