1800-talet var ett upptäckternas sekel där en lång rad av de
saker som vi idag tar för givna uppfanns. Man hade även utforskat de flesta delarna
av jorden, det som återstod var Nord- och Sydpolerna och havets botten. I
samband med att norrmannen Roald Amundsen och engelsmannen Robert Falcon Scott
tävlade om att komma först till Sydpolen 1911 kunde man konstatera att den låg
på en landmassa. Nordpolen däremot ligger mitt i ishavet med ett tjockt lager
is, en is som dessutom inte ligger still. Från slutet av 1400-talet och fram
till mitten av 1800-talet så begav sig drygt 130 expeditioner iväg mot
Nordpolen, de flesta av dem sökte efter en nordlig passage österut för handel. Under
andra halvan av 1800-talet började allt fler expeditioner försöka nå själva
Nordpolen, kanske den mest ogästvänliga platsen på hela jorden. Det finns inga
växter, nästan inga djur att jaga (isbjörnar äter lika gärna upp dig som du
äter dem), det är kallt och året består av 32 timmar soluppgång, 6 veckor
gryning, 6 månader dag, 32 timmar solnedgång, 6 veckor skymning och 3 månader
polarnatt. Många av skeppen förliste i isen och många män återvände aldrig från
isen. Andra män lyckades överleva mot alla odds och räddades efter ett år eller
två, då var det inte mycket kvar av dem och en del verkar ha ätit sina kamrater
för att överleva.
Språkligt har Polarexpeditionen
– Andrée och jakten på Nordpolen en del övrigt att önska, språket är bitvis
torrt och lite torftigt. Bokens stora behållning ligger i ämnet och även om
boken tar sin utgångspunkt i Andrée-expeditionen så sätts den in i ett
intressant sammanhang där man får följa med några andra expeditioner som inte
heller de lyckades ta sig till sitt mål. Det verkar finnas gott om skriftliga
källor från expeditionerna då alla skrev dagböcker där de berättade om vad de
var med om och som skrev i syfte att bli publicerade, oavsett om upphovsmannen
överlevde eller inte. När Andrée-expeditionen hittades så kunde man konstatera
att släpat omkring på en hel del onödigt som bland annat uppslagsverk, stor vit
bordsduk med fransar och sidenkravatter. Dock så slås de i den kategorin av de
överlevande från Polarisexpeditionen
som när kaptenen Charles Francis Hall dött och skeppet förlist släpade på
kaptenen skrivbord medan de drev på diverse isflak.