Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar impulsköpte jag för ett tag sedan på mataffären tillsammans med en annan bok eftersom jag led av abstinens över att vara utan något att läsa. Vid sådana tillfällen brukar det kunna passa bra med lite lättsam chick-lit för att komma igång med läsningen. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar är precis en sådan lättläst bok som man mår bra av eftersom man vet att allt kommer att sluta lyckligt.

Rachel är 39 år och har en framgångsrik karriär inom reklambranschen när hon plötsligt blir av med jobbet, pojkvännen och lägenheten i London. I samma veva får Rachel veta att hon ärvt sin mosters tillgångar, ett hus på landet och ett hundstall för övergivna hundar. När hon först kommer till gården så känner hon sig obekväm och längtar tillbaka till sitt gamla liv i London, men efter ett tag så börjar hon känna sig allt mer hemma och börjar engagera sig i övergivna hundarna. Rachel lär även känna den sexiga veterinären George, Megan som är alltiallo och en rad volontärer som hjälper till med att få verksamheten att fungera.

Det är lättsam läsning som flyter på utan något större motstånd och man får en trevlig stund under tiden där det hela tiden finns en känsla av att kommer att ordna sig i slutändan. Språket flyter på och översättning känns helt ok. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar rekommenderas som avkoppling i hängmattan eller på stranden under lata sommardagar.

Vissa dagar

En del dagar blir inte som de flesta andra dagarna i tillvaron. Idag har varit en sådan dag. Jag ägnade större delen av arbetsdagen åt att fundera över om hurvida det vore en bra idé att åka till både till Skagen, Halmstad och Sankt Petersburg på semstern (och hur mycket jag skulle dra ner medelåldern på en gruppresa). Även om jag åkte till Peking på egen hand så känns det av någon anledning tryggare med en gruppresa till Sankt Petersburg. Dessutom så planerar jag att läsa Dostojevskijs Brott och straff i sommar som utspelar sig där. Som tur är fungerar det ganska bra att tänka på annat medan jag jobbar, så det märks inte så mycket att jag ibland låter tankarna sticka iväg.

Efter jobbet lånade jag en bil för handla lite möbler och en konstgräsmatta till balkongen som fram tills nu varit tråkig i nött betong. Vis av erfarenheten av vad vinden kan ställa till med på balkongen så avvaktar jag lite med att inreda den tills vinden har mojnat och värmen återkommit. Dessvärre mådde bilen inte riktigt bra, vilket ledde till en intressant körupplevelse. Jag blev i alla fall bjuden på middag när bilen lämnats tillbaka (med hjälp av viss assistans) och innan jag cyklade hem igen.

När jag kom hem och hittade det nya nummret av Vi Läser på hallgolvet som en trevlig överraskning så kändes det som en trevlig avslutning på dagen. Dessutom så pryds omslaget av en av mina favoritförfattare, Åsa Larsson, vilket inte gör det hela sämre. I morgon tänker jag börja dagen med att ta tillvara den oväntade extra timmen som jag får sova imorgon (samtidigt som jag ignorerar att arbetsdagen är förskjuten så att jag slutar en timme senare än vanligt).

Emma

Utan att ha planerat det så har det blivit så att jag läst fler klassiker än vanligt och den här gången har turen kommit till Jane Austens Emma från 1815. Emma är den fjärde av Jane Austens böcker som jag läser och det är på tredje försöket som jag tar mig igenom den genom att lyssna på den som ljudbok på jobbet. Då jag inte har haft några problem med de tre tidigare Jane Austen-böckerna (Förnuft och känsla, Stolthet och fördom och Övertalning) så vet jag inte varför jag har haft så svårt att ta mig igenom Emma. En anledning skulle kunna vara att jag tycker att det, i alla fall till en början, är en tråkig och långrandig bok där vissa karaktärer tillåts hålla väldigt långa utläggningar för att visa att de är tråkiga.

Jag tänker inte gå in så mycket på handlingen som i korthet går ut på att den bortskämda Emma Woodhouse, som bor med sin gnällige pappa, gillar att smida äktenskapsplaner för sin bekantskapskrets. Allt går inte som planerat och det uppstår en del pinsamma situationer, med i slutändan blir alla inblandade lyckligt gifta. Jag har även en känsla av att Jane Austen i Emma har tagit ut en del av sin frustration över hur sällskapslivet i en begränsad krets i en liten ort på landsbygden. Ju längre jag lyssnar på boken desto bättre tycker jag att den blir och det framgår allt tydligare att flera av karaktärerna har fler bottnar än vad som det först verkar. Även om kvinnorna i Jane Austen lever ett liv som på många sätt skiljer sig från hur vi lever idag (även om vi fortfarande ägnar oss åt skvaller) så känns böckerna fräscha med en del starka kvinnor.

Doppresent

Det kan väl inte ha undgått någon att prinsessan Estelle döpts idag. Jag läste här om doppresenten från regeringen och riksdagen som var en bokhylla innehållande 200 barnböcker. Det tyckte jag var en riktigt bra present som hon kommer att ha glädje av länge och som även eventuella småsyskon kan ha glädje av. Det vore trevligt om vi om några år har en prinsessa som alltid syns med en bok i handen eller handväskan.

Don’t Cry, Thai Lake

När det gäller deckare så hör exilkinesen Qui Xiaolong till mina absoluta favoriter och hans Chief Inspector Chen Cao är en av de mest sympatiska litterära poliser som jag stött på. Chen är dessutom en av de sista av mina litterära favoritpoliser som inte blivit filmatiserade. Vanligtvis när jag läser om Chen Cao så brukar jag vilja ta första bästa flyg till Shanghai för att gå omkring och äta i hans fotspår (dock utan att recitera poesi mest hela tiden). Den här gången känner jag dock inte för att åka till Shanghai, vilket beror på att Chen inte befinner sig hemma i Shanghai den här gången. Dock så blev jag lika sugen på kinesisk mat som vanligt och Qiu Xiaolong har en förmåga att beskriva all mat som äts (och det äts ganska ofta) så att det vattnas i munnen.

Don’t Cry, Thai Lake är Qiu Xiaolongs sjunde bok om den lite specielle polisen Chen Cao som mest äter och reciterar poesi på var och varannan sida. Den här gången är han dock inte hemma i Shanghai, utan boken börjar med att Chen får ett oväntat semestererbjudande från en kontakt inne i Förbjudna Staden. Resan är en betald vistelse till ett av partiets exklusiva resorter för de höga partimedlemmarna, beläget i Wuxi nära Thai Lake. Dock blir det inte någon lugn semestervistelse, redan dag två lyckas Chen bli inblandad i utredningen av mordet på general manager Liu på The Wuxi Number One Chemical Company. Ett fall som har kopplingar både till privatisering av det statliga företaget och dumpning av miljöfarligt avfall sjön Thai Lake. En man grips för mordet, men Shanshan som Chen lär känna är övertygad om att den gripne är oskyldig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Don’t Cry, Thai Lake. Det känns som att Qiu Xiaolong skrivit den lite på rutin, den håller inte riktigt samma klass de tidigare böckerna i serien. Det är inte på något sätt en dålig bok och som deckare står den sig väldigt bra i konkurrensen. Ett problem är att Chen flyttats från sin normala miljö, vilket även leder till att hans trogne vapendragare detective Yu Guangming nästan helt försvinner ur berättelsen. Till min glädje så dyker Yu och hans fru Peiqin upp mot slutet, men Yus pappa Old Hunter får tyvärr inte vara med alls.

Tre av böckerna om Chen Cao finns översatta till svenska; De röda råttorna, En röd hjältinnas död och När rött blir svart. De övriga finns att få tag på på engelska. Jag rekommenderar böcker om man vill läsa om kinesiskt vardagsliv där man hela tiden måste förhålla sig till partiets politik och som gör att deckardelen av böckerna hamnar i skuggan.

Självständig prinsessa Sophia Albertina

Egentligen hade jag velat läsa något lättsamt efter Anna Karenina, men så blev det inte. Istället blev det Carin Bergströms bok Självständig prinsessa Sophia Albertina 1753-1829 som lade sig överst i att läsa-högen. Sophia Albertina var syster till kungarna Gustaf III och Karl XIII och hann under sina 75 år uppleva en hel del. Trots att en syster till en regerande kung borde ha stått högt i kurs på den furstliga äktenskapsmarknaden så förblev Sophia Albertina ogift, bland annat efter att hennes mamma drottning Lovisa Ulrika nobbat vissa friare (det ska även ha varit hon som startade ryktet om att det var stallmästaren Munck som var far till Gustaf IIIs son Gustaf IV Adolf). Sophia Albertina var som titeln visar en självständig prinsessa som både visste att roa sig i hovlivet och som även hade diplomatiska talanger, hon hade till exempel sitt eget furstendöme, klosterstiftet Quedlingburg, som hon regerade över tills det svaldes av Napoleons expanderade rike. Dessutom hann Sophia Albertina vara med om kröningen av inte mindre än fyra svenska kungar, brodern Gustaf III (som mördades 1792), brorsonen Gustaf IV Adolf (som avsattes 1809), brodern Karl XIII och Karl XIV Johan från den nya dynastin Bernadotte.

När jag av en slump hittade Carin Bergströms bok om Sophia Albertina i bokaffären och läste baksidestexten så tyckte jag att det verkade vara en intressant bok om en intressant person som jag inte visste så mycket om. Min vana trogen så köpte jag inte boken, utan väntade tills jag kunde låna den på biblioteket. Dessvärre så finns det vissa problem med boken, jag tycker till exempel att språket är lite tråkigt och stolpigt och personerna känns väldigt platta trots att en del av skulle kunna göras mer levande. En sak som stör mig är att det finns ganska många citat i boken som är på tyska och franska och som inte översätts eller förklaras. Det känns oförskämt mot läsarna att exkludera dem från delar av texten på det här sättet. Även om jag kan tyska så förstår jag inte den 1700-talstyskan som citeras. Annars så tycker jag att det är bra att det skrivs böcker där kvinnor lyfts fram ur historien och kungligheter är praktiska på så vis att de lämnat avtryck i arkiven på ett sätt som vanliga människor inte kunde göra. Dessutom så hade de en ställning i samhället som gjorde att de kunde agera friare än kvinnor i de lägre samhällsklasserna (även om många satt fast i kärlekslösa resonemangsäktenskap). Jag har svårt att tänka mig att det inte var så många andra än Sophia Albertina som kunde skälla ut kungen Gustaf III på det sätt hon ska ha gjort (och som i egenskap av syster inte riskerade några särskilda konsekvenser).

100 klassiker

Hos Lyran har jag hittat en lista på 100 klassiker som jag tänkte gå igenom för att se hur många jag läst.

Fetstila tiel + författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera dem med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om boken/författaren
+ efter boken betyder att du äger den
x efter boken betyder att du påbörjat men inte läst ut den

(Jag kursiverar inte de jag vill läsa eftersom jag sannolikt vill läsa alla.)

1. Chinua Achebe: Allt går sönder
2. Carl Jonas Love Almqvist: Drottningens juvelsmycke
3. Isabel Allende: Andarnas hus
4. Martin Andersen Nexö: Ditte människobarn
5. Stina Aronson: Hitom himlen
6. Jane Austen: Stolthet och fördom +
7. Honoré de Balzac: Pappa Goriot
8. Charles Baudelaire: Ondskans blommor
9. Samuel Beckett: I väntan på Godot
10. Harriet Beecher Stowe: Onkel Toms stuga
11. Victoria Benedictsson: Fru Marianne x
12. Frans G. Bengtsson: Röde Orm
13. Hjalmar Bergman: Markurells i Wadköping
14. Giovanni Boccaccio: Decamerone x
15. Karin Boye: Kallocain +
16. Bertholt Brecht: Mor Courage och hennes barn
17. Fredrika Bremer: Hertha
18. Anne Brontë: Agnes Grey +
19. Charlotte Brontë: Jane Eyre +
20. Emily Brontë: Svindlande höjder +
21. Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita
22. Italo Calvino: Om en vinternatt en resande
23. Albert Camus: Främlingen +
24. Cao Xueqin: Drömmar om röda gemak
25. Cervantes: Don Quijote
26. Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
27. Dante Alighieri: Den gudomliga komedin
28. Daniel Defoe: Robinson Crusoe
29. Charles Dickens: Oliver Twist
30. Fjodor Dostojevskij: Brott och straff +
31. Alexandre Dumas d ä: De tre musketörerna +
32. Marguerite Duras: Älskaren
33. T S Eliot: Det öde landet
34. Euripides: Medea35. William Faulkner: Absalom, Absalom
36. F Scott Fitzgerald: Den store Gatsby
37. Gustave Flaubert: Madame Bovary
38. Flygare-Carlén, Emilie: Rosen på Tistelön
39. Per Anders Fogelström: Stockholms-serien
40. Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet
41. André Gide: Den omoraliske
42. Johann Wolfgang von Goethe: Den unge Werthers lidanden
43. Maksim Gorkij: Min barndom
44. Graham Greene: Brighton Rock
45. Knut Hamsun: Markens gröda
46. Jaroslav Hasek: Den tappre soldaten Svejk
47. Joseph Heller: Moment 22
48. Ernest Hemingway: Den gamle och havet
49. Hermann Hesse: Stäppvargen
50. Homeros: Odysséen
51. Henrik Ibsen: Et dukkehjem
52. Eyvind Johnson: Strändernas svall
53. James Joyce: Ulysses
54. Franz Kafka: Processen
55. Yasar Kemal: Låt tistlarna brinna!
56. Kleve, Stella (Malling, Mathilda): Bertha Funke
57. Pär Lagerkvist: Barabbas
58. Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien
59. Lidman, Sara: Lifsens rot
60. Väinö Linna: Okänd soldat
61. Ivar Lo-Johansson: Kungsgatan
62. Thomas Mann: Huset Buddenbrook
63. Harry Martinson: Nässlorna blomma
64. Moa Martinson: Kvinnor och äppelträd
65. Vilhelm Moberg: Utvandrar-serien +
66. Molière: Tartuffe
67. Elsa Morante: Historien
68. Morrison, Toni: Älskade
69. Vladimir Nabokov: Lolita
70. George Orwell: 1984 +
71. Boris Pasternak: Doktor Zjivago
72. Francesco Petrarca: Kärleksdikter
73. Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt (Combray)
74. Erich Maria Remarque: På Västfronten intet nytt
75. J. D. Salinger: Räddaren i nöden
76. Cora Sandel: Alberte-serien
77. Sapfo: Dikter och fragment
78. William Shakespeare: Macbeth
79. Mary Shelley: Frankenstein
80. Sofokles: Konung Oidipus
81. Solzjenitsyn: En dag i Ivan Denisovitjs liv
82. John Steinbeck: Vredens druvor +
83. Stendhal: Rött och svart
84. Bram Stoker: Dracula
85. Robert Louis Stevenson: Dr Jekyll och Mr Hyde
86. August Strindberg: Röda rummet87. Snorre Sturlasson (?): Egil Skallagrimssons saga
88. Jonathan Swift: Gullivers resor
89. Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
90. Anton Tjechov: Damen med hunden
91. Lev Tolstoj: Anna Karenina +92. Mark Twain: Huckleberry Finn
93. Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter
94. Jules Verne: Jorden runt på 80 dagar
95. Voltaire: Candide
96. Oscar Wilde: Dorian Grays porträtt x
97. Woolf, Virginia: Mot fyren
98. Wägner, Elin: Pennskaftet
99. William Butler Yeats: Tornet
100. Émile Zola: Thérèse Raquin

Lästa böcker: 18
Lästa författare: 28

Jag hade inte läst så många böcker som jag trodde, men jag får trösta mig med att jag läst ganska många titlar av några av de markerade författarna.

Anna Karenina

Ibland får man låta böcker ta tid och Anna Karenina har definitivt varit en sådan bok. Jag har tyckt om boken från första början, men texten har bjudit på ett visst motstånd vilket gjort att läsningen tagit länge tid än vanligt (att boken är 879 sidor tjock har inte snabbat på det hela). Jag kan erkänna att jag dragit mig för att läsa Anna Karenina eftersom den är en tjock rysk klassiker, och jag har fått för mig att tjocka ryska klassiker är svåra och jobbiga att läsa. Av samma anledning har jag ställt tillbaka pocketutgåvan av Fjodor Dostojevkijs Brott och straff varje gång jag hållit i den i bokaffären. Egentligen borde jag inte ha någon anledning att dra mig för att läsa de tjocka ryska klassikerna då jag i vanliga fall inte brukar tveka särskilt inför böcker som är ännu tjockare och jag läste och uppskattade Bröderna Karamasov i gymnasiet. När det gäller de ryska tredelade namnen med smeknamn i diminutivformer av förnamnen så finns det som tur är en lista längst fram i boken där alla större karaktärer finns listade med alla varianter av namn. Då jag upplevde det som att det inte presenterades allt för många karaktärer på en gång så gick det ganska bra att hålla reda på dem. Jag tycker att det är lite svårt att det inte går att läsa på samma sätt som en ny bok då historien i klassikern anses vara så allmänt känd att man kan avslöja upplösningen redan i förordet, vilket förtar en del av läsupplevelsen.

Anna Karenina börjar med meningen ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis” och den säger en hel del om romanen. Anna Arkadjevna Karenina är en kvinna som tillhör det högre samhällsskicket i Sankt Petersburg och hon är uttråkad och har tröttnat på sin man, en tråkig byråkrat. Allt ändras när hon på en bal i Moskva träffar greven Vronskij, en riktig playboy, och faller pladask för honom. När Anna upptäcker att hon är gravid väljer hon att bryta upp från sitt äktenskap och lämna sonen Serjozja för att leva med Vronskij trots att hon vet att kommer att bli utstött socialt. Parallellt med historien om Anna och Vronskij så finns kärlekshistorien mellan Levin och Kitty som, när de väl får ihop det, lever i ett lyckligt äktenskap. Dessa två kärlekshistorier blir varandras motsatser när de ställs emot varandra där Levin och Kitty lever ett lyckligt liv, medan Anna och Vronskijs förhållande bara leder till att Anna blir allt mer olycklig.

Det som gör Anna Karenina till en så bra bok som fortfarande står sig efter 130 år beror på att Tolstoj var en väldigt skicklig författare som ger karaktärerna liv och gör dem trovärdiga även när de beter sig på ett klichéaktigt sätt. Det är inte bara bokens huvudkaraktärer som får liv, utan även de ganska många bikaraktärerna känns levande och relevanta för historien. Nu när jag kommit över mitt motstånd för tjocka ryska klassiker planerar jag att ge mig på Brott och straff som semesterbok. Avslutningsvis vill jag instämma i hyllningarna av Ulla Roseens fantastiska översättning från 2007 som verkligen ger liv åt berättelsen.

Profitörerna

Även om jag tycker om att lyssna på ljudböcker medan jag arbetar, så blir det tyvärr inte så ofta som jag hittar böcker jag känner för att lyssna på. Det finns dock en författare vars produktion jag långsamt håller på att lyssna mig igenom (dock inte i ordning), nämligen Leif GW Persson. Den här gången har turen kommit till Profitörerna från 1979. Berättartekniskt så skiljer sig Profitörerna från de andra böckerna av Leif GW Persson som jag lyssnat på genom att det i den här boken finns en berättare som i efterhand studerat fallet och återberättar historien, vilket gör att det känns mer som en dokumentärroman än en deckare.

Profitörerna börjar med att den prostituerade Katarina Rosenbaum hittad mördad i sin ateljé och polisen börjar utreda mordet. Efter ett tag så hittar man kopplingar till en annan utredning om svarta lägenhetsaffärer och massageinstitut som egentligen är bordell. Även om polisen noggrant går igenom alla personerna i Katarina Rosenbaums närhet så har de svårt att hitta någon misstänkt med både motiv och möjlighet. De poliser som vanligtvis förekommer i Leif GW Perssons böcker saknas i en stor utsträckning i Profitörerna, Lars Martin Johansson dyker endast upp en gång i förbigående medan Bo Jarnebring får vara med lite mer och att Evert Bäckström helt saknas gör mig ingenting alls.

Även om Profitörerna har drygt 30 år på nacken så står den sig väl i konkurrensen med många deckare som kommer ut idag och är en välskriven berättelse. När jag jämför den med senare böcker av Leif GW Persson så känns det som att han inte riktigt hittat formen än och vilka karaktärer som är centrala, men det kan bero på att Profitörerna var hans andra bok.  

Utställningar

När man som jag bor i norrlands inland så kan kulturutbudet kännas lite magert och det gäller att passa på att konsumera kultur när tillfälle ges. Just nu ges ett ypperligt tillfälle att se konst på Jamtli, där det visas två olika utställningar för tillfället. I helgen tog jag med mig mamma för att titta på utställningarna, och i vanlig avslutade vi besöket med ett besök på museets café (ett av stans bästa enligt mig).

Utställningen När och fjärran är ett samarbete med Nationalmuseum och har resandet som tema. Det är tavlor målade av konstnärer när de rest runt både i Europa och i Sverige. Här finns en hel del stora namn representerade som Anders Zorn, Bruno Liljefors, Erland Josephson och Carl Fredrik Hill. Utöver de tavlor som lånats ut av Nationalmuseum så finns det även en del tavlor från Jamtlis egen samling och min favorit på utställningen är en av de från Jamtlis samling. Det är en tavla av Maria Wrangel som föreställer Semsån i Lugnvik och som man bara vill kliva in i och gå omkring i. Jag hade svårt att slita mig från tavlan och hade gärna tagit med den hem.

Den andra utställningen som visas är en jubileumsutställning med anledning av att Jämtlands läns konstförening fyller 100 år i år och namnet på utställningen, 100 år och hundra konstnärer, beskriver vad den handlar om, nämligen att det är 100 konstnärer som är representerade och de spänner över drygt ett sekel. Utställningen visar på bredden och rikedomen som finns i Jamtlis arkiv. Man har valt att hänga tavlorna ganska tätt (annars får man inte plats med 100 tavlor) vilket för det mesta fungerar bra, men en del tavlor försvinner lite i mängden. Även i den här utställningen finns Anders Zorn representerad tillsammans med Carl Larsson, Primus, Anton Genberg, Leander Engström och min nya favorit Maria Wrangel (den här gången med ett kvällsmotiv från Åre). Jag måste för övrigt erkänna att jag är lite avundsjuk på min moster som har en underbar tavla av Maria Wrangel hemma.

Läs mer om båda utställningarna här 

10,7%

eller 107 av de 1001 böcker du måste läsa innan du dör som Göran Hägg listat i bok har jag läst kom jag fram till när jag räknade idag, inklusive Anna Karenina som jag håller på med. Jag har inte räknat sedan jag fick den i julklapp för några år sedan och det hade tillkommit några sedan förra genomgången. Dessvärre är det så att en del böcker som jag blivit sugen på att läsa finns inte att få tag på längre.

Annars så läser jag fortfarande Anna Karenina som går väldigt långsamt trots att jag tycker att den är bra. Kombinationen av en text med lite motstånd, svårheten att hitta lästid (när jag inte är trött på kvällarna) och den något otympliga tjockleken (879 sidor) som gör det svårt att hitta en bekväm läsställning, har gjort att det inte går så fort. Det kan även bli så att jag får ta en paus när jag kan lägga händerna på Eld, det beor på om jag eller biblioteket är snabbast.

Efter mörkrets inbrott

Haruki Murakamis kortroman Efter mörkrets inbrott har nyligen kommit i svensk översättning, den kom på japanska redan 2004. Som vanligt när det gäller Murakami så rör den sig i ett gränsland mellan den här världen och en annan dimension. Efter mörkrets inbrott handlar om systrarna Eri och Mari, som befinner sig på olika sidor av natt och dröm. Eri verkar inte kunna vakna ur sin långa sömn, medan Mari inte tycks kunna sova. Mari driver omkring på natten i Shinjukus nöjeskvarter där hon lär känna Takahashi som spelar trombon i ett band och som hävdar bestämt att han och Mari träffats en gång tidigare och den före detta kvinnliga brottaren Karoru som numera jobbar på ett lovehotell. Det finns även en ung kinesisk prostituerad som misshandlats av en kund och som Mari hjälper genom att tolka till japanska.

Vanligtvis så älskar jag Murakamis böcker och brukar sugas in i berättelserna, men tyvärr inte den här gången. Jag har inget att invända mot språket, översättningen eller flytet i texten. Berättelsen känns bara platt och lämnar mig oberörd. Det är en tråkig bok helt enkelt.

Back in town

 Jag har nu återvänt till civilisationen efter att ha tillbringat en långhelg i stugan. I vanlig ordning så har jag tillbringat många timmar i den här läshörnan. Det blev inte så jättemycket läst den här gången, vilket beror på att jag håller på med Lev Tolstojs Anna Karenina som dels är väldigt tjock (879 sidor) och som tar tid att läsa. Jag har inte bara hunnit med att läsa, det har även blivit ett duschbesök på station (ett bra alternativ till diverse hinkar och baljor i ett hus utan dusch), besök på den lokala chokladfabriken, spelande av sällskapsspel och funderingar om jag skulle kratta de torra och snöfria delarna av tomten (tråkigt väder och det faktum att jag tycker att krattning är tråkigt satte stopp för det).

I vanlig ordning så kom det bästa vädret idag när det var dags att åka hem igen. Det var i alla fall tillräckligt varmt i solen för att sitta ute och äta frukost i sällskap med Anna Karenina. Det är inte fel att ibland kunna äta frukost med utsikt över sjö och fjäll (bilarna på E14 får man försöka ignorera).