Januari - en sammanfattning

Årets första månad är till ända och det har blivit dags att göra en sammanfattning. Det har varit en månad då jag läst ovanligt många böcker, 12 stycken, trots att jag även hunnit med ett par lässvackor.

Besatta av Elif Batuman
Det bästa av allt av Rona Jaffe
Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal
Polis, polis potatismos av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Madame Bovary av Gustave Flaubert
Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell
Den vedervärdige mannen från Säffle av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Det slutna rummet av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Jesus sista ord på korset var INTE "Härifrån ser man hela Mariannelund" av Jonas Gardell
Polismördaren av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Den blå rullgardinen av Agnes von Krusenstjerna
Terroristerna av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Pappersböcker: 6
Ljudböcker: 6
Böcker lånade på biblioteket: 9
Deckare: 6
Faktaböcker: 1
Klassiker: 2
Klassiska deckare: 5
Böcker utgivna 2013: 1
Skrivna av kvinnor: 4
Skrivna av män: 3
Skrivna av kvinna och man: 5
Representerade länder: 3 (Sverige, USA, Frankrike)

Hoppsan

Jag råkade visst slinta med fingarna och förhandsbeställa Sofi Oksanens nya bok När duvorna försvann. Ända sedan jag läste Stalins kossor för några år sedan så har finsk-estniska Sofi Oksanen varit en av mina favoritförfattare och då jag tyckte att hennes förra bok Utrensing var ett mästerverk så ser jag verkligen fram emot den boken och jag hoppas att den lever upp till mina något uppskruvade förväntningar. Enda nackdelen är den dagen den kommer ut, 19 april, så är jag inte hemma utan sitter på tåget (eller flyget) på väg till Bokresan. Men som mamma sa, det är bra att du har något som väntar när du kommer hem.

Terroristerna

Jag har nu nått slutet på min egen utmaning att lyssna mig igenom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio deckare om Martin Beck och hans kollegor. Den tionde och sista boken Terroristerna är även den längsta av böckerna, och i mitt tycke även med den rörigaste handlingen. Där de flesta av de tidigare böcker har haft föredömligt enkla mordgåtor med lite så kallat fluff runtomkring där bland annat polisernas privatliv avhandlas. I Terroristerna så är handlingen inte lika rak och lätt att följa. Gunvald Larsson skickas på ett studiebesök till Spanien för att studera hur säkerhetspolisen gör vid ett besök av en president från ett fascistiskt land, men besöket går inte så bra och en bomb gör att Gunvald får presidentens huvud i magen. I början av boken finns även en lång rättegångssekvens (som inte blir kortare av att advokaten hela tiden kommer med långa utläggningar som inte har med saken att göra) där Martin Beck vittnar för försvaret. Den åtalade är en ung väldigt naiv kvinna som är åtalad för bankrån, även om det finns vissa indikationer på att det hela var ett misstag. Någonstans mitt i boken så mördas en porrfilmsproducent och hans mördare grips lite senare. Hela den mordhistorien känns som utfyllnad och hör inte ihop med något annat i boken. Huvudhistorien är att det ska komma en amerikansk senator, som många tycker illa om, på besök till Stockholm och Martin Beck leder den grupp som ska ansvara för säkerheten under besöket och förhindra att någon terroristgrupp ska kunna ställa till med något.

 

Jag tycker som sagt att Terroristerna blir rörig och de olika delarna av berättelsen inte riktigt håller ihop till en helhet. Precis som i den förra boken Polismördaren så tycker jag att berättelsen hamnar lite i skuggan av den vänsterpolitiska propagandan som tar en allt större plats, genom långa utläggningar om hur illa det står till i samhället. Det här är också en bok där relationen mellan föräldrar och barn inte alltid är så kärleksfull. Ett föräldrapar säger att de inte vet var dottern bor, men det är lika bra eftersom ingen i familjen förstår sig på henne ändå. Martin Beck är inte mer sympatisk när han erkänner för sig själv att han faktiskt inte tycker om sin son.

Pride and Prejudice 200 år!

Den 28 januari 1813 så kom ett av litteraturhistoriens största mästerverk (i alla fall om man frågar mig) ut, Jane Austens Pride and Prejudice, Stolthet och fördom på svenska. Boken fyller alltså 200 år just idag och det är värt att uppmärksammas här hos den läsande kaninen. När Pride and Prejudice kom ut så var författaren anonym och på titelbladet stod det ”by the author of Sense and Sensibility”. Sense and Sensibility (Förnuft och känsla) hade kommit ut ett par år tidigare under pseudonymen ”A Lady”. Mycket har hänt under de 200 år som gått sedan dess, idag är Jane Austen en av de mest kända författarna och hennes böcker hittar ständigt nya läsare.

Jag har läst Pride and Prejudice flera gånger både på svenska och engelska och det är en av mina absoluta favoritböcker genom alla tider. När jag läser boken så känns det inte alls som att jag läser en bok som är 200 år gammal, språket är fortfarande fräscht. Nyöversättningen av Gun-Britt Sundström som kom 2011 är helt underbar och fångar verkligen bokens själ.  

Hur firar man då en boks 200-årsdag? Jag funderar på att se om BBCs mästerliga filmatisering i sex delar med Colin Firth i rollen som Mr Darcy, och eftersom det är en vardag så får jag väl vifta lite extra med min Pride and Prejudice-mugg från Penguin på jobbet.

Polismördaren

Polismördaren är den nionde och näst sista boken om Martin Beck och hans kollegor. Den här gången utspelar sig boken till största delen i Anderslöv i Trelleborgs polisdistrikt och vi introduceras för den sympatiske landsortspolisen Hergott Nöjd. En kvinna, Sigbritt Mård, har försvunnit spårlöst och en del av spåren pekar mot grannen Folke Bengtsson, som dömdes för sexmordet på Roseanna McGraw i den första boken i serien. Det är många som tidigt bestämmer sig för att eftersom Folke Bengtsson har dömts för ett sexmord och dessutom var en av de sista som såg Sigbritt Mård innan hon försvann, att det är han som är mördaren även den här gången och anser sig inte behöva fortsätta utredningen. Martin Beck är inte övertygad om Folke Bengtsson är skyldig den här gången och fortsätter att leta efter mördaren även så hans överordnade säger åt honom att fallet är löst. Det finns även en annan tidigare mördare med i boken, nämligen Gunnarsson (som numera kallar sig Boman) från den andra boken i serien, Mannen som gick upp i rök, där han fejkade journalisten Alf Mattsson resa till Budapest.

 

Den här gången så känns det tyvärr som att mordgåtan hamnar i bakgrunden medan de allt längre beskrivningarna av hur illa det står till i samhället tar en allt större plats. I vanlig ordning så får polisen en ordentlig skopa för sin inkompetens och benägenhet att puckla på oskyldiga medborgare. Men även sjukvården (bristfällig och de stora överbefolkade salarna för tankarna till Krimkriget), skolan (som tillsammans med den försoffade och materiellt fixerade föräldragenerationen förstör för ungdomarna som tvingas till sysslolöshet) får utstå en hel del kritik. Känslan blir att den stackars ungdomen är moraliskt berättigade till att begå brott som bankrån för att ta tillbaka en del av det som det så kallade välfärdssamhället lurat dem på. Jag reagerar även på en förvånansvärd och omotiverad rasistisk beskrivning av en läkare från Azerbajdzjan som har ett namn som inte går att uttala, har skjortan uppknäppt ner till naveln och pratar en engelska som hade varit bra för en mongoliskt fåraherde.

Den blå rullgardinen

Jag har en period då jag läst en del klassiker och jag har känt att det då lätt blir många manliga författare, och att jag skulle vilja läsa fler klassiker skrivna av kvinnliga författare. När jag läste Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen så fanns det en referens till Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen och eftersom jag inte läst något av henne så lånade jag hem den första delen i serien, Den blå rullgardinen, vid nästa biblioteksbesök.

 

I Den blå rullgardinen så är det kvinnorna som står i centrum medan männen känns mer som bifigurer i bakgrunden. Petra har svårt att glömma sin ungdomskärlek Thomas Meller och när hon får ärva Eka herrgård av en faster så flyttar hon dit. När Angela vid tolv års ålder blir föräldralös så är det den ogifta fastern Petra som tar hand om henne och mellan dem uppstår en kärlek som på sätt och vis påminner om en syskonrelation.

 

Den blå rullgardinen är en väldigt bra bok som är föredömligt kort, endast cirka 160 sidor och den har ett bra språk som har klarat tidens tand. Vanligtvis brukar jag ha problem med de äldre verbformerna i text (gingo, sågo, stodo etc.), men i det här fallet går det riktigt bra och jag hakar inte upp mig på dem något särskilt. Jag förstår även att en del passager i boken ansågs vara chockerande när boken kom, men idag är sexskildringarna inte särskilt vågade. Det är mycket troligt att jag kommer att läsa de resterande sex delarna framöver, men jag ska försöka sprida ut dem lite (även om del två, tre och fyra ligger hemma och väntar).

Bokbloggsjerka 25 – 28 januari

Frågan i veckans bokbloggsjerka är ganska enkel, men ändå lite klurig

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

Ja, jag brukar vara ärlig när jag skriver om böcker som jag läst, även om jag försöker vara nyanserad i den negativa kritiken och försöka förklara varför jag inte tycker att något är bra. Jag kan även tycka att det är lättare att skriva om böcker som inte var så bra än de som jag verkligen gillar. Kanske beror det på ett behov att skriva av mig frustrationen som läsningen skapat. De riktigt dåliga böckerna brukar jag lägga bort olästa, vilket gör att alla böcker som jag skriver om innehåller någon aspekt som är bra.

Lassgård vs Persbrandt

På mitt arbete så har vi en debatt som blossar upp ibland om vilken skådespelare som bäst gestaltar Gunvald Larsson på tv och film, Rolf Lassgård eller Mikael Persbrandt. Tyvärr så har diskussionerna en tendens att gå i cirklar då ingen av oss är bredd att ge oss angående den vi föredrar. De två av mina kollegor som föredrar Persbrandt hävdar att han brutalitet och snygghet är den avgörande faktorn. Jag å min sida anser att det är Lassgård som bäst gestaltar Gunvald Larsson, förutom att han passar in på beskrivningarna i böckerna, genom att kombinera brutaliteten från böckerna med överklassvanorna. Däremot verkar jag vara tämligen ensam om att tycka att Lassgård är den som bäst skulle bära upp en sidenpyjamas.

Jesus sista ord på korset var INTE ”Härifrån ser man hela Mariannelund”

 

Ibland så tycker jag att det är trevligt att sticka emellan med någon liten och lättsam bok att läsa. Den här gången så blev det Jonas Gardells andra Twitter-samling Jesus sista ord på korset var INTE ”Härifrån ser man hela Mariannelund”. Med den begränsning på 140 tecken som råder på Twitter så har Jonas Gardell utvecklat en förmåga att sätta fingret på samtiden med korta koncisa formuleringar. Tyvärr så fnissar jag inte lika mycket som när jag läste den förra samlingen Har man inget liv får man köpa ett som alla andra, vilket nog mest beror på att jag redan läst en del av dem på Facebook, men det finns fortfarande många guldkorn som både är tänkvärda och som lockar till skratt.

Tematrio - vinter

Lyran har regelbundet en tematrio som jag brukar läsa och brukar inte komma på tre böcker på de olika temanen, men den här gången är det ett tema som passar mig, nämligen vinter. Jag älskar verkligen när böcker utspelar sig under vintern med mycket snö och kyla, vilket troligtvis beror på att jag är norrlänning sedan födseln och gillar vinterns fräschhet efter den gråa hösten. Nu börjar det dock vända, vilket hos mig innebär att himlen inte längre är bäcksvart när jag går till och från jobbet.

1. Åsa Larsson har flera gånger låtit sin deckare om Rebecka Martinsson utspela sig under vintern och eftersom böckerna utspelar sig i Kiruna med omnejd så är det naturligt att vintern tar plats. Både debuten Solstorm och Till dess din vrede upphör har sköna vintermiljöer.

2. En av mina absoluta favoritförfattare sedan tonåren är danske Peter Høeg, vars bok Fröken Smillas känsla för snö har som titeln antyder ett visst vintertema. Smilla är en grönländsk kvinna som bor i Köpenhamn och när den sexårige grannpojken Esajas halkar ner från ett hustak och dör så vägrar hon tro på polisens förklaring eftersom hon sett fotspåren och har en särskild känsla för snö.

3. Den tredje boken är även det en deckare, Tove Alsterdahls I tystnaden begravd, där Katrine upptäcker när hennes mamma blir sjuk att mamman har en för henne okänd fastighet i byn Kivikangas och att någon vill köpa fastigheten för mycket pengar. Katrine åker upp till Kivikangas och det hela utvecklar sig till en spännande släkthistoria som sträcker sig in i det gamla Sovjet. Här är det mycket snö, vinter och när man i boken kör NER till Haparanda så förstår man att det hela utspelar sig långt norrut.

Det slutna rummet

Det slutna rummet är den åttonde boken om Martin Beck och hans kollegor, vilket även innebär att det bara är två böcker kvar för mig att lyssna på i min egen lilla utmaning. En sak som skiljer Det slutna rummet från de tidigare böckerna är att det här pågår två parallella utredningar, som även om de har vissa gemensamma beröringspunkter. Martin Beck återvänder till arbetet efter en längre tids sjukskrivning som orsakades av den skottskada han ådrog sig i slutet av den förra boken Den vedervärdige mannen från Säffle. Det första fall som hamnar på hans bord är ett märkligt mord där en man hittas mördad i sin lägenhet, det är bara det att lägenheten är ordentligt låst på alla sätt och vis inifrån. Det finns med andra ord inte så mycket att gå på i jakten på mördaren. Samtidigt så utreder Gunvald Larsson, Lennart Kollberg och Einar Rönn ett bankrån där rånaren enligt vittnena är en kvinna, och som sköt ihjäl en bankkund. Polisens arbetar utifrån att rånet är ett i raden som en ökänd liga ligger bakom och som de har svårt att hitta bevisen för att sätta dit dem.

 

Jag börjar tycka att även om böckerna har föredömligt enkla och bra mordgåtor så dras helheten ner av den politiska vänsterpropagandan som tar allt större plats. Jag kan tycka att det är lite märkligt att det i en bokserie som handlar om poliser innehåller så mycket kritik mot polisen som enligt författarna mest är intresserade av att puckla på oskyldiga demonstranter och som inte kan tänka själva, vilket gör att det många gånger verkar som att det är de kriminella som handlar moraliskt bättre. När kvinnan som rånar banken i början av boken presenteras närmare en bit in i boken så förstår man att det är så synd om henne att hon gjorts sig förtjänt av de pengar som hon fick tag i och som skulle hjälpa henne att ändra sitt liv till det bättre. Det talas även en del om alla de gamla, fattiga och sjuka som i bästa fall har råd att äta hund- och kattmat, vilket väcker en del frågor hos mig. Hur mycket billigare var hund- och kattmat än annan mat? Vilken typ av mat åt de, torrfoder eller blötfoder? Åts maten kall direkt ur burken eller användes den som bas i grytor eller soppor? Annars så är det mest intressanta med boken att Martin Beck inte är förkyld och har slutat röka. Anledningen till att han slutat röka beror på att hans favoritmärke inte tillverkas längre, inte för att det är skadligt för hälsan.

Biblioteksbesök

 

Jag skulle bara gå in på biblioteket för att lämna tillbaka två böcker och låna en reserverad bok som väntade på mig. Man skulle kunna säga att det fungerade så där, men jag kom i alla fall hem med ovanligt tunna böcker den här gången.

Hipp hipp hurra!

 
Om det är en dag på året som jag tycker är att man får äta och göra lite som man vill så är det på födelsedagen, därför åt jag en extra nyttig frukost idag. Eftersom jag kommer att fira med min syster om ett par veckor så hade jag inga särskilda planer för födelsedagen, men det blev en väldigt trevlig dag med tårta, vin, god mat och trevligt sällskap.

Bokbloggsjerka 18 – 21 januari

Då har det äntligen blivit fredag igen och det är dags för veckans bokbloggsjerka och veckan fråga lyder;

Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Det händer att jag tittar närmare på en bok bara för att den har ett tilltalande omslag, sedan brukar jag läsa baksidestexten för att se om det är en bok som jag tror skulle passa mig. Jag kan också bläddra lite i boken och att läsa något stycke för att se om texten säger "hej, kom hit, läs mig, jag är intressant" eller om den ignorerar mig.

Den vedervärdige mannen från Säffle

Utmaningen med att lyssna igenom samtliga av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckare om Martin Beck har nu kommit fram till den sjunde boken, Den vedervärdige mannen från Säffle. Historien började bra med en man som blir kallblodigt mördad i sin sjukhussäng och polisen, med Beck i spetsen, inser ganska snart att lösningen finns i mordoffrets förflutna. Mordoffret är nämligen en sjukpensionerad polis som blivit anmäld flera gånger för våld i tjänsten, och som även av vissa kallas för den vedervärdige mannen från Säffle. Det känns som att väldigt mycket i roman går ut på att poliser tycker om att misshandla oskyldiga medborgare för att sedan ljuga så att de skyddar varandra så att de pliktskyldiga utredningarna läggs ner utan åtgärd. I slutändan känns det som att det är den orättvist behandlade mördaren som man ska känna mest sympati för och inte de poliser som han kallblodigt skjuter ner mot slutet. Martin Beck får i alla fall ett dåligt samvete när han tänker på hur mördarens liv utvecklat sig.

Annars så är Beck återigen förkyld och röker för mycket, Kollberg är fortfarande förtjust i sin fru, Gunvald Larsson är brutal och förstör sina dyra, fina kläder, Rönn är sympatisk och lider av sömnbrist och Mellberg gör ett gästspel som levande uppslagsverk. Det mesta är sig alltså likt, även om jag saknar Benny Skacke och den tandpetstuggande Per Månsson i den här boken. Men här finns även hel del kritik mot den nya stadsplaneringen som skedde i Stockholms centrala delar där politikerna har våldfört sin på naturen topografi, rivit oersättliga hyreshus för att bygga tråkiga kontorsbyggnader och människorna har maktlösa låtit sig deporteras till de avlägsna sovstäderna. Vänsterpropagandan som växer sig allt starkare för varje bok och har börjat lämna en unken eftersmak hos mig.

Pusjkin och ryssarna

Det framstår allt tydligare för mig att Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837) har en speciell ställning i den ryska litteraturen, där han räknas som den störste av poeter. När jag i somras satte mig på flyget till St Petersburg så hade jag knappt hört talas om honom, utan bara läst ryska romanförfattare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj. Efter två intensiva med guiden som pratade en hel del om denne fantastiske poet, pekade ut flera statyer som rests till hans minne och vi besökte även staden Pusjkin, så började jag känna att här är en kunskapslucka som jag behöver fylla. Staden Pusjkin hette tidigare Tsarskoje Selo (Tsarernas by) och fick sitt nya namn 1937, vi var där för att besöka det pampiga Katarinapalatset som byggdes av Katarina I.

I helgen så lyssnade jag på Klassikern hos Kulturradion i P1 där journalisten Fredrik Wadström berättade om hur Pusjkin förföljt honom under åren. Wadström berättade om en lägenhetsfest i Moskva på 1990-talet där någon hade framfört åsikten om att Pusjkin inte var den störste av poeter, vilket ledde till att resten av festen ägnades åt att avstyra slagsmål mellan olika festdeltagare. Det är även så att om man är med i den ryska versionen av Vem vill bli miljonär så får man räkna med att det kommer frågor om Pusjkins poesi och alla ryssar förväntas tydligen kunna någon av hans dikter utantill. När Wadström berättar om att en radiostation under en presidentvalskampanj för några år sedan ordnande en tävling där fiktiva karaktärer från olika böcker tävlade om vem som skulle vara den bäste presidenten. Att den tävlingen bjöd på de bästa politiska debatterna när engagerade lyssnare ringde in för att argumentera för sin kandidat, känns som ett tecken på att den politiska debatten i Ryssland inte är så öppen. 

Sista dagen i St Petersburg så hade jag några timmar för mig själv och då satte jag mig på en bänk i Konsternas Torg under en av stadens Pusjkinstatyer och läste en stund. När jag kom hem så lånade jag hem en av Pusjkins böcker, diktromanen Eugen Onegin, från biblioteket. Jag förstod mig inte på boken och blev dessutom lätt förvirrad av att det fanns noter från både författaren och översättaren. Själv så dog Pusjkin 37 år gammal i sviterna av en duell, där han försökte försvara sin ära.

Vill man läsa mer om de äventyr som ryska författare och de människorna som läser dem bjuder på så rekommenderar jag Elif Batumans Besatta.

Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen

Jag har längtat efter den andra delen, Sjukdomen, i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar sedan jag läste Kärleken i augusti. När jag fick veta att Sjukdomen skulle komma ut i början av januari så önskade jag mig den i julklapp eftersom jag inte ville vänta ända till min födelsedag (som visserligen infaller väldigt snart, men som kommer att firas om några veckor). Nu fick jag den förbeställd i mitt namn som en kombinerad julklapp och födelsedagspresent.

Sjukdomen tar vid där Kärleken slutade och berättar vidare om kärlekshistorien mellan Rasmus och Benjamin. En relation som trots den starka kärlek som finns mellan dem stöter på en del problem, som bland annat har med föräldrarna att göra. Alla underbara karaktärer från Kärleken finns med och vi får lära känna några av dem bättre, som den ständigt olyckligt förälskade Reine och Bengt som är stjärnan i sin klass på Teaterhögskolan. De båda hanterar sina sjukdomsbesked på olika sätt, men ända med vissa likheter. Här finns även Lars-Åke vars största skräck är smitta någon annan, särskilt pojkvännen Seppo, och mardrömmen skulle vara att hamna i en bilolycka och då måste säga åt folk att inte hjälpa honom eftersom han är smittad. 

Eftersom jag tyckte mycket om Kärleken och sedan väntat på Sjukdomen i flera månader så skulle det kunna finnas en risk för att jag byggt upp för höga förväntningar, men så blev det inte. Sjukdomen är nämligen ännu bättre än Kärleken och jag längtar redan efter Döden (alltså den tredje boken om någon undrar). Jag tycker inte att läsupplevelsen förstörts av att jag har sett tv-serien, det skiljer så pass mycket mellan dem, till exempel så har Reine några få repliker i tv-serien medan han får cirka 80 sidor att berätta sin historia. Jonas Gardell utnyttjar de två forumen optimalt genom att låta olika delar av berättelsen ta olika stor plats.

En pilgrims död

Jag har sett fram emot att se den nya svenska deckarserien En pilgrims död, som är baserad på Leif GW Perssons böcker, och som började visas på SVT igår. Att det är Rolf Lassgård spelar polisen Lars Martin Johansson kändes som ett klockrent val, men castingen av de andra rollerna kändes inte lika klockrena. Då jag har läst och uppskattat alla av Leif GWs deckare så var mina förväntningar nog lite för högt uppskruvade. Att man valt att slå ihop två böcker (Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt som i en dröm) tycker jag gjorde berättelsen rörig, även om jag vet att båda böckerna behandlar mordet på Olof Palme på olika sätt. Det är svårt att få skådespelarna att se olika gamla ut och här verkar man mest ha nöjt sig med att ändra lite på hårfärgerna, vilket gör att alla ser i princip lika gamla ut oavsett om det är nutid eller hösten 1985.

Jag tror att jag hoppar över de resterande tre avsnitten och ser Veckans Brott istället och väntar på den försenade deckaren Pinocchios näsa.

Madame Bovary

 

Bokcirkeln i P1 har verkligen ökat takten sedan Lundströms Bokradio började sändas i höstas, det är nu dags för den tredje boken på några månader och jag har hängt med på alla (även om jag inte hållit samma lästempo utan blivit klar långt tidigare). Efter Den store Gatsby och Processen så har det nu blivit dags för Madame Bovary av Gustave Flaubert. Den här gången försöker jag inte låtsas att jag tänker läsa i samma takt som bokcirkeln, jag har läst hela boken i förväg och ser fram emot att lyssna på bokcirkelns diskussioner de närmsta veckorna.

Emma Bovary är en kvinna som inte beter som kvinnor bör göra enligt samhällets normer. Emma gifter sig med landsortsläkaren Charles och det dröjer inte länge förrän hon känner sig uttråkad i äktenskapet. Istället för att sköta hushållet så läser hon (skadliga) romantiska romaner, försummar sin dotter, är slösaktig, skuldsätter sig upp över öronen och bedrar sin make konstant med andra män. När situationen till slut blir ohållbar så tar hon sitt liv med arsenik, vilket blir en utdragen död där Emma på dödsbädden inte ångrar sitt leverne.

Jag och Madame Bovary har bråkat lite med varandra under läsningens gång, först gillade jag den för att sedan ledsna och lade bort boken och lämnade nästan tillbaka den på biblioteket oläst. Men sen plockade jag upp den igen, för att lägga bort den igen innan jag tills slut verkligen kom i boken och läste ut den. Mitt slutliga omdöme är Madame Bovary är en av de bästa klassiker som jag har läst de senaste månaderna, även om jag inte riktigt kan se osedligheterna som författaren Gustave Flaubert stämdes för i mitten av 1800-talet (dock är det mer sex än i de flesta 1800-talsromaner som jag läst). Språket är bra och känns levande och det känns som att Anders Bodegård gjort en klockren nyöversättning.

Polis, polis potatismos

Nu när julledigheten är slut och jag tillbringar dagarna framför datorn på arbetet istället för att ligga i soffan och sträckläsa så har jag återupptagit genomlyssningen av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio deckare om Martin Beck. Turen har nu kommit den sjätte boken Polis, polis potatismos, som till skillnad från de tidigare böckerna utspelar sig i Malmö (även om det gjort besök i staden i några av de tidigare böckerna).

En kväll när direktör Viktor Palmgren sitter och äter middag i hotell Savoys restaurang kommer en man in och skjuter honom för att sedan försvinna ut genom ett öppet fönster. Det finns inte mycket för polisen att gå, men som tur är så är det den tändstickstuggande sakfinnaren Per Månsson som leder utredningen tillsammans med Martin Beck som kommer ner från Stockholm. Till sin hjälp har de Benny Skacke (som har flyttat till Malmö), medan Lennart Kollberg och Gunvald Larsson assisterar med en del förhör i Stockholm.

Mordgåtan i Polis, polis potatismos är ganska enkel, en man blir skjuten och en okänd mördare ska hittas, men det är allt som behövs i en deckare. Man behöver inte komplicera till en mordhistoria mer än så. Det är även i Polis, polis potatismos som man hittar en av de scener från böckerna/filmerna som etsat sig fast i minnet från tonåren. Det är när Gunvald Larsson besöker sin överklassyster på Lidingö för första gången på tio år och hotar henne med att skämma ut henne genom att presentera sig som hennes bror för alla inom en kilometers radie om hon inte berättar det hon vet. Ett trick som för övrigt fungerar alldeles utmärkt. Martin Beck har nu äntligen separerat från sin fru och flyttat in till Gamla Stan, något som gjort att hans krånglande mage mår bättre, även om han fortfarande röker mycket och är återigen förkyld.

Bokbloggsjerka 11 – 14 januari

Då har det äntligen blivit fredag och årets första arbetsvecka är snart till ända. Det har även blivit dags för årets första Bokbloggsjerka och veckans fråga var lite småsklurig för mig.

Vilken bok är du mest nyfiken på som kommer att komma ut under första halvan av det här året?

Den bok jag ser mest fram emot under årets första halva är nog ändå Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen som redan kommit och som jag längtat efter sedan jag läste den första delen på semestern i somras. 
Annars så har jag väldigt dålig koll på vilka böcker som kommer ut under våren.

Kvinnorna på stranden

En tidig morgon så hittar en ung tjej ett lik på en strand i Tariffa i Spanien, liket verkar vara en flykting från Afrika som försökt ta sig till Europa på en båt. En annan kvinna tar sig i land på en strand efter att ha lyckats överlevt överfärden från Afrika med nöd och näppe. I New York väntar Ally Cornwall på att maken och frilansjournalisten Patrik ska höra av sig från Paris, där han arbetar på en historia. När det kommer ett paket med Patrik anteckningar så flyger Ally till Paris för att ta reda på vad som hänt med maken. Det visar sig att hans historia handlar om den moderna slavhandeln som har kopplingar ändå upp till makteliten.

Kvinnorna på stranden är en ovanligt bra deckare som behandlar den mörka baksidan av det moderna samhället. Det är en bra historia som är välskriven och det är verkligen en bok som borde gripa tag i mig och få mig att försvinna in i berättelsen. Men det är någonting som gör att det inte händer, vilket kan bero på att jag varit lite trött så här de första dagarna efter två veckors julledighet, eller så beror det på att jag inte tyckte att inläsaren var så jättebra. Däremot så var jag väldigt förtjust i Tove Alsterdals andra deckare I tystnaden begravd som jag lyssnade på (med en annan inläsare) förra året.

Klassikerutmaning

Trots att jag generellt sett inte är så intresserade av läsutmaningar då jag brukar ha svårt att komma på vilka böcker som jag kan tänkas vara sugen på att läsa framöver. Men när Lyran drar igång en klassikerutmaning som börjar och sträcker sig till den sista april så kan jag inte motstå att hänga på då det dels blivit en del klassiker den senaste tiden och jag dessutom tänkt läsa ytterligare några framöver. Eftersom jag redan håll på med Madame Bovary av Gustave Flaubert när  jag läste om utmaningen så är jag redan igång. Dessutom så ligger Buddenbrooks av Thomas Mann och en påbörjad Brott och straff av Fjodor Dostojevskij och väntar på sin tur här hemma. Om jag räknar in Sjöwall/Wahlöös deckare om Martin Beck som klassiker så är jag halvvägs genom min egen informella utmaning att lyssna på alla tio böckerna som ljudböcker. Jag känner redan nu på mig att det kommer att bli en övervikt av vita europeiska män, men jag ska försöka få in någon kvinna i alla fall (det finns några olästa Jane Austen i bokhyllan).

Äntligen!

Idag när jag kom hem så låg Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen som jag fått som försenad julklapp, alternativt tidig födelsedagspresent (beroende på hur man ser på det då det är mindre än en måndag mellan jul och födelsedagen för mig) och väntade på mig på hallgolvet. Jag längtat efter del två i trilogin sedan jag läste den första delen i somras och längtar redan efter den sista delen.

Det bästa av allt

Jag vann boken Det bästa av allt av Rona Jaffe tillsammans med Artighetsreglerna för ganska många månader sedan och båda böckerna blev liggande ganska länge innan jag läste dem. Det var egentligen ett tag sedan som jag började på Det bästa av allt, men efter ett tag så ledsnade jag på boken och lade bort den mitt i kapitel. Nu i helgen har jag plockat upp den igen och läst de sista 300 sidorna.

Det bästa av allt börjar i New York 1952 och vi får följa fyra unga kvinnor som kommit till staden för att göra karriär och hitta kärleken. De möts på förlagshuset Fabian Publications där de arbetar som sekreterare och där en vänskap växer fram. Det är nyutexaminerade Caroline som drömmer om att en dag bli redaktör, den naiva April som är på jakt efter den rätte, den bohemiska skådespelaren Gregg som dras in i ett destruktivt förhållande med en producent och den frånskilda Barbara som ensam tar hand om dottern på kvällarna. Även om det här är en bok om vänskap så är det nästan ännu mer en bok om vikten att hitta den rätte att gifta sig med.

Det bästa av allt kom ut första gången 1958 och den fick mycket uppmärksamhet när den kom. Författaren Rona Jaffe arbetade själv som sekreterare på ett förlag under 1950-talet och har baserat boken på sina egna erfarenheter, vilket inte ger någon glamorös bild av förlagsvärlden. En del saker, som sexuella trakasserier, känns dessvärre aktuella än idag, medan rädslan för att hamna på glasberget när man är 21 år och ogift känns mer förlegad. Det bästa av allt är en typisk mellanbok som varken är väldigt bra eller dålig och som jag kommer att glömma bort handlingen i ganska snart.

Julläsning

Idag tar min 16 dagar långa julledighet slut och imorgon kommer klockan att ringa alldeles för tidigt och det är dags att ta tag i vardagen igen. Så här på söndagskvällen är min spontana känsla att jag vill vara hemma och läsa ett tag till. Min förhoppning på ledigheten var att jag skulle vila upp mig och att läslusten skulle komma tillbaka. Jag verkar ha lyckats med både och, jag känner mig hyfsat utvilad (även om den känslan nog försvunnit imorgon eftersom jag antagligen kommer att somna alldeles för sent ikväll) och med sex lästa böcker så är nog läslusten tillbaka, trots en svacka i mitten då jag läste ett par sidor här och där. Böckerna som jag läste gav en trevlig mix av olika ämnen, som inkluderade en deckare, en biografi, en bok om litteraturvetenskap, en diktsamling och två romaner;

Mörka platser av Gillian Flynn

Artighetsreglerna av Amor Towles
”Det står ett rum här och väntar på dig…” av Ingrid Carlberg
Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson
Besatta av Elif Batuman
Det bästa av allt av Rona Jaffe

Besatta

Läsåret 2013 har i alla fall börjat på ett bra sätt med mycket fniss under läsningen av Elif Batumans Besatta, en bok som har den passande undertiteln Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem. Enligt baksidestexten så är det en bok konferensplanering, Isaac Babel, Lev Tolstoj, pojkbenstävlingar, jätteapor, uzbekisk poesi, det intellektuella livet och själens uppgivenhet. Det är en passande beskrivning, dessutom så finns det en hel del humor. Vi får även stifta bekantskap med tsarinnan Anna Ivanova som hade lite udda idéer om underhållning, vilket gjorde att hon omgav sig med narrar och personer med fysiska defekter. Dessutom så byggde hon ett ispalats på floden Neva utanför Eremitaget i Sankt Petersburg. Författaren Trediakovskij som ska ha skrivit 100 böcker, varav en var så tråkig att den orsakade slaganfall. Vi får även veta mer om relationen mellan författarna Lev Tolstoj och Anton Tjechov, och hur Tolstoj dog. Vi får även vilka äventyr som en intensivkurs i uzbekiska i Samaranda kan bjuda på. Man får även lära sig att gammaluzbekiska är ett språk som bland annat har 100 ord för att gråta och att ”milleniumutgåvan” av Tolstojs samlade verk upptar 100 volymer och väger som en nyfödd vitval (enligt författaren som har vägt dem på en medhavd badrumsvåg på biblioteket).

 

Elif Batuman skriver sina essäer på ett personligt sätt som gör att det inte känns som att jag läser en bok om litteraturvetenskap och lär mig en massa om de stora ryska författarna. Utöver att jag satt och fnissade för mig själv medan jag läste Besatta, så väcktes även en inspiration för att läsa mer av de gamla ryssarna. I alla fall att fortsätta på Dostojevskijs Brott och straff som jag började på i somras, men gav upp på.

2013 - ett nytt år

Idag när vi har vänt blad i almanackan och 2013 ligger som ett oskrivet blad framför oss, så funderar jag på det som ligger framför mig. Jag har sett att många bokbloggare planerar läsutmaningar för det kommande året, men eftersom jag usel på att planera mitt läsande så hoppar jag över det. Nästan i alla fall. Jag planerar att fortsätta den påbörjade genomläsningen av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckarsvit Roman om ett brott. Innan julledigheten så hann jag med fem av de tio böckerna, så där är jag halvvägs. Jag tänker också försöka ta tag i Haruki Murakamis 1Q84 trilogi som står och väntar i hyllan (har kommit 50 sidor in i första boken, men lägger bort den när det dyker upp andra böcker hela tiden).

Jag har inte så bra koll på vad det kommer för böcker under året, men det finns i alla fall några som jag ser fram emot att läsa;

De två avlutande delar i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, Sjukdomen och Döden

Kate Mortons En välbevarad hemlighet (The Secret Keeper) som kommer på svenska i vår

Kate Mosses Citadel om/när den kommer på svenska, helst i pocket eftersom den verkar vara en tegelsten, i likhet med de två tidigare delarna i trilogin

Lucy Dillons Och så levde lyckliga, som jag redan står i kö till på biblioteket

Jag kan känna att jag borde läsa fler böcker på engelska, men kan ibland vara lite för snål för att köpa dem och biblioteket köper inte in allt på engelska. Annars så är planen för 2013 att forstätta med att bara läsa böcker som jag vill läsa.

2012 - en lite nördigare sammanställning

Ett av nöjena med nyår för mig är att jag får tillfälle att nörda loss lite när jag sammanställer årets läsning i en massa underkategorier. Håll till godo;

Antal lästa böcker: 65

Antal pappersböcker: 52 (80%)
Antal ljudböcker: 14 (20%)
Antal böcker lästa på originalspråk: 35 (54%)
Antal böcker utgivna 2012: 31 (48%)
Antal deckare: 17 (26%)
Antal klassiker: 11 (17%)
Antal faktaböcker: 5 (8%)
Antal serier: 4 (6%)
Antal böcker skrivna av män: 31 (48%)
Antal böcker skrivna av kvinnor: 23 (35%)
Antal böcker skrivna av män och kvinnor: 11 (17%)
Antal lästa böcker som lånats på biblioteket: 43 (66%)

Årets röstförälskelse: Gerhard Hoberstorfer (som bör läsa in många fler ljudböcker)

Årets resmål: Syninge kursgård för Bokresan, inklusive Uppsala Domkyrka (jag har viss förkärlek för gotiska katedraler)

Göteborg-Skagen-Harplinge (en trevlig kombination av kultur och släkt)
Sankt Petersburg (kultur, historia och lite läsning)
Stugan (ett av de bästa ställena för läsning)