Mo Yan

Den här dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Tanken var att jag skulle skjuta lite på lunchen så att jag skulle hinna äta och sedan dra mig tillbaka till sofforna på jobbet, där det brukar vara lugnt den tiden på dagen och där det finns bra radiomottagning (till skillnad från platsen där jag sitter). I soffan skulle jag sitta redo med papper och penna för att kunna göra anteckningar, lyssna på P1’s sändning, ha internet igång i mobilen för att kunna beställa en bok om pristagaren verkade intressant.  

Men istället för att göra mina vanliga arbetsuppgifter så fick jag göra ett annat projekt (läs titta på papper som åker genom en skanner nästan hela dagen) och då kunde jag inte ta lunch precis när jag ville eftersom jag fick anpassa mig till när någon kom avlöste mig. Istället för en lugn stund i soffan så fick jag lyssna medan jag jobbade och fick vifta med mobilen i ett försök att hitta en bra mottagning (vilket oftast verkar vara när jag står i en obekväm ställning).

När Peter Englund presenterade Mo Yan som årets pristagare så var min första tanke, inte ännu en man för tredje året i rad. Inte för att det är könet som är det viktiga för om man är en bra författare eller inte, men jag tror inte heller att det bara funnits 12 kvinnliga författare som varit bra nog för att få nobelpriset sedan 1901. Nu när jag hört lite mer om Mo Yans författarskap så har jag ställt mig i kö på biblioteket för att kunna läsa romanen Vitlöksballaderna. 

Don’t Cry, Thai Lake

När det gäller deckare så hör exilkinesen Qui Xiaolong till mina absoluta favoriter och hans Chief Inspector Chen Cao är en av de mest sympatiska litterära poliser som jag stött på. Chen är dessutom en av de sista av mina litterära favoritpoliser som inte blivit filmatiserade. Vanligtvis när jag läser om Chen Cao så brukar jag vilja ta första bästa flyg till Shanghai för att gå omkring och äta i hans fotspår (dock utan att recitera poesi mest hela tiden). Den här gången känner jag dock inte för att åka till Shanghai, vilket beror på att Chen inte befinner sig hemma i Shanghai den här gången. Dock så blev jag lika sugen på kinesisk mat som vanligt och Qiu Xiaolong har en förmåga att beskriva all mat som äts (och det äts ganska ofta) så att det vattnas i munnen.

Don’t Cry, Thai Lake är Qiu Xiaolongs sjunde bok om den lite specielle polisen Chen Cao som mest äter och reciterar poesi på var och varannan sida. Den här gången är han dock inte hemma i Shanghai, utan boken börjar med att Chen får ett oväntat semestererbjudande från en kontakt inne i Förbjudna Staden. Resan är en betald vistelse till ett av partiets exklusiva resorter för de höga partimedlemmarna, beläget i Wuxi nära Thai Lake. Dock blir det inte någon lugn semestervistelse, redan dag två lyckas Chen bli inblandad i utredningen av mordet på general manager Liu på The Wuxi Number One Chemical Company. Ett fall som har kopplingar både till privatisering av det statliga företaget och dumpning av miljöfarligt avfall sjön Thai Lake. En man grips för mordet, men Shanshan som Chen lär känna är övertygad om att den gripne är oskyldig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Don’t Cry, Thai Lake. Det känns som att Qiu Xiaolong skrivit den lite på rutin, den håller inte riktigt samma klass de tidigare böckerna i serien. Det är inte på något sätt en dålig bok och som deckare står den sig väldigt bra i konkurrensen. Ett problem är att Chen flyttats från sin normala miljö, vilket även leder till att hans trogne vapendragare detective Yu Guangming nästan helt försvinner ur berättelsen. Till min glädje så dyker Yu och hans fru Peiqin upp mot slutet, men Yus pappa Old Hunter får tyvärr inte vara med alls.

Tre av böckerna om Chen Cao finns översatta till svenska; De röda råttorna, En röd hjältinnas död och När rött blir svart. De övriga finns att få tag på på engelska. Jag rekommenderar böcker om man vill läsa om kinesiskt vardagsliv där man hela tiden måste förhålla sig till partiets politik och som gör att deckardelen av böckerna hamnar i skuggan.