Igår tog jag och mamma bussen till lilla Bräcke för
säsongens (troligtvis) enda operaföreställning. Den här gången var det Giuseppe
Verdis Aida som stod på programmet, i vanlig ordning live från Metropolitans
matinéföreställning i New York. Det är alltid en häftig känsla att sitta i
Folkets Hus i en liten ort i norrlands inland och se några av de största
operasångarna uppträda samtidigt i en annan del av världen. Vi ägnade en del av
tiden innan föreställning drog igång med att räkna efter hur många gånger vi
varit iväg på dessa operaföreställningar och till slut lyckades vi komma fram
till att det här var det femte besöket. Tidigare har vi sett Carmen, Armida,
Don Pasquale och Don Giovanni (Mozart är ju alltid Mozart som jag ibland säger). Upplevelsen blir
bara bättre av man möts av levande ljus, vita dukar och välkomstdrink och en
mingelbuffé i pausen (är det två pauser brukar det vara frukt och juice i den
andra). Det finns även vin att köpa till mingelbuffén för en rimlig penning.
Aida är en kärlekstriangel med ett olyckligt slut, vilket
inte är helt ovanligt i operor har jag upptäckt. Operan utspelar sig i Egypten
under faraonernas tid och krigaren Radamès ska till att leda trupperna i ett
anstående anfall mot Etiopien. Amneris är förälskad i Radamès, men misstänker
att även hennes slav, den vackra Aida, är förälskad i Radamès. När Radamès återvänder
efter att ha besegrat den etiopiska armén så lurar Amneris Aida att visa sina
känslor genom att först lura henne att Radamès är död. Som belöning för sin
insats så får Radamès Amneris till hustru av faraon. Kvällen före bröllopet träffar
Radamès Aida och han betygar sin kärlek till henne och avslöjar vart den
egyptiska armén befinner sig, vilket Aidas far, den etiopiska kungen som gömt
sig i närheten, hör. När faraon får reda på Radamès förräderi så döms han till
döden genom att begravas levande i en gravkammare. När Radamès blivit inmurad
så upptäcker han att Aida gömt sig i gravkammaren för att få dö tillsammans med
honom.
Aida var verkligen en maffig föreställning med häftiga kostymer,
en stor kör med som mest cirka 150 personer på scenen samtidigt och tre hästar
(dock inte mer än två i taget på scenen). Alla sångarna är så otroligt bra på
att sjunga och tar toner som nästan känns omänskligt höga. Min favorit Roberto Alagna var alldeles underbar i rollen som hjälten Radamès, även om han bitvis
hade en kjolliknande kostym med intressanta höga slitsar upp mot ljumskarna.
Det som jag tycker är så underbart med den stora kören på Metropolitan är att
det är uppenbart att alla är där på grund av sin sångröst eftersom det är en
samling människor som är blandning av alla storlekar, färger och åldrar. Det
vill säga att de ser ut som folk gör mest. Den här säsongen verkar det vara
många av Verdis operor som sätts upp, och tidigare har det varit många av
Wagner. Min förhoppning står till att det snart blir en säsong med mycket av
Mozart, vilket skulle innebära fler besök för min del.
