Efter en rekommendation från mamma så läste jag i veckan Harry
Martinsons
Nässlorna blomma, vilket är den första boken som jag läser av honom.
Tidigare har jag bara läst böcker av hans första hustru Moa Martinson, och till
och med skrivit en B-uppsats utifrån hennes trilogi om Mia (
Mor gifter sig,
Kyrkbröllop
och
Kungens rosor). Uppstatsens frågeställningen har jag dock glömt bort.
Nässlorna blomma är en barndomsskildring från det fattiga
Sverige i början av 1900-talet, där författarens alter ego Martin efter att
tidigt blivit föräldralös (pappan dog i lungsot och mamman lämnade de sex
barnen och for till Amerika) såldes på auktion som sockenbarn. Att säljas på
auktion innebar att man hamnade hos den som ville ha den lägsta ersättningen
för att ta hand om och uppfostra barnen, vilket inte kan ha varit för barnens
bästa. I livet det hårda livet som Martin får utstå med arbete och misshandel
så blir skolan den stora ljuspunkten och tillflyktsorten, det är där som även
ett sockenbarn kan vara kung över tje-ljuden.
Det här är en väldigt bra bok med ett underbart språk och
som berättar hur livet kunde vara för bara hundra år sedan. Det är också
fascinerande att Harry Martinson inte knäcktes av uppväxten och blev en
framstående författare, medlem av Svenska Akademien och Nobelpristagare i
litteratur (även om det blev kritiserat då både han och Eyvind Johnson var
ledamöter i Akademien och i princip gav priset till sig själva). Precis som när
jag nyligen läste Elin Wägners Norrtullsligan så lämnas jag med känslan att jag
vill läsa fler böcker av Martinson.
