Juli - en sammanfattning

Det har blivit dags att sammanfatta läsmånaden juli och det märks att sommaren är här och även om jag inte hunnit ha min semester än så har det blivit ganska många böcker lästa. Visserligen har jag inte hunnit läsa så mycket på balkongen som jag hoppats eftersom det varit alldeles för varmt att sitta där den här märkliga sommaren.

Andarnas labyrint av Carlos Ruiz Zafón
Plåtmannen av Sarah Winman
Jane Austens brev av Jane Austen
18 and life on Skid Row av Sebastian Bach
Titta Hamlet av Anna Högberg och Barbro Lindgren
En sommar i Brighton av Lucy Diamond
Den lilla bistron i Bretagne av Nina George
Kommunist i kalsonger av Claudia Piñeiro
Marina av Carlos Ruiz Zafón
Makten av Naomi Alderman

Antal lästa böcker: 10       

Antal pappersböcker: 10

Antal e-böcker: 0

Antal böcker utgivna 2018: 5

Antal klassiker: 0

Antal deckare: 0

Antal faktaböcker: 1

Antal seriealbum: 1

Antal kvinnliga författare: 7

Antal manliga författare: 3

Antal kvinnlig och manlig författare: 0

Antal böcker lästa på svenska: 9

Antal böcker lästa på engelska: 1

Antal böcker lästa på originalspråk: 2

Antal recensionsex: 2

Antal länder: 6 (England, Sverige, Tyskland, Kanada, Spanien, Argentina)

Marina

I maj 1980 försvinner den femtonårige Óscar spårlöst i en vecka innan han återfinns på en tågstation i Barcelona. Historien börjar på hösten innan när Óscar smyger in i ett till synes tomt hus där hittar en klocka som han plockar på sig. I huset träffar han även Marina och hennes pappa. Marina visar Óscar en kyrkogård där det händer märkliga saker en söndag i månaden när en beslöjad kvinna kliver ner från en hästdroska och lägger en ros vid en omärkt grav innan hon går ner i stadens underjordiska labyrint.

Marina är den bok av Carlos Ruiz Zafón som finns på svenska och om inte är en del av serien De bortglömda böckerna gravkammare, även om den boken också handlar en annan del av Barcelona än den som de flesta känner till. Det är en väldigt märklig historia, men Zafón lyckas få det hela att verka trovärdigt trots allt. Det är en berättelse som är spännande och som lämpar sig för sträckläsning.

Helgfrågan v. 30

Det är torsdag och dags för helgfrågan hos Mias bokhörna, som även den här veckan har en sommarspecial.

Vad läser du nu?

Just nu läser jag Makten av Naomi Alderman, det är en ny roman om en värld där kvinnorna har makten. Boken har tydligen även tilldelats Bailey's Women's Prizr for Fiction och är en bok som Barack Obama nämnt som en favoritbok.

Bonusfråga: Har du något resetips?

En av mina favoritstäder att strosa omkring i Bern, Schweiz huvudstad. Det är en vacker stad med mycket historia. Nackdelen är att det är väldigt dyrt i Schweiz,

Kommunist i kalsonger

Det är den dramatiska sommaren 1976 i Argentina när presidenten Isabel Perón avsätts av militärjuntan. Claudia är en tonåring med ena benet i barndomen och det andra i vuxenvärlden. Hon vill vara som alla andra, men hyser även en stor kärlek och lojalitet till sin pappa. Pappan har en svartsyn som präglar hela familjen och han verkar allt mer uppgiven över det politiska läget, som han hela tiden klagar över. För Claudia blir det allt svårare att få ihop den bild av världen som hon får i skolan och den hon får hemma.

Kommunist i kalsonger är den andra boken av Claudia Piñeiro som kommit på svenska och jag gillade hennes förra bok Torsdagsänkorna när jag läste den för ett par år sedan. Det här är ett kärleksfullt porträtt av en pappa och ett land i förvandling. Det är också en berättelse om hur snabbt det politiska landskapet kan ändras i ett land när fascistiska krafter tar över.

Den lilla bistron i Bretagne

Marianne är en sextioårig tysk kvinna som efter att ha varit gift i 41 år fått nog av sin man och sitt äktenskap. Under en resa till Paris bestämmer hon sig för att ta livet av sig genom att hoppa i Seine. Istället för att drunkna hamnar hon på ett sjukhus. Marianne flyr från Paris och hamnar av en slump i en liten by i Bretagne, där hälsas välkommen och tas in i gemenskapen i byn trots att hon inte pratar franska. Vid havet i Bretagne vaknar Marianne till liv på nytt och upptäcker nya sidor hos sig själv.

Den lilla bistron i Bretagne av Nina George är en mysig berättelse om att hitta sig själv på nytt och att börja om med ett nytt liv. Det är en berättelse om hopp och att det aldrig är för sent att starta om i livet. Det är en bok som jag verkligen rekommenderar och jag är väldigt sugen på att läsa Georges förra bok, Den lilla bokhandeln in Paris.

Helgfrågan v. 29

Det är torsdag och dags för helgfrågan hos Mias bokhörna, som även den här veckan har en sommarspecial.

Vad läser du nu?

Just nu läser jag Kommunist i kalsonger av Claudia Piñeiro

Bonusfråga: Har du något resetips?

Veckans restips får bli Skagen, en mysig liten stad längst upp på Jylland och som har ett fantastiskt konstmuseum 

En sommar i Brighton

I ett hyreshus nära stranden i Brighton bor det några hyresgäster som har mer gemensamt än de tror. Rosa har gjort en nystart i sitt liv och ägnar sig nu åt sin stora passion, mat, men frågan är om hon har valt rätt väg. Charlotte kämpar med att komma över en stor sorg i sitt liv och vill helst vara i fred och försöker fylla sina dagar med städning. Georgie har flyttat med sin sambo till Brighton när han fick sitt drömjobb och hon drömmer om en karriär som journalist. Längst upp i huset bor den eleganta damen Margot, som har andra planer.

En sommar i Brighton av Lucy Diamond är en mysig bok om ett gäng hyresgäster vars öden korsas på lite olika sätt och där alla har sina egna utmaningar i livet. Det är en trevlig underhållning för stunden och en bok som passar på stranden eller balkongen. Det har av en slump blivit så att jag nu har läst tre böcker i år som utspelar sig i Brighton (staden där jag bodde och jobbade i 2,5 år) och tyvärr skiljer den här ut sig på så sätt att jag inte får samma känsla för staden som i de andra två böckerna.

Helgfrågan v. 28

Det är torsdag och dags för helgfrågan hos Mias bokhörna, som nu har en sommarspecial med samma frågor under några veckor.

Vad läser du nu?

Just nu läser jag En sommar i Brighton av Lucy Diamond

Bonusfråga: Har du något resetips?

Veckans resetips får bli en storstad, nämligen den spanska huvudstaden Madrid. Jag var till Madrid ifjol och blev förtjust i staden. Även om det är en storstad så är de centrala delarna av staden väldigt promenadvänliga och om man blir trött i fötterna och upptäcker att man är väldigt långt från sitt hotell är det bara att hoppa på tunnelbanan. Det finns även gott om grönområden och stora parker där madridborna hänger och umgås.

18 and life on Skid Row

Sebastian Bach slog igenom i slutet av 1980-talet tillsammans med sitt band Skid Row med hitlåtar som 18 and life, Youth gone wild och I remember you. På senare år har Bach haft framgångar som musikalartist på Broadway, skådespelarinsatser ibland annat tv-serien Gilmore Girls och tydligen medverkan i diverse amerikanska kändisprogram.

Nu har Bach bestämt sig för att skriva sin självbiografi, ett beslut som jag i sig inte har något emot eftersom han uppenbarligen levt ett ganska omväxlande liv och upplevt både toppar och dalar. Det är en historia som börjar på Bahamas fortsätter via uppväxten utanför Toronto i Kanada till karriären i USA och ett liv som småbarnsförälder vid 20 års ålder. Men av någon anledning så har Bach fått skriva boken själv och min känsla är att han velat skriva en bok i stil med kompisarna i Mötley Crües The Dirt. Skillnaden är att även om de fyra medlemmarna i Mötley Crüe skrev sina egna berättelser fick de hjälp Neil Strauss som knöt ihop delarna till en helhet. Eftersom det inte verkar som att någon har hjälpt Bach har resultatet blivit en ganska babblig historia där det ibland saknas ett fokus. Det finns ett otal historien om vilda fester med andra rockstjärnor där både sprit och knark flödade fritt och efter ett tag känns det som att det är roligare för Bach att minnas festerna än att det är läsa om dem. Anekdoten när om när han full och hög körde en sportbil med sommardäck hem genom en snöstorm känns bara idiotisk. Dessutom så får han sig själv att framstå som bitter över några saker som skedde för många år sedan. Det är också uppenbart att det här är en person med ganska allvarliga stora problem med både droger och alkohol.

Det finns några saker som jag saknar i boken, förutom en tightare berättelse och en extra redigeringsomgång. När och varför började Sebastian använda sig efternamnet Bach istället för Bierk, som han egentligen heter. Jag saknar en tydligare tidslinje i början av boken då jag vid flera tillfällen undrar hur allt hänger ihop och hur gammal han egentligen var. Jag respekterar att Bach valt att inte lämna ut sin familj, men han framstår inte som den mest närvarande pappan när det finns massor med historier om fester medan familjen knappt nämns trots att fick barn redan innan genombrottet. Boken innehåller även stort antal svartvita kort och där hade jag gärna sett en kort beskrivning om när korten togs och vem eller vilka som är med på bilderna. Som det är nu får man helt enkelt gissa vilka som är med förutom Bach själv.

Jane Austens brev

Det är ingen större hemlighet att Jane Austen är en av mina favoritförfattare och när jag i höstas hittade en nyutgiven samling med brev som hon har skrivit kunde jag inte låta bli att köpa den. Samlingen består av 148 brev, de flesta till Austens syster Cassandra. En brevsamling skrivna under åren 1796-1817 där de flesta breven är ganska långa och som är 520 sidor (plus förklaringar och fotnoter) är inte en typ av bok som går särskilt snabbt för mig att läsa eftersom jag har svårt att få en bra flyt i läsningen när det är brev. Det har också tagit ett bra tag för mig att läsa den, även om jag verkligen gillar boken. En sak som jag släppte redan från början var att ens försöka hänga med i alla referenser och alla människor som nämns i boken. I slutet av boken finns en sammanställning med vad varje brev refererar till om det är någon som man blir nyfiken på. Breven handlar till största delen om vardagslivet med redogörelser av vilka klänningstyg och hättor som köps, beskrivningar av danser och en del skvaller. Det handlar nästan ingenting om Austens skrivande, fastän hon skriver en del om utgivningen av böckerna under de sista åren. Det är uppenbart att Austen gillar att människor läser och gillar hennes böcker, men att hon själv inte har någon önskan om att bli känd. Vid ett tillfälle kommenterar hon att ena brodern vid något tillfälle inte hade kunnat låta bli att avslöja vem författaren var när några på en fest pratat uppskattande om en av böckerna. Hon blev dock inte särskilt glad när den dåvarande engelske kronprinsen ville att hon skulle dedicera en bok till honom.

I likhet med romanerna så har Austen ett fantastiskt språk och hennes beskrivningar av omgivningarna är knivskarpa och bitvis lite hårda. Det är också uppenbart att breven aldrig var tänkta att läsas av någon annan än mottagaren. Det sägs även att hon bad systern Cassandra förstöra många brev efter hennes död. Paulina Helgeson har gjort ett bra jobb med att översätta brevsamlingen och ge den en svensk språkdräkt.