Änglamakerskan

Jag har nu hunnit läsa Camilla Läckbergs senaste bok Änglamakerskan som jag hade turen att vinna för några veckor sedan. Änglamakerskan är Läckbergs åttonde deckare om Patrik och Erika, men inte hennes bästa. Att berättelsen utspelar sig i både nutid och i historiska tillbakablickar som är inte heller något nytt grepp från Läckbergs sida, det har hon använt sig av i alla fall fyra gånger tidigare.

En hel familj, utom den ettåriga dottern Ebba, försvinner spårlöst under en påsklunch 1974 på ön Valö utanför Fjällbacka. När Ebba många år senare återvänder till ön tillsammans med sin man Mårten för att de ska försöka rusta upp huset och renovera sig ur sorgen efter sin döde son så dröjer det inte länge förrän de utsätts för ett mordbrandsförsök och hittar intorkat blod under matsalsgolvet. Det verkar som att lösningen finns i den tragiska händelsen 1974.


Änglamakerskan är en ordinär dussindeckare som egentligen inte tillför något mer än en stunds underhållning. Camilla Läckberg vet i alla fall hur man bygger upp en deckare, även om en hel del känns som standardformat 1A, och skriver med ett flytande språk som är lätt och snabbläst. Som vanligt när det gäller Läckbergs deckare så tar det igenkännande vardagliga med bråkande tvillingar och likande stor plats, även om ingen tack och lov bränner tungan när de dricker te den här gången. Det finns en sak som stör mig i böckerna och det är att Erika hela tiden måste lägga näsan i blöt och råka illa ut. Den här gången går hon till och med bakom ryggen på sin man, polisen Patrik, och inleder ett samarbete med en av poliserna på stationen för att kunna bedriva lite privatspaningar.