Vintervålnader

I söndags då jag var stressad över att inte ha någon bok att läsa så visade det sig att räddningen fanns på pockethyllan på ICA och var grön (i dubbel bemärkelse eftersom den utöver den gröna framsidan även är en klimatsmart pocket). Det var Kate Mosses tredje bok på svenska, Vintervålnader, som lockade mig till inköp (impulsinköp nummer 2, Ensamma hjärtan och hemlösa hundar återkommer jag till när den är läst). I likhet med de två tidigare romanerna Labyrinten och Kryptan så utspelar sig även Vintervålnader i södra Frankrike under historisk tid, den här gången några år efter första världskriget. Skillnaden ligger i att Vintervålnader endast är 239 sidor, medan de andra två böckerna är tegelstenar som är en bit över 600 sidor. Jag tycker att Kate Mosse blivit ett snäpp bättre för varje bok och med Vintervålnader så tycker att det mindre formatet är en fördel eftersom historien blir mer kompakt.

Berättelsens huvudkaraktär är Freddie Watson som tio år efter att hans bror George försvunnit i strid under första världskriget fortfarande plågas av sorgen och saknaden. Han reser omkring med bil i franska Pyrenéerna för att vila sina nerver och återhämta sig efter en depression. En kväll när han överraskat av en snöstorm hamnar han i den sömniga staden Nulle, där invånarna förbereder sig för sin årliga fest. Freddie bli inbjuden till festen, där han träffar den vackra Fabrissa. Med Fabrissa känner Freddie en samhörighet och kan för första gången berätta hela sin historia. Men när han vaknar nästa morgon så är det ingen i byn som sett varken honom eller Farbrissa på festen.

Vintervålnader är en välskriven bok med en för Kate Mosse ovanligt tajt story. Huvudkaraktären Freddie Watson är porträtterad på ett fint och trovärdigt sätt med en hjärtknipande historia som håller hela vägen. Även om jag läst och uppskattat Kate Mosses tidigare böcker på svenska så blev jag den här gången positivt överraskad.