Sedan jag fick veta att den norske deckarförfattaren Jo Nesbø skrivit den nionde boken om Harry Hole så har jag längtat efter att få läsa och när jag fick veta den skulle släppas på svenska i samband med min födelsedag så kändes den som en given födelsedagspresent till mig själv. Den mer ekonomiska sidan av mig bestämde dock att en första plats i bibliotekets reservationskö var en lika bra present. Så här i efterhand så var det en bra idé, dels för att deckare läser jag bara en gång (spänningen ligger ju i att man inte vet vem som är mördaren) och dels för att när jag väl fick boken i min hand så dröjde det inte många sidor innan jag blev besviken.
Gengångare utspelar sig tre år efter den förra boken Pansarhjärta och börjar med att Harry Hole återvänder från Hongkong till ett Oslo som både är lika och förändrat på en och samma gång. Anledningen till Holes återkomst är att Oleg, sonen till hans livs stora kärlek Rakel, sitter fängslad för att ha skjutit en knarklangare. På Oslos gator har det dykt upp en ny drog, fiolin, som ger färre överdoser än heroin men som är mer beroendeframkallade och den som styr nätverket kring den nya drogen är den mystiske Dubai. När Harry börjar nysta i det som verkar vara ett vanligt knarkmord visar sig ha oväntade kopplingar högt upp i samhället. Eftersom Harry inte längre arbetar som polis så bedriver han sina spaningar på egen hand, även om han tar hjälp av några gamla vänner inom kåren.
Det är inte så roligt att bli besviken på en bok som man väntat så länge på. Vad är det då som jag inte gillar med Gengångare. Först så är det en våldsam bok där Nesbø återigen letat upp vidriga sätt att ta livet av människor, den här gången är det spikar i en tegelsten som används. Våldet känns överdrivet och spekulativt och är många gånger onödigt. Överlag så finns det ganska mycket som känns överdrivet i boken och Harry verkar ha fått vissa likheter med MacGyver. Till exempel så tråcklar han ihop ett par sår på sig själv med vanlig nål och tråd för att sedan direkt ge sig ut på nya äventyr. Med tanke på hur denna den nionde boken slutar så är jag långt ifrån säker på att det kommer en tionde bok. Ingen skulle bli gladare än jag om Jo Nesbø hittar tillbaka till nivån som han visade i Rödhake.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar