Fröken Frimans krig

Den här julen har SVT visat serien Fröken Frimans krig, vilket är den bästa svenska tv-serie som jag sett på länge. Vanligtvis brukar jag inte fastna för svenska serier så ofta, men den här gången har jag suttit som klistrad framför alla tre avsnitten. SVTs juldramer brukar vara bra, men den här gången kändes det som att det var bättre än vanligt.

Dagmar Friman (som är inspirerad av Anna Whitlock) återvänder till Stockholm efter att ha bott i London en period, där hon har umgåtts med suffragettrörelsen. Eftersom fadern har dött så är en av anledningarna till återkomsten att få ut sin del av arvet, men fadern har lämnat allt till sonen i det andra äktenskapet. Då Dagmar får upp ögonen för det utbredda fusket som pågår inom livsmedelsbranschen bestämmer hon sig för att starta ett livsmedelskooperativ för kvinnor, som motvikt till alla affärer som drivs av män. De manliga specerihandlarna välkomnar inte den nya konkurrensen och organiserar en bojkott. Serien är inspirerad av verklighetens Svenska Hem (eller Hemska Sven som handlaren Johannesson kallar den), en konsumentförening som startades av Anna Whitlock.

Jag tycker om alla delar av Fröken Frimans krig, miljön, kläderna, historien och skådespelarinsatserna, som är genomgående underbara. Sissela Kyle är perfekt i huvudrollen och backas upp av en rad duktiga kollegor som Sofia Ledarp (som Kinna, den ekonomiskt sinnade av dem), Lena T Hansson (som Alma, änkan som lever upp på ålderns höst när hon engagerar sig i Svenska Hem), Frida Hallgren (som Dagmars svägerska Lottie, som känner sig fångad i hemmet och äktenskapet) och Emelie Wallberg (som det unga biträdet Tora). Min favorit är Maria Kulle, som spelar kokerskan Emmy som rekryteras till Svenska Hem som föreståndarinna och som har metertjockt skinn på näsan (och som inte drar sig för att jaga bort ligister med sopkvasten). Även Ulla Skoog är underbar i rollen som fru Johannesson, gift med handlare Johannesson som leder motståndet mot Svenska Hem. Då jag de senaste åren bekantat mig med kvinnokampen under det tidiga 1900-talet, så var det extra trevligt att miljöerna levandegjorda.

 

Hela serien går att se på SVT Play

#fiktivnovember Fråga 2

Den andra frågan i Fiktiviteters novembertävling är lite klurigare än den förra

Fråga 2: Berätta om din bästa ickebokliga fiktivitet i år!

Förutom att läsa böcker så tycker jag även om att se (välgjorda) tv-serier som till exempel Downton Abbey. Här tänkte jag dock skriva en liten presentation av en annan av mina favoritserier, Hart of Dixie, som utspelar sig i småstaden Bluebell i amerikanska södern. Doktor Zoe Hart hade siktet inställt på att bli en hjärtkirurg när hon istället får ta över sin biologiske fars (som hon inte haft någon kontakt med) del av praktiken i Bluebell och blir kvar i staden där hon så småningom börjar känna sig hemma. Bluebell påminner mig lite om Stars Hollow i den underbara serien Gilmore Girls, en liten stad där alla känner alla och de flesta är lite excentriska. Det finns mycket som jag tycker om med serien, som de sympatiska karaktärerna, men en sak som jag är lite extra förtjust i är att karaktärerna får lov utvecklas på ett trovärdigt sätt. Ett bra exempel är Annabeth som gått från att vara en blyg, hunsad bikaraktär till att bli en stark kvinna som vet vad hon vill och inte är rädd för att ta plats.

Till sist så skulle jag vilja slå ett slag för det som enligt mig (som nu för tiden lyssnar väldigt lite på ny musik) är årets skiva Rewind the film med Manic Street Preachers. Det är visserligen ingen nyhet att jag älskar Manics, men den nya skivan är bland det bästa de har gjort. De har tagit bort elgitarrerna och gjort en mer akustisk skiva där sångaren James Dean Bradfields röst får komma fram på ett nytt sätt.

Odjuret

Jag har inte läst någon av duon Roslund & Hellströms deckare om kommissarie Ewert Grens. Jag har även lite svårt för svenska polisfilmer, särskilt de som bygger på böcker som jag läst. Dels beror det på att jag har svårt för att skådespelarna inte brukar se ut som de gör i mitt huvud. Dels beror det på att jag sett alldeles för många dåliga filmer med Martin Beck, Kurt Wallander och Johan Falk, för att nämna några. Det finns alltså inte så mycket som talar för att jag ska uppskatta Odjuret som visades på SVT. Odjuret skiljer sig från de massproducerade filmerna då den kändes både välskriven och välgjord med duktiga skådespelare. 

En pedofil rymmer från fängelset och dödar en femårig flicka. När polisen inte löser fallet tillräckligt snabbt så tar flickans pappa lagen i egna händer och söker upp mördaren och dödar honom, vilket gör honom till en hjälte i mångas ögon. Det blir istället åklagaren som åtalar pappan som får iklä sig rollen som den onde.

Det här är bra, oväntat bra. Historien känns välgenomarbetad, både som manus, regi och skådespelarinsatser. Det känns som att man ansträngt sig för att hitta rätt skådespelare till alla rollerna. Ola Rappace och Philomène Grandin är bra och trovärdiga i rollerna som föräldrar till den mördade flickan. Eftersom jag inte har läst någon av böckerna så har jag ingen bild av hur Ewert Grens ska vara, men jag tycker att Peter Dalle gestaltar en trovärdigare och mänskligare polis än vad som vanligt vis syns i polisfilmer. Här finns även utmärkta skådespelare som Johan Widerberg och min nya röstförälskelse Gerhard Hoberstorfer i ganska små roller i vad som först verkar vara en bihistoria. Jag har i alla fall blivit sugen på att läsa några av böckerna.

Odjuret kan man även se på SVT Play i 29 dagar till.

Vardagsglädje

Ibland så dyker det upp små glädjeämnen i vardagen, som att hitta ett nytt nummer av favorittidningen Vi Läser på hallgolvet när man kommer hem från en lång dag på jobbet.

Jag glädjer mig även åt nyheten att min favoritserie Downton Abbey kommer att få en fjärde säsong. Synd bara att det är ett helt år tills de avsnitten visas på tv.