Even in exile

Hur intressant låter det med ett konceptalbum om den chilenske sångaren Víctor Jara, som fängslades och mördades kort efter militärkuppen i Chile 1973? Jag tyckte inte att det lät särskilt lockande trots att den är gjord av James Dean Bradfield, sångare i mitt favoritband Manic Street Preachers, med texter av den walesiske poeten Patrick Jones (storebror till Manics basist och textförfattare Nicky Wire). Jag tänkte att jag ändå skulle ge skivan en chans och en genomlyssning på Spotify.

Det visade sig att jag hade fel om skivan och det är en helt underbar skiva som går på repeat här hemma. Den är fylld med vackra melodier och som låter de instrumentala delarna får ta plats. Det finns också refränger som sätter sig, som The boy from the plantation, som jag har nynnat på ganska länge. Det här en skiva gjord av en artist som egentligen inte har något att bevisa och som har den ekonomiska friheten att göra lite vad han vill när bandet har tagit en liten paus. Det hade varit roligt att höra låtarna live, men pga den rådande situationen har Bradfield tydligen inga planer på någon turné. Jag får hoppas att Manic Street Preachers spelar någon av låtarna på konserten i Trondheim nästa sommar.

Musikåret 2017 enligt Spotify

Nu när året börjar gå mot sitt slut betyder det att det är dags att sammanfatta det gånga året på olika sätt. Den här helgen har Spotify sammanfattat mitt musiklyssnande under 2017 och tydligen är mitt lyssnande lite mer ensidigt än jag själv upplever det som. I spellistan med mina mest spelade låtar under året är dominansen väldigt stor av några få artister. Jag är inte särskilt förvånad över vilka artister som finns på min topp 5-lista (i alla fall inte de tre första). Däremot tycker att jag de mest spelade låtarna kanske inte riktigt speglar mitt lyssnande (det är inte ens mina favoritlåtar med Soul Asylum).

Veckoutmaning om kulturella covers och återbruk

Den här veckan handlar det om kulturellt återbruk hos Kulturkollo och veckans utmaning består av två frågor,

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Det finns helt klart de fall där jag tycker att en cover är lika bra eller till och med bättre än originalet. Oftast brukar det handla om låtar, där en ny tolkning kan ge en annan tyngd och innebörd till låten.

Det finns också en covers av låtar som blivit betydligt mer kända än originalet, som t ex I will always love you, som de flesta förknippar med Whitney Houston och inte Dolly Parton (som både skrev och sjöng in den). Eftersom de de flesta känner till Whitney Houstons version valde jag originalet här.

Sedan finns det andra låtar som Working class hero, en låt som jag vetat varit en cover, men där jag relativt nyligen fick veta är gjord av John Lennon. Jag förknippar den mest med Manic Street Preachers, men har även hört versioner med Jerry Williams och Green Day.

En annan favoritcover är Lalehs version av E-types Here I go again från Så mycket bättre, det är en version som lyfter fram en helt annan sida av både låten och dess kompositör.

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Jag försöker återbruka en del genom att använda arvegods och att handla en del begagnade saker, framförallt har det blivit på Tradera. Nu senast en figur av Lisa Larson och ett par solglasögon från Chanel (som jag knappt använt än pga brist på soliga dagar). Genom åren har jag köpt en hel del porslin och glas begagnat, en del har jag kvar och annat har jag lämnat vidare igen. 

Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Det börjar dra ihop sig till studenttider och till den här veckans olikhetsutmaning har enligt O inspirerats av studentmössans färger, svart och vitt,

Dagens olikhetsutmaning handlar om de färger som pryder studentmössorna, svart och vitt. De kan också sägas symbolisera vårt allt mer tudelade samhälle. Tolka det som du vill.

Eftersom jag har lite svårt att komma på något annat så får vitt representeras av Joyce Carol Oates roman Svart flicka, vit flicka, som är en stark berättelse om klass, ras och kön. Det är var även min första kontakt med Oates författarskap.

Jag tycker inte om när böcker, filmer eller musik är allt för glatt och lättsamt, utan vill gärna ha en del svärta. Det blir extra tydligt om man tittar på vilken musik som jag lyssnar på, de flesta av mina favoritartister skriver inga kärlekslåtar och två av dem, Manic Street Preachers och Soul Asylum, har sagt att de inte gör det av princip. Dock har de kommit väldigt nära några gånger, beroende på hur man tolkar texterna. Manic Street Preachers har till exempel skrivit låtar om korrupta banker (Natwest-Barclays-Midlands-Lloyds), spanska inbördeskriget (If you tolerate this then your children will be next) plus att hela skivan The Holy Bible är ett enda stort mörker. Soul Asylum har bland annat gjort låtar om depression (Runaway train) och om vårat beroende av olja (Black gold).

If you tolerate this then your children will be next

Black gold

Bästautmaningen - Konserter

I den här veckans bästautmaning frågar Lyran efter vilken som är den bästa konsert vi varit på. Det är en väldigt svår fråga att svara på eftersom jag varit på flera konserter som varit väldigt bra, men på olika sätt. De flesta av mina konsertbesök skedde under tonåren då jag var på Storsjöyran varje år och såg många bra konserter med både okända artister och en del kända både från Sverige och utlandet (jag kommer till exempel aldrig att glömma Suede på Stortorget 1997). För några år sedan var jag på två konserter samma vecka, Weeping Willows och Jack Vreeswijk, två väldigt bra konserter, men på väldigt olika sätt. Det är också svårt att jämföra Manic Street Preachers fantastiska rockkonsert på Berns i Stockholm för några år sedan med Jamie Cullums mer storslagna jazzspelning i Dalhalla.

Manic Street Preachers inleder konserten på Berns i Stockholm med Motorcycle Emptiness

Hemma igen

Efter att ha gjort en kort, men ganska intensiv, resa till Stockholm så är jag nu hemma igen. Huvudmålet med resan var en konsert med mitt favoritband Manic Street Preachers, en konsert som var väldigt bra (eftersom det var tredje gången jag såg dem så visste jag redan att de är en väldigt bra liveband). Bandet har till den här turnén dammat av låten Nat West-Barclays-Midlands-Lloyd från debutskivan Generation Terrorists och eftersom jag inte kan komma ihåg låttiteln så är James Dean Bradfield förlåten för att inte komma ihåg hela texten (och det är mycket text).

Jag har även hunnit med ett besök på konstutställningen Konstnären på Nationalmuseum där jag bland annat äntligen fick se Nils von Dardels berömda Den döende dandyn som jag läst och hört så mycket om. När jag gick en sväng på stan så passade jag på att besöka Adlibris fysiska bokhandel där de säljer böcker till samma pris som på nätet, vilket gör det svårt att motstå att handla. Jag kom ut med två böcker som jag tänkt läsa ett bra tag, Chimamanda Ngozi Adiches Americanah och Peter Robinsons No cure for love, som är en nyutgåva av en av hans första böcker och som inte är en del av DCI Banks-serien.

Eftersom det tar cirka 5,5 timmar att åka tåg hem till Östersund igen så såg jag till att ladda upp med väsentligheter som kaffe och den nyutkomna Fiskarmännen av Chigozie Obioma, en väldigt bra bok som jag sträckläste under nästan hela resan.

Helgens begivenhet

Den här helgen är det en del bokbloggare som drar till Amsterdam, men inte jag. Istället gör jag en snabbvisit i huvudstaden där huvudattraktionen är en konsert med mitt favoritband Manic Street Preachers som är ute på en jubileumsturné för sin skiva Everything must go som släpptes för 20 år sedan. De kommer att spela hela Everything must go (som för övrigt enligt mig är deras bästa skiva) och även en del andra hits och jag känner på mig att det kommer att bli alldeles underbart. Utöver konserten så tänkte jag även försöka hinna med lite shopping, en konstutställning och kanske ett museibesök.

Manic Street Preachers

Jag har verkligen längtat efter att få se Manic Street Preachers spela live sedan flera månader innan de släppte nyheten att de kommer till Sverige och Stockholm. Jag satt hela hösten önskade att jag fick se dem live utan att behöva åka till England, så när biljetterna släpptes till konserten på Berns i Stockholm så skyndade jag mig att köpa en. I söndags var det äntligen dags, även om väntan kändes extra lång när det dåliga (i alla fall enligt min åsikt) förbandet höll på i 45 lååånga minuter, innan Nicky Wire släntrade in på scenen klädd som en äkta rockstjärna iklädd skinnjacka och solglasögon och bandet sparkade igång konserten med Motorcycle emptiness. Sedan höll de på i lite drygt 1,5 timme innan de avrundande konserten med If you tolerate this your children will be next utan att köra några extranummer. De tjugo låtarna däremellan bjöd på en fantastisk konsert upplevelse utan några svackor, även om jag saknade The masses against the classes. Bäst var nästan den akustiska versionen av The everlasting där det blev allsång. Manics visade verkligen att de fortfarande är ett band att räkna med och att deras låtskatt nästan görs sig bättre live än på skiva. Nu ser jag fram emot nästa skiva, Futurology, som släpps i sommar och skulle inte bli direkt ledsen om de skulle komma till Storjöyran i sommar.

Äntligen!!

Jag har skrivit förut att Manic Street Preachers är ett av mina favoritband (sedan ungefär 15 år). Sedan deras senaste underbara akustiska skiva Rewind the film släpptes i höstas så har jag längtat efter och drömt om att få se dem live (på närmare håll än under en englandsturné). Idag släpptes beskedet att de kommer till Sverige och Stockholm för en spelning på Bern 11 maj. Jag har siktet inställt på att vara där (även om det är en bit att åka från Östersund). En helg i Stockholm på vårkanten med en konsert med favoritbandet blir trevligt att se fram emot.

#fiktivnovember Fråga 2

Den andra frågan i Fiktiviteters novembertävling är lite klurigare än den förra

Fråga 2: Berätta om din bästa ickebokliga fiktivitet i år!

Förutom att läsa böcker så tycker jag även om att se (välgjorda) tv-serier som till exempel Downton Abbey. Här tänkte jag dock skriva en liten presentation av en annan av mina favoritserier, Hart of Dixie, som utspelar sig i småstaden Bluebell i amerikanska södern. Doktor Zoe Hart hade siktet inställt på att bli en hjärtkirurg när hon istället får ta över sin biologiske fars (som hon inte haft någon kontakt med) del av praktiken i Bluebell och blir kvar i staden där hon så småningom börjar känna sig hemma. Bluebell påminner mig lite om Stars Hollow i den underbara serien Gilmore Girls, en liten stad där alla känner alla och de flesta är lite excentriska. Det finns mycket som jag tycker om med serien, som de sympatiska karaktärerna, men en sak som jag är lite extra förtjust i är att karaktärerna får lov utvecklas på ett trovärdigt sätt. Ett bra exempel är Annabeth som gått från att vara en blyg, hunsad bikaraktär till att bli en stark kvinna som vet vad hon vill och inte är rädd för att ta plats.

Till sist så skulle jag vilja slå ett slag för det som enligt mig (som nu för tiden lyssnar väldigt lite på ny musik) är årets skiva Rewind the film med Manic Street Preachers. Det är visserligen ingen nyhet att jag älskar Manics, men den nya skivan är bland det bästa de har gjort. De har tagit bort elgitarrerna och gjort en mer akustisk skiva där sångaren James Dean Bradfields röst får komma fram på ett nytt sätt.

Death of a polaroid - A Manics Family Album

Nu har den äntligen kommit, Nicky Wires bok Death of a polaroid - A Manics Family Album, som jag beställde tillsammans med Manic Street Preachers samlingsskiva National Treasures för ett tag sedan. Boken känns väldigt stor och lyxig med vad som ser ut som två riktiga polaroidbilder på framsidan och 533 bilder i fint färgtryck. Trots att boken endast är lite drygt 300 sidor tjock så väger den enligt Adlibris 2077 gram, vilket gör den till tungviktare i bokhyllan (dock är den inte tyngst av alla böcker i bokhyllan, vinnaren The history of world societies vägen 2600 gram).

För de som inte känner till Nicky Wire så är han bassist och textförfattare i det walesiska bandet Manic Street Preachers. Dessutom så har det nu visat sig att han är ett stort fan av polariodfoton. Nicky Wire har skrivit ett förord och en lång kommentar till bilderna i boken. Bilderna är uppdelade i tre delar där den första delen är bilder som tagits för att testa ljus och sådant innan fotosessioner med bandet och som Nicky bett att få som minne. Den andra, och största delen, är fotografier tagna av den japanske fotografen Mitch Ikeda som i många år följt med bandet på turnéer. Den tredje delen är fotografier tagna av Nicky Wire själv. Mitch Ikedas bilder är de bästa och är en blandning av bilder på bandet, turistbiler och landskapsbilder. Mitch har även lagt ner mödan att på varje polariod skriva vad bilder föreställer (blue sky, road to north etc) och datum med exakt klockslag som bilden tagits, vilket ger bilderna ytterligare en dimension.

Death of a polarid - A Manics Family Album är en bok som vänder sig till oss som gillar Manic Street Preachers musik så jag rekomenderar den inte till de som inte är bekant med bandet. För de som har Spotify och känner sig nyfiken på musiken så finns alla skivorna där.

National Treasures

Ett av mina absoluta favoritband de senaste 15 åren Manic Street Preachers har precis sammanfattat sin drygt 20 år långa karriär genom att släppa bandets samtliga 38 singlar på dubbel-CD. Eftersom det brittiska pundet är billigt just nu så passade jag på att beställa deluxe versionen som även innehåller samtliga 38 musikvideor till ett betydligt lägre pris från Amazon än vad det skulle kosta i Sverige. Eftersom Amazon är duktiga på att tipsa om andra saker som man kan tänkas gilla så passade jag även på att beställa bassisten Nicky Wires fotobok om bandet Death of a Polaroid, som dock kommer att levereras senare i november. Jag tycker att deluxeutgåvan gör skäl för namnet med sitt bokutseende och alla bilderna som följer med. Vill man så finns det även en superdeluxbox för cirka 2000 kronor som utöver dubbel-CD och DVD även innehåller singlar med b-sidor, några special singlar, läppstift och en "vanity mirror".

Det är intressant att lyssna igenom ett bands hela karriär kronologiskt eftersom det då går att höra hur de har utvecklats, och om man dessutom ser alla musikvideor för även en känsla för hur det visuella intrycket ändrats. En sak som dock slår mig och som jag inte tänkt på är att det inte finns någon singel från skivan Journal for Plague Lovers som kom 2009. Däremot är det sex stycken singlar från deras debutalbum Generation Terrorists från 1992. Alla låtar på samlingen har kanske inte lämnat några djupare spår men det är överlag en väldigt hög nivå på låtarna. Det skulle ha varit roligt att vara på Manics konsert i London i december då de kommer att spela alla 38 singlarna.

Manic Street Preachers

Ett av mina favoritband Manic Street Preachers sedan över 10 år tillbaka har precis släppt videon till sina nya singel This is the day och där har de klippt ihop ett underbart collage från hela deras långa karriär. Låten är en cover och kommer så klart först på Nicky Wires spellista med sina favoritcovers.