Natten till den 10 juli 2005 försvinner den nittonåriga
Cressida Mayfield från staden Carthage och de sista spåren finns i
naturreservatet Nautauga. Misstankarna faller snart på korpral Brett Kincaid,
krigshjälten som kommit tillbaka invalidiserad från kriget i Irak, han var den
som senast sågs med Cressida och han var tidigare förlovad med den äldre
systern Julie. Trots att det dras igång ett stort sökpådrag så hittar man inte
Cressida, eller hennes kropp.
Joyce Carol Oates är en av mina favoritförfattare, men hon
kan vara ojämn i kvaliteten med båda toppar och dalar, även om lägsta nivån är
ganska hög. Även om jag tyckte ganska bra om den förra boken, De fördömda, så är Karthago några snäpp bättre och hör till Oates toppar. Det är en
berättelse som är ganska lågmäld och som puttrar på i ett lugnt tempo, men som tar
tag i en och som är svår att lägga ifrån sig. En av anledningarna till att den
är så bra är att alla huvudkaraktärerna får berätta om försvinnandet och dess
konsekvenser från sitt perspektiv. Tänk om Oates alltid kunde skriva så här
bra, då skulle hon kanske ha en riktig chans att kamma hem nobelpriset i
litteratur.
Bonniers skickade boken
2 kommentarer:
Spännande, kanske ska jag ge mig på den trots allt. Jag är lite utmattad efter att ha läst De fördömda i pocket i somras ...
Ja, den här är bra, lågintensiv och jag sträckläser en inregnad helg. Kul för jag har hoppat över Oates ett tag efter att ha läst res.
Skicka en kommentar