Det är 1940 i Berlin och i huset på Jablonskistrasse 55 bor en brokig
samling människor som några småskurkar, hårdföra SS-män, en pensionerad domare,
en gammal judisk dam och verkmästarparet Otto och Anna Quangel. Det är runt det
strävsamma och tystlåtna arbetarparet Quangel som romanen kretsar. När de får
veta att deras ende son stupat i kriget förlorar deras liv sin mening och
tillvaron ser allt mörkare ut med det meningslösa kriget. De börjar göra
motstånd mot nazismen och Hitler genom att skriva brevkort som uppmanar till
motstånd och som kan plockad upp av vem som helst. Det är en aktivitet som är
farlig om de skulle bli påkomna. Den ambitiöse poliskommissarien Escherich får
uppdraget att ta fast brevskrivaren och skyr inga medel för att slutföra
uppgiften, även om det utvecklar sig till en utdragen katt- och råtta-lek.
Jag började läsa Hans Falladas tegelsten Ensam i Berlin i mars och läste ungefär en tredjedel av boken innan
jag pausade den i samband med Bokresan, då bland andra Erlend Loes Inventering knuffade sig före i kön. Det
är inte optimalt att ta en niomånaders paus i en bok, man hinner glömma både
några karaktärer och händelser, men eftersom det inte händer så jättemycket i
boken så kom jag ganska snart in i boken igen. Ensam i Berlin är en väldigt stark och bra berättelse om den lilla
människans kamp mot övermakten, en kamp som är dömd att misslyckas. Det är även
en berättelse om att vara ensam och isolerad fast man lever mitt bland en massa
människor. Min paus hade ingenting med kvaliteten att göra, bara tjockleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar