I år är det 20 år sedan jag lånade min mammas exemplar av Fröken Smillas känsla för snö av den
danske författaren Peter Høeg och även om jag inte minns vad jag tyckte om
boken, men jag tyckte om den och läste lite senare samma år hans nästa bok De kanske lämpade när den kom ut på
svenska. De kanske lämpade var en bok
som knockade mig och som förde upp Peter Høeg som en av mina favoritförfattare,
en position som han behållit sedan dess och jag har säkert läst hans åtta
böcker tjugo gånger genom åren.
Peter Høeg är en författare som inte syns så mycket i media
och inte ger särskilt många intervjuer, så när det visade sig att han skulle
komma till Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm så bestämde
jag mig för att åka dit. Jag har aldrig fått intryck av att han är speciellt
komisk (då har jag läst alla intervjuer jag kommit över de senaste tjugo åren),
men det visade sig att han har en förmåga att få hela publiken att skratta. Jag
var inte heller beredd på Høegs förmåga att trollbinda publiken när han reste
sig från stolen på scenen och började berätta historier.
Under signeringen efter samtalet var han väldigt trevlig och
såg uppriktigt glad ut när jag berättade att han varit min favoritförfattare i
tjugo års tid. Jag fick två böcker signerade med hälsning till Hanna från Peter
Høeg och jag gick därifrån med ett stort leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar