Coriolanus Snow är 18 gammal och även om hans
familj har förlorat hela sin förmögenhet i inbördeskriget i Panem, så försöker
de hålla skenet uppe med sina fina vanor. Det har blivit dags för det tionde
Hungerspelen, där två ungdomar från varje av de tolv distrikten tävlar i en
brutal kamp tills det bara finns en överlevare kvar, för att påminna distrikten
om att det var huvudstaden Kapitolium som vann kriget. Tillsammans med 23 av
sina studiekamrater blir Coriolanus utvald till att vara mentor åt varsin av
deltagarna och han får en inblick i det som händer bakom kulisserna på spelen.
Balladen
om sångfåglar och ormar
är den fjärde och fristående boken i Suzanne Collins serie Hungerspelen
och den utspelar sin 65 år före de ursprungliga böckerna. Den här gången är det
en ung Coriolanus Snow som är huvudpersonen, han som senare kommer att bli den
fruktade president Snow (och i den här boken får man en förklaring till hans
besatthet av rosor). Jag läste trilogin om Hungerspelen för ett antal år sedan
och har sett alla fyra filmerna (sista boken blev två filmer) och kände att jag
ville läsa även den här boken, även om jag inte hade några större förväntningar
på den. Jag gillar att Collins förlagt handlingen till den tionde upplagan av
Hungerspelen då kriget fortfarande finns i färskt minne hos befolkningen. Den unge
Snow är betydligt mer sympatisk än den vi fått lära känna tidigare, även om han
har ett stort behov av att visa sig duglig och ibland visar prov på tankar som
kommer att utveckla sig. Om man tyckte att den första boken är hemsk, så är den
här på sätt och vis ännu hemskare då man inte ser deltagarna som människor, även
fast de är fortfarande är barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar