Jag vill verkligen kunna säga att den första delen i Haruki
Murakamis 1Q84-trilogi är helt underbar och att jag verkligen längtar efter att
få ge mig i kast med del två och tre som står och väntar i bokhyllan. Dessvärre
så kan jag inte göra det eftersom jag efter åtta kapitel och 155 sidor ger upp
och ställer in den i hyllan igen. Istället för att försvinna in i berättelsen
så kommer jag på mig själv med att fundera på något helt annat medan jag läser,
vilket aldrig är ett bra tecken. När jag först upptäckte Murakami genom Fågeln
som vrider upp världen så var det kärlek vid första sidan och jag älskade även
Kafka på stranden och Norwegian Wood. Däremot så var jag inte lika förtjust i
Sputnikälskling och Efter mörkrets inbrott. Det känns som att någonting har
hänt som gjort att magin försvunnit för mig. Det verkar som att brytpunkten är
när Eiko och Yukiko Duke lämnat över översättningspinnen till Vibeke Emond. Det
är inget fel på Emonds översättningar, men för mig känns det som att den sista
lilla magin saknas. För säkerhets skull så lämnar jag kvar bokmärket i 1Q84, så
jag vet var jag ska börja nästa gång jag plockar fram den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar