Erlendur Sveinsson nyexaminerad polis och jobbar nätter på
Reykjaviks gator där vardagen till stor del består av våld, inbrott,
fyllekörningar och misär. Ett år tidigare hittades en uteliggare död i ett dike
och polisen avskrev det som en drunkningsolycka utan att utreda vad som hänt. Erlendur
hade blivit bekant med mannen och kan inte släppa dödsfallet utan börjar på
eget bevåg utreda vad det var som egentligen hände den där kvällen, och
utredning tar honom in Reykjaviks undre värld.
Efter att ha läst sju böcker om en medelålders, frånskild
Erlendur så är det lite märkligt att stifta bekantskap en betydligt yngre
Erlendur som fortfarande är ordningspolis. Nätter
i Reykjavik är Arnaldur Indriðasons elfte bok på svenska, men alla har inte
handlat om Erlendur. Kollegorna Sigurdur Óli och Elínborg stod i fokus i varsin
bok, Svart himmel och Mörka strömmar, och i Den stora matchen, som kom förra året, dyker
han upp som hastigast mot slutet (jag tjuvkollade eftersom jag inte tog mig
igenom boken). Det som gör det hela lite märkligt för mig är att Erlendur uppenbarligen
dog i Den kalla elden och man skulle
kunna ha trott att det var den sista boken om denne sympatiske polis. För att
komma runt det faktum att huvudkaraktären är död så verkar Indriðason ha hoppat
tillbaka till början av karriären.
Ja, men vad tyckte jag då egentligen om boken? Det är en
helt ok deckare som till stora delar tilltalar mig genom att den är ganska
tunn, har bara ett gammalt lik och genom att det inte händer särskilt mycket
(det går i alla fall inte så fort). Efter att ha läst Nesbø, Kepler och
Läckberg den senaste tiden så är det en skön kontrast att slippa alla invecklade
intriger och det meningslösa våldet. Det är kanske inte Indriðasons bästa bok,
men det är å andra sidan inte heller hans sämsta bok. Det är en mysig
höstdeckare som passar bra så här i det mörka november.
Norstedts skickade boken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar