Ingenting kan hindra natten

För ett par år sedan läste jag Delphine de Vigans roman Baserad på en sann historia där huvudpersonen är hon själv som en författare som skrivit en roman om sin mamma och blev då intresserad av att läsa de Vigans förra roman, Ingenting kan hindra natten, som handlar om hennes mamma. Det har tagit lite tid, men nu har jag äntligen kommit mig för att läsa Ingenting kan hindra natten och det är en stark skildring av en mamma som inte hade det så lätt i livet. Mamman Lucile tog sitt liv vid sextiotvå års ålder och hon var den tredje av sina syskon som tog livet av sig. Som barn var Lucile en barnstjärna som var fotomodell, även om hon inte riktigt gillade att stå i centrum, och hade problem med att hitta sin plats i den stora familjen där allas personligheter fick blomstra ut. Vid sin död hade Lucile under många år lidit av bipolär sjukdom som gjort hennes liv till en labyrint.

de Vigan blandar mammans historia med sina egna funderingar kring skrivandet och hur hennes familj kommer att ta emot boken. Under skrivandet och alla intervjuer som de Vigan gör med alla släktingarna kommer det även fram en del hemligheter som legat begravda i flera decennier. Det är en väldigt stark berättelse om en mamma som inte är som de flesta andra mammor och om hur psykisk ohälsa inte bara påverkar den som har sjukdomen, men även hela omgivningen.