Kristin
Lavransdotter är det äldsta överlevande barnet till Lavrans Björgulfsson och
hans hustru Ragnfrid på Jörundgård och blir som femtonåring bortlovad av sin
familj till en man från en bra familj. När Kristin tillbringar ett år som ungsyster
i en klosterskola råkar hon en dag ut illa ut och blir räddad i sista stund av
den ridderlige Erlend. Kristin faller pladask för den stilige Erlend och de två
inleder en relation trots att hon är trolovad med en annan och att han har ett
tvivelaktigt rykte.
Jag har
länge tänkt att jag ska läsa den norska författaren Sigrid Undsets klassiska trilogi
Kristin Lavransdotter som hon skrev
på 1920-talet, men det har inte blivit av. När den första delen, Kransen, släpptes som storpocket som en
del i serien med kvinnliga nobelpristagare i litteratur passade jag på att köpa
den vackra utgåvan. Jag vill så gärna älska berättelsen och läsa alla tre
delarna i rask takt, men tyvärr så har jag svårt att komma in i boken och
tycker att den bitvis är ganska trist. Dessutom så tycker jag att Erlend verkar
vara en riktig skitstövel. Jag får se om läser de två återstående delarna framöver.
3 kommentarer:
Böckerna är så fina.
Jag läste de tre delarna när jag gick på gymnasiet, och fullkomligt älskade dem. Jag räknar dem som några av de allra bästa böcker jag läst. Men när jag läste dem hade jag ju inte lika mycket att jämföra med som nu, så jag vet inte hur de skulle stå sig om jag läste om dem i dag. Däremot minns jag väldigt tydligt att jag tyckte att Erlend var just en skitstövel, och Kristin var till att börja med självisk. Så jag retade mig väldigt mycket på dem, men det gjorde också böckerna spännande, eftersom det ställde till det en hel del.
Jag älskar också böckerna, särskilt i den nya översättningen av Gun-Britt Sundström. Huvudpersoner med fel och brister blir så mycket mer intressanta. Och så hamnar vi i Nidarosdomen, Trondheim, en ständig favorit.
Skicka en kommentar