Max und Mortiz

Nyligen rensade min mamma ut lite gamla böcker och hon frågade om jag ville ta över några barnböcker som vi båda läste som barn, det var Max und Mortiz av Wilhelm Busch, Indianernas fånge av Lois Lenski och Trumvirveln av Karl-Aage Schwartzkopf. Indianernas fånge och Trumvirveln minns jag som väldigt bra och fascinerande från när jag läste dem när jag var kanske 11-12 år, och av en slump utspelar sig båda böckerna på 1700-talet. Eftersom jag minns de två böckerna som så bra vågar jag inte läsa om dem så här 30 år senare när jag är vuxen.

Den tredje boken, Max und Mortiz, var tydligen min morfars favoritbok när han var liten och även jag minns den från det att jag var liten. Den här boken vågade mig på att läsa om, även om mina kunskaper i tyska egentligen inte är tillräckligt bra (vilket inte gör så mycket eftersom det finns gott om förklarande illustrationer). Den fullständiga tyska titeln är Max und Moritz – eine Bubengeschichte in sieben Streichen, vilket betyder en pojkberättelse i sju hyss (den svenska titeln verkar vara Max och Moritz en historia i 7 pojksteck).

Max och Moritz är två buspojkar som ägnar sig åt diverse pojksteck och hamnar i trubbel på ett sätt som nog inte skulle funka i barnböcker i dag, som när de ramlar ner i bagarens smet och blir gräddade som två stora bröd. Det är dock inte värre än att de kan äta sig ut ur skalen.

En av anledningarna till att berättelsen fastnat i mitt minne är det sjunde och sista pojkstrecket som slutar med att Max och Moritz blir malda till mjöl och uppätna av fåglar. Anledningen till detta? De skär upp en säck så att säden rinner ut när man lyfter upp den. Det är helt klart en berättelse från en tid då barn skulle uppfostras genom att skrämmas till bra uppförande genom litteraturen.