Nyligen
rensade min mamma ut lite gamla böcker och hon frågade om jag ville ta över några
barnböcker som vi båda läste som barn, det var Max und Mortiz av Wilhelm
Busch, Indianernas fånge av Lois Lenski och Trumvirveln av
Karl-Aage Schwartzkopf. Indianernas fånge och Trumvirveln minns
jag som väldigt bra och fascinerande från när jag läste dem när jag var kanske
11-12 år, och av en slump utspelar sig båda böckerna på 1700-talet. Eftersom jag
minns de två böckerna som så bra vågar jag inte läsa om dem så här 30 år senare
när jag är vuxen.
Den
tredje boken, Max und Mortiz, var tydligen min morfars favoritbok när
han var liten och även jag minns den från det att jag var liten. Den här boken
vågade mig på att läsa om, även om mina kunskaper i tyska egentligen inte är
tillräckligt bra (vilket inte gör så mycket eftersom det finns gott om
förklarande illustrationer). Den fullständiga tyska titeln är Max und Moritz
– eine Bubengeschichte in sieben Streichen, vilket betyder en pojkberättelse
i sju hyss (den svenska titeln verkar vara Max och Moritz en historia i 7
pojksteck).
Max och Moritz är två buspojkar som ägnar sig åt diverse pojksteck och hamnar i trubbel på ett sätt som nog inte skulle funka i barnböcker i dag, som när de ramlar ner i bagarens smet och blir gräddade som två stora bröd. Det är dock inte värre än att de kan äta sig ut ur skalen.
En
av anledningarna till att berättelsen fastnat i mitt minne är det sjunde och sista
pojkstrecket som slutar med att Max och Moritz blir malda till mjöl och uppätna
av fåglar. Anledningen till detta? De skär upp en säck så att säden rinner ut
när man lyfter upp den. Det är helt klart en berättelse från en tid då barn
skulle uppfostras genom att skrämmas till bra uppförande genom litteraturen.
1 kommentar:
Förfärligt rysligt och grymt men läste den många, många gånger som barn.
Skicka en kommentar