Dansa vid vulkanens rand

Emma är fyrtio år är lyckligt gift med sin man och de lever att bra liv tillsammans med sina tre barn. En dag när Emma går in på ett brasserie ser hon en man som inte kan ta ögonen ifrån och när deras blickar möts väcks en omedelbar åtrå och hon vet att hon måste vara med honom. Emma lämnar sin trygga tillvaro för att prova något nytt som hon inte vet vad det ska leda till.

Dansa vid vulkanens rand är den femte boken av Grégoire Delacourt som kommer på svenska och det är också den femte boken som jag läser av honom. Delavcourt tillhör mina favoritförfattare och jag ser alltid fram emot att läsa hans böcker. Det här är en berättelse om passionerad kärlek och längtan efter att vara med någon. Det är också en berättelse som griper tag i en och som är svår att lägga ifrån sig förrän den är slut.

En utmaning om kärlek och hatkärlek

Idag är det alla hjärtans-dag och då är det passande nog kärlekstema (med en nypa hat) hos Kulturkollo frågan i veckans utmaning lyder;

Vilken är din bästa kärleksskildring och vilken karaktär (från bok/tv/film) älskar du allra mest att hata?

Jag har läst en hel del kärleksskildringar genom åren och en som är riktigt fin är Grégoire Delacourts Kärlekens fyra årstider som kom på svenska i höstas och som handlar om fyra olika par som befinner sig på samma plats, men vars kärlekshistorier befinner sig på olika stadier.

Det är lite svårare att komma på vem som jag tycker mest om att hata, det finns ganska många att välja på. Men en som jag hyser lite extra hatkärlek till är Nino Sarratore från Elena Ferrantes Neapel-kvartett.

kärlekens fyra årstider

Det är den 14 juli, 1900-talets sista nationaldag, och på stränderna i den franska staden Le Touquet leker barn, tonåringar tar klivet in i vuxenvärlden, föräldrar vilar i solen och kärlekshistorien slår ut i blom. Här finns den femtonårige Louis som väntar på att Victorie, flickan med det gyllene håret, ska se honom som mer än en vän. Här finns den 35-åriga Isabelle som blivit lämnad av sin man och som av en slump träffar sin första kärlek. Här finns den 55-åriga Monique som flyr ett kärlekslöst äktenskap och som återupptäcker livsglädje och passion igen. Här finns det gamla paret Rose och Pierre som efter ett halvt sekel tillsammans har återvänt för att uppfylla ett löfte till varandra.

Kärlekens fyra årstider är den franske författaren Grégoire Delacourts fjärde roman som kommer ut på svenska och jag har läst och gillat dem alla. Den här gången är det fyra kärlekshistorier, som utspelar sig samma dag och på samma plats, som vävs ihop till en fin berättelse om hur kärleken kan se olika ut i olika skeden av livet.

Allt vi såg var lycka

Antonie arbetar som försäkringsexpert och hans arbete går ut på att bedöma försäkringsfall och beräkna hur stor ersättning som ska betalas ut. Han ägnar dagarna åt att sätta pris på människors ägodelar, kroppsdelar och även ibland deras liv. När han börjar se tillbaka på sitt liv så tas vi med på en resa in i människans mörkaste innersta.

Allt vi såg var lycka är den tredje boken som jag läser av Grégoire Delacourt och även om de två tidigare böckerna, Allt jag önskar mig och Författaren i familjen, haft en del mörker i sig så är det ingenting mot den här boken. Det här är det mörkaste jag läst på väldigt länge, kanske någonsin. Det är en berättelse om en familjs förfall över flera generationer och frågan om det går att förlåta sig själv och andra. Även om det är väldigt mörkt så är det väldigt bra och gripande.

Sekwa skickade boken 

Författaren i familjen

När Édouard är sju år skriver han sin första dikt och får sitt litterära genombrott inom familjen som från den stunden räknar honom som författare. När han är åtta år har inte längre något att skriva om. Under åren som går så försöker Édouard hitta återskapa den stunden och leva upp till den utstakade karriären som författare, men utan att kunna skriva den där eftertraktade romanen. Istället så söker han sig till reklambranschen där han blir mycket framgångsrik, men känslan av misslyckande finns hela tiden där samtidigt som hans familj bit för bit faller sönder.

Författaren i familjen är en trevlig berättelse om en ung man som tidigt får en stämpel på sig och som tillbringar hela sitt liv med att försöka leva upp till det som han känner förväntas av honom. Det är en historia om brustna drömmar och hur livet inte blir som man tänkt sig. Det här är den andra boken som jag läser av Grégoire Delacourt och även den förra, Allt jag önskar mig, hade ett lite liknande tema. Det är en bok som är välskriven och som har en bra översättning (och i detta fall en för mig okänd med väldigt bra inläsare). De senaste åren har jag läst en del riktigt bra böcker utgivna av Sekwa, det är bara en i raden, och jag kommer att fortsätta hålla koll på deras utgivning.

Allt jag önskar mig

Livet blev inte som Jocelyne hade tänkt sig, istället för att bli en modeskapare i Paris så driver hon en sytillbehörsaffär i Arras och istället för att träffa drömprinsen så dyker Jocelyn upp. Tillsammans har de två utflugna barn och för att fördriva tiden så skriver hon för sitt eget nöjes skull en blogg om stickning och sömnad. En dag blir Jocelyne övertalad av sina väninnor att spela på lotto och vinner 18 547 301 euro. Eller gör hon det?

Jag tyckte verkligen om Allt jag önskar mig, det var en trevligt liten bok om vad pengar kan göra med människor och kärlek. En sak som jag känner igen mig i är de listor som Jocelyne gör med vad hon ska göra med pengarna, skillnaden är att jag planerar vad jag ska göra med pengarna som jag inte kommer att vinna eftersom jag aldrig spelar eller köper lotter. Att lyssna på Anna Maria Källs fina inläsning blev även ett trevligt avbrott från alla deckare som jag verkar läsa för tillfället.