Harris Tweed

Niamh och Ruairidh Macfarlane äger tillsammans det exklusiva väveriet Ranish Tweed och har varit ett par i många år. När de på en affärsresa i Paris för att marknadsföra sina tyger får Niamh veta att Ruairidh har en affär och blir sedan vittne till när han och älskarinnan dödas i en bilbomb. Fortfarande i chock återvänder Nimah till deras hem på den ödsliga udden på ön Lewis i Yttre Hebriderna. För att lösa mordet skickar den franska polisen kriminalaren Sylvie Braque till Ytter Hebriderna eftersom de inledarna misstankarna om ett terroristbrott snabbt avskrivs. Frågan är vem det är som vill se Ruairidh död.

Harris Tweed är den senaste boken av Peter May som utspelar sig på Yttre Hebriderna och jag har tidigare läst hans Lewis-trilogi (Svarthuset, Lewismannen och Lewispjäserna). Jag är inte så imponerad av den här boken då jag tycker att den saknar en deckarhistoria för att kvalificera sig som en deckare, utan att det snarare är en berättelse om relationer. Dessutom så händer det alldeles för mycket i slutet av boken, särskilt i kontrast till att det i större delen av boken inte händer så mycket.

Modernista skickade boken

Lewispjäserna

Fin Macleod jobbar numera som säkerhetschef på en stor privatägd egendom på Isle of Lewis och har fått i uppdrag att ta fast de tjuvfiskare som håller till på ön. Efterforskningarna leder honom till sin gamla skolkamrat Whistler, en tjuvfiskare som Fin inte träffat på många år trots att de en gång var bästa vänner. Efter en övernattning i grotta upptäcker de ett flygplan som varit spårlöst försvunnit i många år.

Lewispjäserna är den sista delen i Peter Mays Lewis-trilogi och boken hänger samman med de två tidigare delarna genom att det mesta som händer har kopplingar till det förflutna. Det är alltid trevligt att läsa om annorlunda miljöer, särskilt de där vädret en viktig faktor som kan vara skillnaden mellan liv och död. I likhet med de två tidigare böckerna, Svarthuset och Lewismannen, så är tillbakablickar till Fins ungdom en stor del av berättelsen. Den här gången så tycker jag dock att de tar i över lite för mycket och vid ett par tillfällen inser jag att jag glömt bort vad det är som ska utredas i nutid.

Lewismannen

I en torvmosse på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna hittas liket efter en ung man som legat där i femtio år. Ett DNA-test visar att han är nära släkt med Tormod Macdonald, den före detta polisen Fin Macleods ungdomskärlek Marsailis pappa. Problemet är att Tormod blir allt mer dement och kan inte försvara sig mot de anklagelser som riktas mot honom, dessutom så är det ingen som hört talas om att han ska ha haft några släktingar. Fin som återvänt till ön för att restaurera sina föräldrars torp börjar göra en privat utredning av fallet.

Lewismannen är den andra delen i Peter Mays Lewis-trilogi och det är en deckare som jag hört mycket gott om och som borde passa mig eftersom den utspelar sig i en annorlunda miljö (och inte har så många lik). Men tyvärr så blir jag lite less på att boken till största delen består av gamla minnen. Det kan också vara så att läser den lite för snabbt inpå den första delen, Svarthuset, som har ett liknande upplägg. Jag kommer trots allt läsa även den tredje nyutkomna delen Lewispjäserna, men den kommer att får vänta ett tag.

Svarthuset

På den lilla ön Isle of Lewis i Yttre Hebriderna chockeras befolkningen av ett brutalt mord, det första många, många år. När det visar sig att det finns likheter med ett tidigare mord i Edinburgh så kopplas polisen Fin Macleod in på fallet. Fin är född och uppvuxen på ön och när han nu återvänder för första gången på 18 år tvingas han möta sina gamla skolkamrater, plågoandar och sin första stora kärlek, Marsaili. Under utredningens gång så väcks en rad av de minnen som Fin försökt lägga bakom sig till liv igen.

Svarthuset är den första delen i Peter Mays trilogi om polisen Fin Macleod på Isle of Lewis och jag tycker alltid att det är spännande att läsa böcker som utspelar sig i lite annorlunda miljöer, som i det här fallet en karg ö i Yttre Hebriderna. Länge så är det här en av de bästa deckarna som jag läst på ett tag, med väldigt få lik (vilket jag gillar) och eftersom halva historien utspelar sig genom tillbakablickar på Finns barndom så händer det inte så jättemycket. Ja, i alla fall fram till slutet där det å andra sidan händer alldeles för mycket, vilket inte är helt ovanligt i deckare. Jag ser i alla fall fram emot att läsa den andra delen, Lewismannen, nu på semestern och den alldeles nyutkomna tredje delen, Lewispjäserna, lite senare i höst.