Den sanna historien om Pinocchios näsa börjar med att
kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm har en av
de bästa dagarna i sitt liv, trots att det är en måndag. Det är en advokat som
blivit mördad (vilket är något som sker alltför sällan enligt Bäckström), den
mördade advokaten är känd för att försvara en del klienter med tvivelaktigt
rykte. Det finns även en del kopplingar i historien som knyter samman Evert
Bäckström med Rysslands siste tsar Nicolai II, Winston Churchill och Vladimir
Putin. Evert Bäckström är i vanlig ordning fördomsfull mot alla som inte är
Evert Bäckström anser sig vara en hårt arbetande polis (även om han kommer sent
till jobbet, tar långlunch och en tretimmars eftermiddagslur innan middagen)
och som inte är främmande för att ta emot pengar under bordet.
Det här är inte en vanlig deckare, det är mer som en skröna
eller en ond saga (som författaren själv beskriver den), det är inte mordgåtan
som är det centrala i berättelsen, utan snarare en förevändning för att berätta
en historia. Som vanligt när det handlar om Leif GW Persson så är det en
välskriven historia som är bättre än mycket annat inom deckargenren. Även om
Evert Bäckström är en hemsk person, så känns det lite tragiskt att hans bästa
relation verkar ha varit med guldfisken Egon och att han har lite för nära
förhållande till tjänstepistolen som han döpt till Sigge. Jag kan även tycka
att den Bäckströmska supersalamin är lite väl frekvent förekommande i boken.
Den har dessutom i en tidigare bok beskrivits som mer som en liten prinskorv av
en kvinnlig polis som hade det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med
supersalamin.
Det här är ett recensionex från Bonniers
Det här är ett recensionex från Bonniers
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar