Endre Friedman, mer känd som Robert Capa, var en amerikansk krigsfotograf som under sitt 40-åriga liv hann med att bevaka fem stora krig från spanska inbördeskriget till kriget i Indokina (där han omkom 1954 då han trampade på en mina). I Krigsfotografen berättar Robert Capa själv om sina upplevelser under andra världskriget som han bevakade 1941-1945, en resa somtog honom från Nordafrika till slutstriden i Berlin via Italien, London, landstigningen i Normandie (där han var med i den första vågen) och befrielsen av Paris. Eftersom militären ville ha kriget dokumenterat så lät de krigsfotografer följa med dem, vilket är en av anledningarna till att Robert Capa kunde vara med i hetluften så pass ofta. Texten i boken är helt ok, Capa berättar hur han upplevde det han var med om, men det är i fotografierna som den starka och påträngande historien finns. Det var mot de vanliga människorna som Capa för det mesta riktade sin. Vi får träffa en mor i Londons fattigkvarter som läser brev från sonen som är vid fronten. Det äldre paret i London som dukat upp te med en tunna som bord med en duk i skyddsrummet. När
Charles de Gaulle håller tal i det befriade Paris vänder Capa kameran dels mot den stora folkmassan och dels mot en liten pojke som sitter med ena fingret i näsan på en stridsvagn. Bilden på bonden i Ardennerna som med en hacka begraver sin stupade häst i den frusna marken är hjärtskärande i sin enkelhet. Alla bokens 121 fotografier är värda att studeras närmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar