Jag skulle ju inte läsa Kristian Gidlunds I kroppen min –
min resa mot livets slut och alltings början för att det skulle vara för
jobbigt att läsa en döende mans berättelse.
När boken först kom ut noterade jag den utan att känns för
att läsa den.
Sedan lyssnade jag på Gidlunds fina sommarprat och bestämde
mig för att inte läsa boken eftersom det skulle vara för jobbigt.
Sedan surfade jag in på bloggen och upptäckte hur vackert
han skriver och bestämde mig för att det skulle vara alldeles för jobbigt att
läsa boken.
Sedan fanns den att låna som e-bok från biblioteket så kunde
jag ändå inte låta bli att låna boken, och när jag väl började läsa så kunde
jag inte lägga ifrån mig boken. Ja, förutom för några gråtpauser.
Nu när jag läst I kroppen min så är jag glad att jag ändå
läste den för att även om det var jobbigt att läsa om Kristians vandring mot
döden så är det en fin bok som är skriven med ett vackert språk som går rakt in
i hjärtat. Jag har svårt att förstå hur man kan skriva så vackert om sin
vandring mot den alldeles för tidiga döden.
Kristian Gidlund är trummis i borlängebandet Sugarplum Fairy
och journalist. 2011 diagnostiserades han vid 27 års ålder med cancer i magen
och även om cancern försvann så kom den tillbaka. Den här gången var den
obotlig. Jag känner med Kristians familj, hans föräldrar, bror och syster, som
tvingas se honom tyna bort med vetskapen om att de kommer att begrava sin son
och sin lillebror alldeles för tidigt.
2 kommentarer:
Ibland är det nog bra att möta det jobbiga.
Ja, det är det
Skicka en kommentar