Pajazzo

Igår var jag och såg operan Pajazzo av Ruggiero Leoncavallo i en uppsättning av Estrad Norr och Nordiska Kammarorkestern när det spelades i Östersund. Eftersom jag de senaste åren mest konsumerar opera på digitalbio från Metropolitan i New York, så var det trevligt att se en liveföreställning som omväxling. Pajazzo innehåller det mesta man förväntar sig av en opera som kärlek, svek, romantik, komik och lite ond bråd död. Handlingen utspelar sig runt ett resande teatersällskap som kommer till en stad för att sätta upp ett skådespel. Tydligen så har man i den här uppsättningen tagit bort en del köravsnitt och ersatt dem med två nycirkusartister. Nycirkusartisterna David och Fofo är oerhört skickliga och tillför något till föreställningen, även om Fofo stjäl föreställningen under en aria i första akten när hon utför avancerad akrobatik med hjälp av två tygskynken och att de får hålla på alldeles för länge i början av andra akten. Alla fem solisterna i föreställningen (inklusive vår lokala operastjärna Jan ”Janke” Löfgren) var skickliga sångare. Jag har dock ett par invändningar, den ena är att operan inte är särskilt lång vilket gjorde att den 30 minuter långa pausen kändes onödig. Den andra invändningen är att lokalen inte var helt optimal, eftersom föreställningen spelades i en gammal militär exercishall där golvet är platt så var det inte alltid helt lätt att se vad som pågick på scenen. När det gäller ljudet så fanns det inte något att klaga på, förutom att musiken överröstade sången bitvis. På det hela taget så var det en bra och trevlig föreställning.