Jag
har tänkt läsa Svetlana Aleksijevitj ganska länge, men det var först när hon
fick Nobelpriset i litteratur förra året som jag tog tag i saken och köpte De sista vittnena, som blev liggande oläst
i några månader innan jag kom mig för att läsa den. De sista vittnena är en del av Aleksijevitjs livsverk Utopins rösters om människorna som levde
i Sovjetunionen. I den här boken är det barnen som minns andra världskriget,
eller det stora fosterländska kriget som det kallas i Ryssland. Det var
sommaren 1941 som kriget kom till Sovjetunionen och de var bara barn som inte
förstod vad som hände när det plötsligt kom tyska soldater och fäderna försvann
till fronten.
Det
är inte det lättaste att läsa en bok där barn minns sina upplevelser av kriget,
det blev så jobbigt att läsa om att elände att det enda sättet var att hålla
det hela på armlängds avstånd. Här finns många hemska minnen, som den som
mindes tvååringen som trodde att en handgranat var en docka (det slutade inte
bra). Alla berättelserna i boken bildar tillsammans en större berättelse om en
hel generation barn som växte upp under stora umbäranden, svält och utan en
eller båda föräldrarna. Många hamnade på barnhem, ibland efter att sett
föräldrarna bli dödade, och några blev hämtade av sin mamma efter kriget,
endast några fick även tillbaka sin pappa. Mitt i allt lidande så finns det
även bevis på medmänsklighet, många vittnar om hur helt okända människor tog
hand om ensamma barn och delade med sig av mat när de knappt hade så det räckte
åt dem själva.
Även
om det är en jobbig bok att läsa känslomässigt så är det en väldigt bra och intressant
bok som jag är glad att läste trots allt elände.
2 kommentarer:
Kommer absolut att läsa böcker av denna författarinna framöver, för de verkar så intressanta
en viktig bok
Skicka en kommentar