Eldvittnet

Författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har nyligen släppt sin tredje bok Eldvittnet som pseudonymen Lars Kepler och jag tycker att de blivit bättre och bättre för varje bok de skrivit tillsammans. Här i den tredje boken har de verkligen hittat sin berättarstil och historien håller ihop på ett annat sätt än i de två tidigare böckerna Hypnotisören och Paganinikontraktet.

På Birgittagården, som är en anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende utanför Sundsvall, hittas en natt en av flickorna mördad i sin säng med händerna för ansiktet och ingen har sett någonting. Den legendariske polisen Joona Linna är tjänstledig från sin tjänst på Rikskriminalpolisen och är föremål för en internutredning, men skickas som observatör till Sundsvall för att hjälpa till. Det är en bra och välskriven deckare som håller ihop på ett betydligt bättre sätt än de tidigare böckerna utan att sväva ut i så många långa orealistiska våldsskildringar. Dock finns det några passager i boken som jag gärna hade varit utan och som inte tillför berättelsen något.

På det stora hela så är det här en riktigt bra och spännande deckare och ska man läsa en svensk deckare under 2011 så är Eldvittnet alldeles utmärkt alternativ. Jag tycker även att det är roligt att boken till den största delen utspelar sig en bit upp i landet där jag känner mig mer hemma. Avstickarna till Åre, Duved och Sveg kändes uppiggande för en jämte.

I väntan på advent

Det börjar nu dra ihop sig till advent som jag tycker är en av de mysigaste tiderna på året med alla tända ljus, både levande och elektriska. I år lyser dock snön och minusgraderna med sin frånvaro än så länge, så den rätta känslan har inte infunnit sig än. Den kommande helgen kommer dock att gå i advents tecken med julbak och pyntande. Tanken är att det ska bakas lussekatter, mjuk pepparkaka, drömmar och bondkakor med rostade havregryn så att det räcker över trettonhelgen (vilket inte brukar vara något större problem). Jag håller även på att förbedera min första adventskalender här på bloggen. Det kommer att bli 24 läsvärda böcker av 24 bra författare. Håll ögonen öppna efter en massa lästips i december.

En känsla av skuld

Christa Bernuth är en tysk deckarförfattarinna som jag läste för första gången på ett plan på väg hem från Berlin för ett par år sedan och jag föll handlöst. Boken som fick mig på fall var Inre säkerhet som är en thriller som utspelar sig i det forna DDR, vilket fick en annan dimension efter att ha tillbringat en vecka på ett hotell i gamla Östberlin och ett besök på Stasimuseet. När jag kom hem upptäckte jag att Christa Bernuth tidigare skrivit tre böcker, Rösterna, Otro och Då blev du tyst, om kriminalkommissarie Mona Seiler i München som jag avverkade i snabb takt. När jag för en tid sedan upptäckte att en ny bok var på väg att släppas på svenska så blev jag väldigt glad och såg verkligen fram emot att få läsa En känsla av skuld, som den nya boken heter. (Efter en snabb koll på tyska Amazon så verkar det som att alla hennes böcker finns översatta till svenska)

Det första som slog mig när jag hämtade boken på biblioteket var att En känsla av skuld är en betydligt tunnare bok än de tidigare, blott 208 sidor, och att Mona Seiler inte är med. En känsla av skuld är inte en deckare i den vanliga bemärkelsen som följer polisens arbete för lösa gåtan. Berättelsens centrum är Paul Dahls död, ett dödsfall som det till en början inte verkar vara något konstigt med. Men när det vid obduktionen visar sig att Paul har sår i huvudet som blivit tvättat och överkammat så börjar polisen en utredning. Istället för att följa utredningsarbetet så får vi följa Pauls vänner en och en vid tiden runt hans död och de bär alla på en känsla av skuld. I vanlig ordning när det gäller Christa Bernuth så är det en välskriven berättelse som blivit fint översatt av Karin Andrae. Det är riktigt uppfriskande med en annorlunda deckare, särskilt en så välskriven som den här.

Death of a polaroid - A Manics Family Album

Nu har den äntligen kommit, Nicky Wires bok Death of a polaroid - A Manics Family Album, som jag beställde tillsammans med Manic Street Preachers samlingsskiva National Treasures för ett tag sedan. Boken känns väldigt stor och lyxig med vad som ser ut som två riktiga polaroidbilder på framsidan och 533 bilder i fint färgtryck. Trots att boken endast är lite drygt 300 sidor tjock så väger den enligt Adlibris 2077 gram, vilket gör den till tungviktare i bokhyllan (dock är den inte tyngst av alla böcker i bokhyllan, vinnaren The history of world societies vägen 2600 gram).

För de som inte känner till Nicky Wire så är han bassist och textförfattare i det walesiska bandet Manic Street Preachers. Dessutom så har det nu visat sig att han är ett stort fan av polariodfoton. Nicky Wire har skrivit ett förord och en lång kommentar till bilderna i boken. Bilderna är uppdelade i tre delar där den första delen är bilder som tagits för att testa ljus och sådant innan fotosessioner med bandet och som Nicky bett att få som minne. Den andra, och största delen, är fotografier tagna av den japanske fotografen Mitch Ikeda som i många år följt med bandet på turnéer. Den tredje delen är fotografier tagna av Nicky Wire själv. Mitch Ikedas bilder är de bästa och är en blandning av bilder på bandet, turistbiler och landskapsbilder. Mitch har även lagt ner mödan att på varje polariod skriva vad bilder föreställer (blue sky, road to north etc) och datum med exakt klockslag som bilden tagits, vilket ger bilderna ytterligare en dimension.

Death of a polarid - A Manics Family Album är en bok som vänder sig till oss som gillar Manic Street Preachers musik så jag rekomenderar den inte till de som inte är bekant med bandet. För de som har Spotify och känner sig nyfiken på musiken så finns alla skivorna där.

Bokbesvikelser

Det är alltid lika tråkigt när böcker som man sett fram emot att läsa och väntat på att biblioteket ska skicka SMS om att boken finns att hämta och när man väl sitter med den i handen känner att man inte alls kommer in i historien. Det har dessvärre hänt flera gånger i höst. Först var det Jonas Karlssons tredje novellsamling Spelreglerna som inte alls lockade till läsning. Sedan var det Terézia Moras Alla dagar och Andrew Davidsons Gargoylen som jag gav upp på. Senast idag på lunchen, som jag för ovanlighets skull tillbringade med en bok, insåg att Siri Hustvedts nya bok Sommaren utan män som jag längtat efter lämnade mig likgiltig. Det är fullt möjligt att några av dessa böcker får en andra chans lite längre fram, men just nu sätter jag mitt hopp till att de två återstående böckerna på min reservationslista Lars Keplers Eldvittnet och Christa Bernuths En känsla av skuld är bättre.

Den Girige

I går lördag var jag och mamma iväg och såg Dramatens uppsättning av Molières Den Girige som under sin turné med Riksteatern stannade till i Östersund för att ge två utsålda föreställningar. Jag tycker att det är roligt att Dramaten tar ut en del av sina föreställningar på turné så att även vi som inte bor i Stockholm har en chans att se dem. Den här föreställningen var så populär att det kom en hel busslast från Sundsvall för att se den. Den här uppsättningen av Den Girige har regisserats av Gösta Ekman och när den hade premiär på Dramatens Lilla scen i oktober 2009 fick den idel lovord av kritikerna.

Hur var då pjäsen? Den var helt fantastiskt bra, rolig och väldigt välspelad. Framförallt så var Johan Rabaeus som spelade huvudrollen Harpagon helt fantastisk. Det var verkligen en njutning att få se en sådan begåvad skådespelare på en teaterscen. Gösta Ekman har gjort en del ändringar i pjäsen som jag tyckte passade in väldigt bra. Det är klart att man i en komedi som skrevs 1668 måste uppdatera vissa saker för att publiken ska kunna ta till sig den komiska eftersom referensramarna ändras över seklerna. Det är dock tydligt att problemet med giriga människor som bara vill ha mer och mer är något som är lika aktuellt nu som fär 343 år sedan. Dock var det en farbor i publiken som ansåg att det var för mycket Gösta Ekman och buskis över föreställningen och att han mådde dåligt där han satt i sin stol. Av de långa, varma applåderna och de många skrattsalvorna att döma så var hans åsikter inte delade av majoriteten av publiken. När Johan Rabaeus kom in på scenen för att tacka för applåderna efter föreställningens slut så gav vi honom en stående ovation som pågick tills föremålet för den tyckte att det räckte och bad oss gå hem.

Cold Spring Harbor

Det är helt klart så att Richard Yates bok Cold Spring Harbor från 1986 och som nu kommit ut i en svensk översättning inte fått den behandling som den borde av mig. Anledningen till det är att den råkat krocka med att det varit målare i lägenheten som inneburit ett mer spartanskt leverne
och flyttande av möbler mellan rummen, vilket lämnat mindre tid och ork över till läsandet. Boken vinner inte på att läsas korta stycken i taget när man håller på att somna sittande.

Cold Spring Harbor utspelar sig till största delen runt Cold Spring Harbor som ligger på Long Island och där får vi följa ett antal livsöden under några år på 1940-talet. Det är den pensionerade arméofficeren Charles Shepard som grämer sig över att han missade det första världskriget och livet blir inte lättare av att han måste ta hand om sin fru som dricker för mycket. Sonen Evan ställde till med en del bekymmer som ung, men det gottgjordes då han var sjutton år och förälskade sig i bilar. Utöver bilar så förälskar sig Evan även i Mary och hamnar snart i ett misslyckat äktenskap på grund av en graviditet, som dock inte blir långvarigt. En dag när Evan ska köra Charles till en ögonläkare i New York så går bilen sönder och den dörr de ringer på för att få låna telefonen kommer att ha en stor påverkan på deras liv. I lägenheten bor familjen Drake, den frånskiljda mamma Gloria som pratar alldeles för mycket (och är generös med självmedicineringen av whiskey), dottern Rachel som är blyg och som Evan förälskar sig i samt den veke 16-årige sonen Phil.

Cold Spring Harbor är en väldigt bra och välskriven bok, även om jag tycker att den inte fullt når upp till samma nivå Revolutionary Road och Easter Parade som är de böcker av Richard Yates som tidigare kommit ut på svenska. Jag känner verkligen för karaktärerna i boken när jag läser, jag känner sympati med Rachel som vill vara till lags och skäms när Gloria håller sina långa alkoholsliriga monologer. Cold Spring Harbor är en bok som jag definitivt rekommenderar andra att läsa, dessutom så är den inte mer än 200 sidor lång vilket är ett behändigt format.

National Treasures

Ett av mina absoluta favoritband de senaste 15 åren Manic Street Preachers har precis sammanfattat sin drygt 20 år långa karriär genom att släppa bandets samtliga 38 singlar på dubbel-CD. Eftersom det brittiska pundet är billigt just nu så passade jag på att beställa deluxe versionen som även innehåller samtliga 38 musikvideor till ett betydligt lägre pris från Amazon än vad det skulle kosta i Sverige. Eftersom Amazon är duktiga på att tipsa om andra saker som man kan tänkas gilla så passade jag även på att beställa bassisten Nicky Wires fotobok om bandet Death of a Polaroid, som dock kommer att levereras senare i november. Jag tycker att deluxeutgåvan gör skäl för namnet med sitt bokutseende och alla bilderna som följer med. Vill man så finns det även en superdeluxbox för cirka 2000 kronor som utöver dubbel-CD och DVD även innehåller singlar med b-sidor, några special singlar, läppstift och en "vanity mirror".

Det är intressant att lyssna igenom ett bands hela karriär kronologiskt eftersom det då går att höra hur de har utvecklats, och om man dessutom ser alla musikvideor för även en känsla för hur det visuella intrycket ändrats. En sak som dock slår mig och som jag inte tänkt på är att det inte finns någon singel från skivan Journal for Plague Lovers som kom 2009. Däremot är det sex stycken singlar från deras debutalbum Generation Terrorists från 1992. Alla låtar på samlingen har kanske inte lämnat några djupare spår men det är överlag en väldigt hög nivå på låtarna. Det skulle ha varit roligt att vara på Manics konsert i London i december då de kommer att spela alla 38 singlarna.

Ännu en bokvinst

Jag börjar misstänka att det kanske inte är så många som tävlar på Boktipset eftersom jag nu vunnit för andra gången på en månad. Dessutom på två försök. Den här gången har jag vunnit ett signerat exemplar av Kee Marcellos biografi Rockstjärnan Gud glömde och nya skiva Redux:Europe. Boken läste jag som visserligen som e-bok i helgen, läs mer här, men det är alltid trevligt med en gammal idols autograf. Skivan Redux:Europe består till största delen nya versioner av Europelåtar och de är annorlunda jämfört med originalversionerna. En sak är i alla fall säker, Joey Tempest är en bättre sångare än Kee Marcello, men Kee Marcello är en betydligt bättre gitarrspelare.