Bokåret 2011

Då har det blivit dags att summera bokåret 2011 och det blev;

50 lästa böcker
12 ljudböcker
58 var på svenska
4 var på engelska (skärpning)
29 gavs ut 2011
16 var deckare
8 var biografier/fakta
6 var skrivna av tyskspråkiga författare
35 var skrivna av män
24 var skrivna av kvinnor
3 var skrivna av 1 man och 1 kvinna

Årets bästa bok; Att föda ett barn
Årets "nya" författare; Haruki Murakami
Årets tjockaste bok; Svärdet och spiran
Årets mest magiska upplevelse alla kategorier; Jamie Cullum på Dalhalla, särskilt extranummret Gran Torino där han ensam med flygeln fyllde upp hela stenbrottet efter urladdningen i Mixtape.

Palo Alto

James Franco är mest känd som skådespelare med en hel rad filmer bakom sig (Spiderman, Tristan & Isolde, Nollor och nördar, 127 hours, The rise of the plates of the apes) men 2010 debuterade han som författare med novellsamlingen Palo Alto. Jag började läsa Palo Alto utan några större förväntningar men blev positivt överraskad, utan att för den sakens skull bli överväldigad. Hela boken utspelar sig i staden Palo Alto i Kalifonien och handlar om att vara ung. Det dricks, röks på, has en del sex och görs en del olagliga saker (en del allvarligare än andra). Novellen Chinatown är obehaglig när den manliga huvudpersonen lär känna en nyinflyttad tjej som inte hunnit lära känna några kompisar och han utnyttjar henne och låter andra utnyttja henne, ett par gånger får han mat i utbyte. Alla noveller är bra och några av dem är riktigt bra. Den första novellen, Halloween, hör till de som är riktigt bra och den börjar med den brillianta meningen ” Ten years ago, my sophomore year in high school, I killed a woman on Halloween”. Allra bäst blir det när Franco låter en tjej vara stå i novellens centrum isället för de vanliga struliga killarna. Om James Franco får tid att utveckla sitt skrivande så kan det bli riktigt bra i framtiden. Med lite tur så kan han utveckla sitt skrivande till samma höga nivå som skådespelandet.

Rocky om kändisar

En dag när jag kom hem från jobbet så låg Martin Kellermans nya bok Rocky om kändisar och väntade på mig som en överraskning. Jag visste att jag tävlat om den i Boktipsets advents-kalender, men hade ingen aning om att jag vunnit. Man skulle kunna säga att Rocky om kändisar är ett enkelt sätt för förlaget att tjäna pengar utan tillföra något nytt så lagom till jul. Faktum är att albumet inte innehåller något nytt, utan är helt enkelt drygt 230 seriestripar som på olika sätt handlar om kändisar och som har hämtats ur Rocky-albumen 1-20. Att det är en samling gör att man hoppar fram och tillbaka i tiden och det känns att striparna är tagna ur sitt sammanhang. I DN, där jag brukar läsa Rocky, så hänger historien ihop på ett helt annat sätt. Har då Rocky om kändisar något läsvärde? Ja, det har den trots allt, Martin Kellerman är väldigt duktig på att fånga vardagen och hur vi ser på kändisar i sina serier. Har man följt Rocky under en längre tid och kanske har läst några av de tidigare albumen så tillför det här albumet inte så mycket.

Lucka 24 - Hanna

Jag tänkte att denna sista lucka i adventskalendern skulle visa hur det hela började en gång tiden. Min första bok är väldigt unik eftersom den bara finns i ett exemplar och gjordes till mig av mina föräldrar (när de fortfarande var pedagogiska enligt mamma). Boken är en enkel bilderbok för att öva på vad saker i hemmet heter foton av dem. Det är då jag som är på framsidan, jag är dock numera aningen större men byxorna har jag för mig finns kvar. Sedan är det kort på en betydligt yngre upplaga av mamma och pappa (pappa har fortfarande hår på huvudet). En nalle som inte riktigt är sig lik längre eftersom hon förlorat det mesta av både pälsen och stoppningen under de 32 år som gått, men hon är kvar än. I övrigt så är bollen kvar, sängen används av en annan familj nu för tiden, tallriken slängde jag i somras då den var både trasig och äcklig, skeden är kvar och muggen som avlutar boken vet jag inte vart den tagit vägen. Sammanfattningsvis kan man säga att det så här 32 år senare finns en del kvar från boken. Jag vet inte om det var den här boken som fick mig att bli en läsare, men den hjälpte säkert till i kombination med att det alltid funnits böcker hemma.

Lucka 23 - Vår kokbok

Vår kokbok är en kokbok som i år firar 60 år och som har kommit ut i 25 upplagor, den senaste kom ut 2009 och innehåller 1200 recept, en faktadel med mattermer och råvaror och en hel del annat matnyttigt. Det var KF:s (numera Coop:s) provkök som 1951 gav ut den första upplagan av Vår kokbok eftersom de ville att det skulle finnas en billig som var lättanvänd och pedagogisk. Under åren som har gott så har en hel del recept försvunnit eftersom vi äter dem längre och andra recept har tillkommit allteftersom vi har fått nya matvanor. När jag tittar i min farmors exemplar från tidigt 1950-tal så ser man att del recept funnits med hela tiden, som till exempel kokt höna. I den gamla upplagan så finns även en massa menyförslag på trerättersmiddagar, vilket visar att den gavs ut på en tid då det fanns hemmafruar (vem idag har tid att göra middagar med fler än en rätt till vardags). Om jag var tvungen att välja en enda kokbok som jag fick använda mig av resten av livet så skulle jag utan att tveka välja Vår kokbok. Anledningen till det är att Vår kokbok är en komplett kokbok som spänner ifrån grundläggande kunskaper (så kokar du potatis) till avancerade recept, bakning av bröd och kakor och diverse godis.

TV i juletid

Julen är inte bara glädjens högtid, det är också den tid på året då tv-kanalerna visar en massa filmer och miniserier. Några av de saker som jag skrivit om här på bloggen under hösten visas på tv under julen.

Klockan 19,50 på julafton visar SVT2 Den Girige för de som inte kunnat se den hyllade föreställningen på Dramaten eller under Riksteaterns turné under hösten.

Klockan 13,25 på juldagen visar TV3 en filmatisering av Stolthet och fördom från 2005.

Klockan 21,00 på annandagen börjar TV3 visa Svärdet och spiran i fyra delar för andra året i rad.

Andra bra filmer som visas i jul är Sagan om Ringen, Harry Potter, Miss Secret Agent, 27
dresses, Sällskapsresan, Snowroller och Amadeus.

Dessutom kommer det nya avsnitt av Morden i Midsomer och På Spåret. På julafton får man inte glömma att se Tage Danielssons fantastiska Karl-Bertil Jonssons julafton för en påminnelse om vad som är viktigt med julen. Nu är det dags att lukta på glöggen.

Lucka 22 - Utvandrarna

Med sitt Utvandrarepos i fyra delar så skapade Vilhelm Moberg ett stycke svensk litteraturhistoria. Vi är många som under 60 år följt den småländske bonden Karl Oskar Nilsson och hans familj när de lämnar Sverige för att söka lyckan i det förlovade landet Amerika, inte bara genom böckerna utan även genom Jan Troells filmatiseringar (med Max von Sydow i rollen som Karl Oskar) och musikalen Kristina från Duvemåla som Björn Ulveus och Benny Andersson skrev. När jag läste böcker i gymnasiet så blev jag totalt fast och plöjde igenom alla fyra böckerna (Utvandrarna, Invardarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige) på knappt ett par veckor innan vid jul. När jag för ett par år sedan lyssnade på hela serien som ljudböcker så slogs jag hur mycket humor det finns hos Vilhelm Moberg.

Lucka 21 - Till dess din vrede upphör

Det kommer ut väldigt många deckare i Sverige varje år och det är långt ifrån alla som är bra. En av de absolut bästa deckarförfattarna i Sverige är Åsa Larsson, som släppt fyra böcker sedan debuten 2003. Den femte boken har varit på väg ett tag men blivit uppskjuten flera gånger. Ända sedan den första boken Solstorm så har Åsa Larsson hållit en hög kvalitet i sitt skrivande och i den fjärde boken Till dess din vrede upphör tar hon det till ännu en nivå. Precis som i de tidigare böckerna så utspelar den sig i Kiruna och det är kammaråklagaren Rebecka Martinsson och polisinspektören Anna-Maria Mella som står i centrum. Jag tycker att det är trevligt med deckare som har två starka kvinnor i de centrala rollerna, som en kontrast till alla komplicerade manliga poliser, och som utspelar sig i den norra delen av landet. Åsa Larsson är också väldigt duktig på att utnyttja det norrländska landskapet med de stora vidderna och klimatet med de ordentliga vintrarna. I Till dess din vrede upphör är det två ungdomar, Wilma Persson och Simon Kyrö, som mördats medan de dyker på ett plan i Vittangijärvi och frågan är vem som är beredd att mörda för att hindra att hemligheten som finns nere hos planet från att komma fram. En av de saker som gör att boken sticker ut från andra deckare är att Åsa Larsson låter den mördade tjejen Wilma Persson leda oss genom berättelsen och hjälper Rebecka Martinsson genom att leda henne i rätt riktning. Det är ett berättartekniskt som mycket lätt skulle kunna falla platt till marken, men i det här fallet fungerar det utmärkt. Jag längtar verkligen till mars då nästa bok Till offer åt Molok ska släppas enligt det senaste beskedet.

Skuld

Skuld är den tyske advokaten Ferdinand von Schirachs andra bok med noveller som han hämtat ur fall som han själv har haft. Den första boken Brott har jag tidigare skrivit om här. Det som gör att von Schirachs noveller blir så starka är just att det bygger på verkliga fall och än en gång bevisas att verkligheten överträffar dikten. Hade någon hittat på det som händer i en del av novellerna så hade man tänkt att det här är alldeles för overkligt, skriv trovärdigt människa. Med sina blott 143 sidor och 15 noveller så finns det inget utrymme för oväsentligheter, vilket är en trevlig omväxling från många andra böcker. Här finns bland annat en grupp män i en blåsorkester som brutalt våldtar en sjuttonåring tjej som kan slippa straff eftersom det saknas bevis. Här finns också frågan om det kan vara nödvärn att slå ihjäl någon som sover. Det finns även ett fall med en polsk affärsman vars bil stoppas av polisen i en rutinkontroll och som visar sig ha en portfölj i bagageluckan som visar sig innehålla bilder på döda, nakna kroppar i förvridna ställningar som hade blivit genomborrade av pålar.

Det är alltid roligt att upptäcka att det finns fler gillar böcker som man upptäckt av en lycklig slump. När författaren Bengt Ohlsson skulle utse årets bästa böcker i DN så utsåg han Brott och Skuld till årets bästa skönlitterära böcker. Även SVTs Magnus Utvik har tipsat om och hyllat böckerna i det här klippet (spola fram till 10,10). Samtidigt som jag sitter och skriver det samtidigt som jag tittar på Veckans brott på SVT så tipsar även Leif GW Persson om dem i slutet av programmet.

Lucka 20 - Fågeln som vrider upp världen

Den japanske författaren Haruki Murakami är en författare som jag hörde talas om länge (vilket kan bero på att han brukar nämnas som en kandidat till nobelpriset) innan jag kom mig för att läsa honom. Det var först när P1s Bokcirkel i våras läste Murakamis Fågeln som vrider upp världen som det blev att jag läste min första bok Murakamibok. Fågeln som vrider upp världen är en bok som rör sig mellan dröm och verklighet och är fylld av märkliga händelser, men det är en berättelse som griper tag i en och håller en i ett fast grepp. Huvudkaraktären Toru Okadas katt och fru försvinner med kort mellanrum. Samtidigt börjar Toru få anonyma sexsamtal på telefon, blir kompis med en ung grann-flicka med vissa morbida tendenser, träffar en kvinna döpt efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget. På en öde granntomt så finns det en torrlagd brunn dit Toru allt oftare söker sig för att rensa tankarna i ett försök att återfå kontrollen över sin situation. Brunnen visar sig inte bara vara en tillflyktsort, utan även en portal mellan dröm och verklighet.

Lucka 19 - Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Jag har under alla de år som jag följt presentationen av årets nobelpristagare i litteratur så är det bara en gång som jag känt att det här är en författare som jag vill läsa. Ja, förutom i år då jag för första gången hade läst årets pristagare Tomas Tranströmer. Det var för två år sedan när Herta Müller fick priset och ju mer jag hörde och läste om hennes författarskap desto mer sugen blev jag på att läsa hennes böcker. Den bok som den då nye ständige sekreteraren Peter Englund tipsade om som en bra ingång till Müllers författarskap var Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Efter den vanliga väntan som uppstår då man vill läsa en nybliven nobelpristagare så anlände den till slut och jag blev alldeles tagen. Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv är en bok som inte är lika lång som titeln, tvärtom så är det en roman på behändiga 216 sidor som utspelar sig under en spårvagnsfärd. Berättelsen utspelar sig i Rumänien under Ceauşesus diktatur där man aldrig vet vem som är angivare. En sak man vet är att säkerhetspolisen alltid kan komma på en anledning till att kalla en till långa och förnedrande förhör. Det är till ett sådant förhör som den kvinnliga huvudpersonen är på väg till. På ett väldigt bra sätt använder Herta Müller denna spårvagnsresa som en ramberättelse för att berätta kvinnans historia och hur det är att leva i diktaturen.

Lucka 18 - Svärdet och spiran

Svärdet och spiran är med sina 1064 sidor definitivt årets tjockaste bok och är definitivt bland de tjockaste böcker jag någonsin läst. Jag upptäckte inte boken förrän jag fastnade i den eminenta tv-serien som gjorts på boken och som visades i svensk tv vid den här tiden ifjol. Tv-serien är lite drygt 7,5 timmar lång, vilket behövs för att berättelsen ska komma till sin rätt. Jag såg serien och läste boken väldigt tätt inpå varandra, vilket visade att de två varianterna kompletterar varandra på ett bra sätt. Delar av historien har blivit tajtare i tv-serien medan vissa personlighetsdrag kommer fram i boken (här tänker jag främst på William Hamleighs psykopatiska drag). Tv-seriens största nackdel är att alla nästan karaktärer ser exakt likadana ut även om det är ett hopp på 10-15 år, vilket blir intressant när en karaktär ser ut som 25 i serien men i boken är 40 och fet med gikt.

Vad handlar då Svärdet och spiran om? Den utspelar sig i England 1123-1174 under en tid då landet skakades av en långvarig och blodig strid om kronan. I Kingsbridge har en kompetente prior Philip tagit över det misskötta klostret och drömmer om att bygga en katedral. Byggaren Tom drömmer om att få bygga en katedral, men omständigheterna gör att han nu vandrar genom landet på jakt efter arbete så att familjen kan överleva vintern. Samma natt som Tom kommer till Kingsbridge så brinner den gamla förfallna katedralen och han ser sin chans att få förverkliga sina drömmar. Det är byggandet av katedralen, med alla problem som uppstår längs vägen, som är ryggraden i detta mäktiga romanbygge.

Lucka 17 - Dödgrävaren dotter

Joyce Carol Oates måste vara en av de mest produktiva författarna är aktiva nu, sedan debuten 1963 har hon formligen sprutat ur sig böcker. Det har blivit över 40 romaner, ett antal novellsamlingar, dramer, essäer, ungdomsböcker samt 11 romaner under två olika pseudonymer. Allt finns inte översatt till svenska, men ganska mycket och det släpps två böcker om år på svenska, en på våren och en på hösten. En fråga som man kan ställa sig är om hon kan hålla samma nivå på att hon ger ut? Svaret är nej, Joyce Carol Oates är verkligen upp och ner när det gäller kvaliteten på böckerna. Men när Oates får till det så slår hon de flesta på fingrarna och är helt briljant. Det är de pärlorna i hennes produktion som man ska plocka ut och dagen boktips,
Dödgrävarens dotter, är en av dem. I centrum för berättelsen finns 16-åriga Rebecca vars familj är tyskjudisk och har flytt undan nazisterna. Det enda arbete som pappan, som varit matematiklärare, får är som dödgrävare och kyrkogårdsvaktmästare. Efter att pappan dödat sig själv och mamman lämnar Rebecca hemmet och skapar sig ett nytt liv. Efter att ha hamnat i ett äktenskap med en misshandlande man flyr hon tillsammans med sin begåvade son och skapar
en ny identitet som hon bygger ett nytt liv för sig och sonen med. Oates själv säger att berättelsen delvis bygger på hennes farmors liv.

Den höga produktiviteten lär för övrigt bero på att hon disciplinerat sitter och skriver 7-8 timmar om dagen.

Lucka 16 - Låt den rätte komma in

Det är få författare förunnat att debutera på det sätt som John Ajvide Lindqvist gjorde 2004 med Låt den rätte komma in. Vem hade på förhand kunnat tro att en svensk vampyrroman som utspelar sig i stockholmsförorten Blackeberg skulle bli en så stor succé bland både kritiker och läsare och att den redan blivit filmatiserad två gånger, dels av Tomas Alfredson och dels i en Hollywoodversion med titeln Let me in. Är då Låt den rätte komma in så bra som alla säger? Ja, det tycker jag. Det är en oerhört välskriven berättelse som innehåller så mycket mer än vampyrer. Huvudkaraktären är 12-årige Oskar som är mobbad och som är ensam tills han blir lär känna den märkliga flickan Eli som flyttar in i lägenheten bredvid tillsammans med en äldre man. Det är en bok som bitvis är äcklig, bitvis läskig, men hela tiden bra och stannar kvar hos en länge.

Lucka 15 - En förtjusande man

Marian Keyes tillhör den skaran av författare som jag alltid gör mig glad när de meddelar att en ny bok är på väg och det är sällan som jag besviken på hennes böcker. Det intressanta med Marian Keyes är att även om hon anses vara drottningen av chick-lit så tar hon upp allvarliga ämnen i sina böcker och gör det på ett sådant sätt att man inte riktigt märker det. Hittills
har hon bland annat tagit upp missbruk, cancer, ätstörningar, kvinnomisshandel,
depressioner och att gå vidare efter sin älskades död. En förtjusande man från 2009 är inget undantag. Här är det fyra väldigt olika kvinnor som står i centrum, det som de har gemensamt är den karismatiske politikern Paddy de Courcy som påverkat deras liv. Det hela börjar med att Paddy de Courcy meddelar att han ska gifta sig, vilket påverkar de fyra kvinnorna på olika sätt. Det är Lola som är Paddys flickvän, men inte den som han friat till. Det är journalisten Grace som kände Paddy för länge sedan. Det är Grace syster Marnie som inte kan glömma sin första kärlek, Paddy de Courcy. Sedan är det den Alicia, den blivande frun som är inställd på att bli den perfekta politikerhustrun, men känner hon sin blivande man på riktigt. En förtjusande man är en väldigt bra bok som belyser ett viktigt ämne, utnyttjande och olika sorters misshandel av kvinnor. Men som alltid när det gäller Marian Keyes med en stor portion humor.

Lucka 14 - Krigsfotografen

Endre Friedman, mer känd som Robert Capa, var en amerikansk krigsfotograf som under sitt 40-åriga liv hann med att bevaka fem stora krig från spanska inbördeskriget till kriget i Indokina (där han omkom 1954 då han trampade på en mina). I Krigsfotografen berättar Robert Capa själv om sina upplevelser under andra världskriget som han bevakade 1941-1945, en resa som
tog honom från Nordafrika till slutstriden i Berlin via Italien, London, landstigningen i Normandie (där han var med i den första vågen) och befrielsen av Paris. Eftersom militären ville ha kriget dokumenterat så lät de krigsfotografer följa med dem, vilket är en av anledningarna till att Robert Capa kunde vara med i hetluften så pass ofta. Texten i boken är helt ok, Capa berättar hur han upplevde det han var med om, men det är i fotografierna som den starka och påträngande historien finns. Det var mot de vanliga människorna som Capa för det mesta riktade sin. Vi får träffa en mor i Londons fattigkvarter som läser brev från sonen som är vid fronten. Det äldre paret i London som dukat upp te med en tunna som bord med en duk i skyddsrummet. När
Charles de Gaulle håller tal i det befriade Paris vänder Capa kameran dels mot den stora folkmassan och dels mot en liten pojke som sitter med ena fingret i näsan på en stridsvagn. Bilden på bonden i Ardennerna som med en hacka begraver sin stupade häst i den frusna marken är hjärtskärande i sin enkelhet. Alla bokens 121 fotografier är värda att studeras närmare.

Nobelfestsoro

Inför lördagen nobelfest så var jag orolig för hur det skulle gå för vår svenske litteraturpristagare Tomas Tranströmer. Hur skulle han ta sig nerför trappan i blå hallen? De kan ju inte installera en sån där trapphiss där man sitter som på en slags stol. Kommer de att komma ihåg att skära maten åt Tomas så att han får i sig maten? Det skulle ju inte se så bra ut om fru Tranströmer eller kulturministern sitter och delar maten i tv. Transporten löste sig ju genom att han rullades in i rullstol. Tyvärr kunde jag inte titta på festen eftersom den krockade med jobbets julfest, men ingen har berättat om att han verkade ha några problem med att få i sig maten. Nu har det visat sig att även Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund skrivit här bland annat om när han slogs av tanken att han kanske var på väg att ta livet av Tranströmer.

Lucka 13 - De kanske lämpade

En av de författare som jag personligen håller högst av dem alla (och har gjort det sedan tonåren) är dansken Peter Høeg som slog igenom stort med sin tredje roman Fröken Smillas känsla för snö. Den av Peter Høegs böcker som jag tycker är hans bästa är uppföljaren till Fröken Smillas känsla för snö, De kanske lämpade som är en berättelse om tre udda barn, huvudpersonen Peter, Katarina och August, som möts på Biehls Privatskole i Köpenhamn där de är en del av ett socialpedagogiskt experiment. Tillvaron på skolan är noga inrutat och styrs helt av klockan och när Peter sätter skolklockan ur spel rubbar han hela skolans fundament. Boken är en kritik mot västvärldens linjära tidsuppfattning och den gjorde ett stort intryck på mig då jag läste den för
första gången på gymnasiet. Dessvärre så finns boken inte längre att få tag på i handeln, men den finns på Bokbörsen och bibliotek.

Lucka 12 - Harry Potter

Jag kommer så väl ihåg sommaren då jag upptäckte böckerna om trollkarlen Harry Potter. Efter det första året av studier så var jag hemma över sommaren för att jobba på mitt gamla jobb och i en bokaffär. När den fjärde Harry Potter-boken, The goblet of fire, släpptes på engelska så hade jag inte så stor koll på böckerna, men det var många som pratade om dem inklusive min mamma och min syster. Till slut blev jag nyfiken och lånade syrrans exemplar av Harry Potter and the philosophers stone och fastnade på en gång. Jag plöjde de fyra första böckerna i en följd och har under de tio år som gått sedan den sommaren läst de resterande tre böckerna så fort de släppts och sett alla åtta filmer utan att intresset svalnat. Även om böckerna blivit mörkare och mörkare så har de hela tiden behållit sin mänsklighet, humor och de problem som man har i tonåren. Självklart så vet jag att Hogwarts inte finns på riktigt, men det finns ändå så finns det ett litet hopp inom mig som säger trollkarlsskolan finns någonstans och att det går ett långt rött tåg från plattform 9 3/4 på Kings Cross Station i London.

Lucka 11 - Tystnadens historia och andra essäer

Innan Peter Englund blev Svenska Akademiens ständige sekreterare så skrev han en rad historiska böcker som för det mesta handlar om krig, trettioåriga kriget, första kriget och slaget vid Poltava. Men han har även skrivit tre essäsamlingar, där jag anser att den bästa är Tystnadens historia och andra essäer. Även om Peter Englund i sina historiska tegelstenar varit duktig på att lyfta fram den lilla människan som befinner sig i krigets kaos så är det i de 14 essäer som ingår i den här samlingen som det vardagliga verkligen får ta plats. Utöver tystnadens historia som finns i titeln så får vi även bekanta oss med historien bakom föremål som vi idag tar för givna som hamburgarens, skruvmejselns, massagestavens, glasögonens, gemets och skylfönstrets historia. Det finns även en essä om världens första finansbubbla som orsakades av hissnande spekulationer i tulpanlökar. Som alltid när det gäller Peter Englund så är välskrivet, intressant och väldigt läsvärt.

Lucka 10 - Dikter och prosa 1954-2004

Idag på Nobeldagen känns det motiverat att uppmärksamma årets svenska litteraturpristagare poeten Tomas Tranströmer. Torsdagen den 6 oktober i år drog jag mig tillbaka till en lugnare del av matsalen på jobbet för att i vanlig ordning kunna lyssna på radions direktsändning från Börshallen. När den ständige sekreteraren Peter Englund avslöjade årets pristagare utbrast jag i ett spontant ”Äntligen” medan jag lyssnade till det spontana jublet från Börshallen och glädjen i Peter Englunds röst när han läste upp motiveringen. Min andra tanke efter äntligen var att jag
måste ha ett eget exemplar av Dikter och prosa 1954-2004 och eftersom jag var snabb nog att skicka en beställning cirka klockan 13,03 till Adlibris med mobilen så fanns den i brevlådan redan efter ett par dagar. Jag var redan innan bekant med Tranströmer och läst en del av honom, men det är först nu jag äger en av hans böcker. Som titel Dikter och prosa 1954-2004 antyder så innehåller den Tranströmers samlade verk med diktsamlingar och ett avslutande prosastycke
om hans uppväxt. Den här utgåvan släpptes till Tranströmers 80-årsdag i våras och är som grädde på moset oerhört vacker.

Lucka 9 - Den underbara pumpan

Lennart Hellsings bok Den underbara pumpan från 1975 är en annan favorit från min uppväxt. Enligt uppgift tvingade jag mina föräldrar att leka/dramatisera boken om och om igen under en period. Boken handlar om Lillbjörn och Storbjörn som en dag hittar ett pumpafrö i maten (honung och myrägg) när de äter middag. De planterar fröet som växer till en väldigt stor pumpa, större än huset björnarna bor i, och de flyttar in i pumpan och åker på äventyr. På slutet introducerar Lennart Hellsing den franske filosofen René Descartes för barnen när Lillbjörn konstaterar att ”Jag tänker – alltså finns jag”. Illustrationerna av Svend Otto är i perfekt harmoni med texten och tillsammans skapar de en fantastisk helhet. Jag är också förtjust i att Storbjörn har allt (stövlar, paraply, spade och metspön) i guld och Lillbjörn har allt i silver. Den underbara pumpan har även blivit en ny favorit efter Sagan om den lilla, lilla gumman hos släktens 2,5 åring (som eventuellt även kommer att få nya böcker av moster framöver).

Lucka 8 - Utrensning

Med sin tredje roman Utrensning har den har den finska författaren Sofi Oksanen slagit nock på litteraturvärlden och kammat hem en massa priser som Nordiska rådets litteraturpris, Runebergspriset, Finlandiapriset och har sålts till 30 länder. Utrensning berättar ett stycke av 1900-talets blodiga samtidshistoria som hamnat i skymundan. Berättelsen kretsar kring två kvinnor från två olika generationer som har en gemensam historia. Det är Aliide som var ung när Sovjet ockuperade hennes hemland Estland under andra världskriget och som i hemlighet är förälskad i sin svåger som är motståndsman, det är en kärlek som får Aliide bli förrädare. Den andra kvinnan är Zara som är en ung rysk kvinna som blivit ett offer för trafficking och som efter att ha rymt från sin hallick hamnar i Aliides trädgård och det visar sig att de två kvinnorna har mer gemensamt än de tror. Utrensning är en av de starkaste och viktigaste böcker som kommit de senaste åren och det ska bli ett nöje att följa Sofi Oksanens författarskap framöver.

Lucka 7 - Nalle Puh

Berättelsen om Nalle Puh, björnen med den lilla hjärnan och det stora hjärtat, introducerades för mig genom kassettband där Allan Edwall läste böckerna och sedan dess har Sjumilaskogen med dess invånare följt mig genom livet. Jag må idag vara en vuxen som tillbringar dagarna på ett kontor, men jag brister fortfarande ut i ett Tiddeli-pom när den första snön faller och spelar gärna puhpinne när tillfälle bjuds. De översättningar som Brita af Geijerstams gjorde på 1930-talet av Nalle Puh och Nalle Puhs hörna är så bra gjorda att det är ingen skillnad om man läser böckerna på svenska eller engelska, det är exakt samma bok med samma känsla. Det ska bli ett nöje att introducera nästa generation i släkten för Nalle Puh, Nasse, Tiger, Kanin, Kängu, Ru, I-or och Christopher Robin.

Lucka 6 - Inre säkerhet

Som jag skrev när jag recenserade Christa Bernuths senaste bok En känsla av skuld så fick Inre säkerhet en ytterligare dimension då jag läste den på väg hem efter en vecka i Berlin. Inre säkerhet är en thriller som utspelar sig i Östtyskland och börjar med att en kvinna försöker undkomma en förföljare i en roddbåt. När hennes kropp flyter upp på stranden är det folkpolisen Martin Berg som får i uppgift att lösa fallet, men ju mer han nystar upp om kvinnans förflutna desstomer upptäcker han av Östtysklands mörka sidor. Efter en vecka på ett hotell i gamla Östberlin och ett besök på Stasimuseet så behövdes ingen fantasi för att föreställa sig vissa delar av boken. Dessutom tror jag inte att jag kunnat föreställa mig hur hemska till exempel bilarna som Stasi förde bort folk i.

Dödssynden

Harper Lees enda bok Dödssynden (To kill a mockingbird) är en av de böcker som jag tänkt läsa under några års tid, men som jag aldrig kommit mig för att börja på (trots dess behändiga format på knappt 300 sidor). Efter att ha varit på föreläsningen Systrar, egna rum och galna kvinnor på vinden där Lena Edman Kjersen rekommenderade Dödssynden bland annat för att den handlar om något så ovanligt som en riktigt god man kände jag att nu är det dags. Det kände även mamma som gick raka vägen hem och beställde ett exemplar av boken som hon lånade ut till mig innan hon läst det, trots vetskapen om min gedigna reservationslista på biblioteket. Eftersom höstens läsning bestått av tvåveckorslån av nya böcker från biblioteket så har inte boken blivit läst förrän nu.


Dödssynden utspelar sig staden Maycomb i Amerikanska södern på 1930-talet och det är åttaåriga Scout som är berättaren. Scout bor tillsammans med sin äldre bror Jem och deras pappa Atticus, som är advokat, i en sömnig stad på landbygden där allt skvaller färdas med ljusets hastighet mellan kvinnorna och de svarta är anställda hos de vita. En dag ställs saker på ända då en svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna och advokaten Atticus Finch och bestämmer sig för att den anklagade ska få en rättvis rättegång, vilket inte var normen. Rättegången får indignationen och hatet att växa i det lilla samhället och Scouts ögon öppnas för orättvisorna i samhället och hur den svarta berfolkningen behandlas.


Eftersom Dödssynden är en bok som belyser rasismen i det amerikanska samhället fårstår jag att den spelade en stor roll när den kom ut 1960. Ska man som Harper Lee bara skriva en bok i sitt liv så är det lika bra att skriva en bra och viktig bok som påverkar samhället och som (skrämmande nog) är aktuell 40 år senare.

Lucka 5 - Tordyveln flyger i skymningen

En av de författare som varit självskriven i den här adventskalendern är Maria Gripe, men eftersom temat är en bok av en författare så har det varit dessto svårare att välja vilken av hennes många fantastiska böker som skulle få vara med. Efter mycket funderande fram och tillbaka så så föll lotten på Tordyveln flyger i skymingen, vilket är en bok som jag läst många gånger både som ung och vuxen. Det är något med historien om de tre ungdomarna Annika, Jonas och David som under en sommar på grund av olika tillfälligheter jagar en egyptisk mumie, läser brev skrivna av en av Carl von Linnés lärljungar, hör mystiska viskningar och tar hand om en gammal blomma med känslor och minne som fångade mitt intresse och triggade min fantasi första gången jag läste boken.

Lucka 4 - Vredens druvor

Det är inte särskilt ofta som jag kommer ihåg var jag var när jag läste en speciell bok, vilket i och för sig kan bero på att jag läser de flesta böcker hemma i soffan eller på bussen till jobbet. John Steinbecks klassiker Vredens druvor från 1939 är ett undantag. Ensam i stugan under några vårvinterdagar för ett par år sedan kröp jag upp i favorithörnet och uppslukades totalt av familjen Joads kamp för överlevnad under 1930-talets depression. 755 sidor senare återvände jag tillverkligheten och var helt tagen. Jag hade dessutom inte haft några större förväntningar på boken som var ett impulsköp.


När familjen Joad vräks från sin gård i Oklahoma packar de alla ägodelar på sin skraltiga bil för att söka lyckan i det förlovade landet Kalifonien där de hört att det ska finnas arbete på bomullsfälten och på fruktodlingarna. Kalifonien är inte paradiset utan är istället översvämmat med desperata människor på jakt efter arbete vilket arbetsgivarna utnyttjar genom att betala ut löner så låga att de inte går att leva på. Låter det som en rolig bok? Kanske inte, men det är en oerhört bra bok som verkligen står sig än idag tillsammans med Thorsten Jonssons översättning från 1940. Med det ekonomiska klimat som råder idag visar John Steinbeck på att det inte är så mycket som förändrats de senaste 70 åren.

Lucka 3 - Ronja Rövardotter

En bok som betydde otroligt mycket för mig som barn är Astrid Lindgrens bok om den viljestarka Ronja Rövardotter från 1981. Det var mamma som läste den högt för mig, och det måste hon ha gjort när jag var ganska liten eftersom jag var fem år när jag såg filmen då den gick upp på bio. Jag kunde hela boken (och filmen) utantill och tillsammans med en kompis lekte jag berättelsen gång på gång. Jag drömde om att vara lika tuff som Ronja, om att leva i Mattisskogen och framför allt om att ha min egen läderrem. En sak som är rolig är att när jag läst om boken som vuxen så känns den fortfarande lika bra.

Lucka 2 - Stolthet och fördom

Även bakom lucka nummer två så döljer det sig en klassiker, den här gången är det Jane Austens mästerverk Stolthet och fördom från 1813 som jag vill tipsa om. Jag har läst Stolthet och fördom flera gånger både på svenska och på engelska och njutit varje gång. Den senaste gången var i somras då boken kom ut i en fantastisk nyöversättning gjord av duktiga Gun-Britt Sundström. När jag läser berättelsen om kärleken mellan den okuvliga Elisabeth Bennet och den snobbige mister Darcy så känns det inte alls som att det gått 198 år sedan den kom ut för första gången.

Stolthet och fördom är den enda bok i den här adventskalendern där det går lika bra att se en filmatisering som att läsa boken. Den aktuella filmatiseringen är den på 5,5 timme som BBC gjorde 1995 med Colin Firth som mister Darcy.

Lucka 1 - Sagan om den lilla, lilla gumman

Det första boktipset i 2011 års adventskalender här hos Den läsande Kaninen är en riktig klassiker som gavs ut första gången 1897 och som älskas än idag av barn. Det är så klart Elsa Beskows Sagan om den lilla, lilla gumman som jag syftar på. Att det är en bok som fungerar än idag hos barn visade sig med all tydlighet då jag gav bort i den i tvåårspresent till min systerdotter som omgående tog den till sitt hjärta och ville höra den om och om igen. Det dröjde inte heller länge förrän hon utökade sitt ordförråd med ord som gumma, stuga och stol. Själv älskade jag också boken som barn och kunde rabbla hela texten utantill, detvarenlitenlitengummasomboddeienlitenlitenstuga, vilket mer än en vuxen enligt uppgift snällt fick lyssna till.

Eldvittnet

Författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har nyligen släppt sin tredje bok Eldvittnet som pseudonymen Lars Kepler och jag tycker att de blivit bättre och bättre för varje bok de skrivit tillsammans. Här i den tredje boken har de verkligen hittat sin berättarstil och historien håller ihop på ett annat sätt än i de två tidigare böckerna Hypnotisören och Paganinikontraktet.

På Birgittagården, som är en anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende utanför Sundsvall, hittas en natt en av flickorna mördad i sin säng med händerna för ansiktet och ingen har sett någonting. Den legendariske polisen Joona Linna är tjänstledig från sin tjänst på Rikskriminalpolisen och är föremål för en internutredning, men skickas som observatör till Sundsvall för att hjälpa till. Det är en bra och välskriven deckare som håller ihop på ett betydligt bättre sätt än de tidigare böckerna utan att sväva ut i så många långa orealistiska våldsskildringar. Dock finns det några passager i boken som jag gärna hade varit utan och som inte tillför berättelsen något.

På det stora hela så är det här en riktigt bra och spännande deckare och ska man läsa en svensk deckare under 2011 så är Eldvittnet alldeles utmärkt alternativ. Jag tycker även att det är roligt att boken till den största delen utspelar sig en bit upp i landet där jag känner mig mer hemma. Avstickarna till Åre, Duved och Sveg kändes uppiggande för en jämte.

I väntan på advent

Det börjar nu dra ihop sig till advent som jag tycker är en av de mysigaste tiderna på året med alla tända ljus, både levande och elektriska. I år lyser dock snön och minusgraderna med sin frånvaro än så länge, så den rätta känslan har inte infunnit sig än. Den kommande helgen kommer dock att gå i advents tecken med julbak och pyntande. Tanken är att det ska bakas lussekatter, mjuk pepparkaka, drömmar och bondkakor med rostade havregryn så att det räcker över trettonhelgen (vilket inte brukar vara något större problem). Jag håller även på att förbedera min första adventskalender här på bloggen. Det kommer att bli 24 läsvärda böcker av 24 bra författare. Håll ögonen öppna efter en massa lästips i december.

En känsla av skuld

Christa Bernuth är en tysk deckarförfattarinna som jag läste för första gången på ett plan på väg hem från Berlin för ett par år sedan och jag föll handlöst. Boken som fick mig på fall var Inre säkerhet som är en thriller som utspelar sig i det forna DDR, vilket fick en annan dimension efter att ha tillbringat en vecka på ett hotell i gamla Östberlin och ett besök på Stasimuseet. När jag kom hem upptäckte jag att Christa Bernuth tidigare skrivit tre böcker, Rösterna, Otro och Då blev du tyst, om kriminalkommissarie Mona Seiler i München som jag avverkade i snabb takt. När jag för en tid sedan upptäckte att en ny bok var på väg att släppas på svenska så blev jag väldigt glad och såg verkligen fram emot att få läsa En känsla av skuld, som den nya boken heter. (Efter en snabb koll på tyska Amazon så verkar det som att alla hennes böcker finns översatta till svenska)

Det första som slog mig när jag hämtade boken på biblioteket var att En känsla av skuld är en betydligt tunnare bok än de tidigare, blott 208 sidor, och att Mona Seiler inte är med. En känsla av skuld är inte en deckare i den vanliga bemärkelsen som följer polisens arbete för lösa gåtan. Berättelsens centrum är Paul Dahls död, ett dödsfall som det till en början inte verkar vara något konstigt med. Men när det vid obduktionen visar sig att Paul har sår i huvudet som blivit tvättat och överkammat så börjar polisen en utredning. Istället för att följa utredningsarbetet så får vi följa Pauls vänner en och en vid tiden runt hans död och de bär alla på en känsla av skuld. I vanlig ordning när det gäller Christa Bernuth så är det en välskriven berättelse som blivit fint översatt av Karin Andrae. Det är riktigt uppfriskande med en annorlunda deckare, särskilt en så välskriven som den här.

Death of a polaroid - A Manics Family Album

Nu har den äntligen kommit, Nicky Wires bok Death of a polaroid - A Manics Family Album, som jag beställde tillsammans med Manic Street Preachers samlingsskiva National Treasures för ett tag sedan. Boken känns väldigt stor och lyxig med vad som ser ut som två riktiga polaroidbilder på framsidan och 533 bilder i fint färgtryck. Trots att boken endast är lite drygt 300 sidor tjock så väger den enligt Adlibris 2077 gram, vilket gör den till tungviktare i bokhyllan (dock är den inte tyngst av alla böcker i bokhyllan, vinnaren The history of world societies vägen 2600 gram).

För de som inte känner till Nicky Wire så är han bassist och textförfattare i det walesiska bandet Manic Street Preachers. Dessutom så har det nu visat sig att han är ett stort fan av polariodfoton. Nicky Wire har skrivit ett förord och en lång kommentar till bilderna i boken. Bilderna är uppdelade i tre delar där den första delen är bilder som tagits för att testa ljus och sådant innan fotosessioner med bandet och som Nicky bett att få som minne. Den andra, och största delen, är fotografier tagna av den japanske fotografen Mitch Ikeda som i många år följt med bandet på turnéer. Den tredje delen är fotografier tagna av Nicky Wire själv. Mitch Ikedas bilder är de bästa och är en blandning av bilder på bandet, turistbiler och landskapsbilder. Mitch har även lagt ner mödan att på varje polariod skriva vad bilder föreställer (blue sky, road to north etc) och datum med exakt klockslag som bilden tagits, vilket ger bilderna ytterligare en dimension.

Death of a polarid - A Manics Family Album är en bok som vänder sig till oss som gillar Manic Street Preachers musik så jag rekomenderar den inte till de som inte är bekant med bandet. För de som har Spotify och känner sig nyfiken på musiken så finns alla skivorna där.

Bokbesvikelser

Det är alltid lika tråkigt när böcker som man sett fram emot att läsa och väntat på att biblioteket ska skicka SMS om att boken finns att hämta och när man väl sitter med den i handen känner att man inte alls kommer in i historien. Det har dessvärre hänt flera gånger i höst. Först var det Jonas Karlssons tredje novellsamling Spelreglerna som inte alls lockade till läsning. Sedan var det Terézia Moras Alla dagar och Andrew Davidsons Gargoylen som jag gav upp på. Senast idag på lunchen, som jag för ovanlighets skull tillbringade med en bok, insåg att Siri Hustvedts nya bok Sommaren utan män som jag längtat efter lämnade mig likgiltig. Det är fullt möjligt att några av dessa böcker får en andra chans lite längre fram, men just nu sätter jag mitt hopp till att de två återstående böckerna på min reservationslista Lars Keplers Eldvittnet och Christa Bernuths En känsla av skuld är bättre.

Den Girige

I går lördag var jag och mamma iväg och såg Dramatens uppsättning av Molières Den Girige som under sin turné med Riksteatern stannade till i Östersund för att ge två utsålda föreställningar. Jag tycker att det är roligt att Dramaten tar ut en del av sina föreställningar på turné så att även vi som inte bor i Stockholm har en chans att se dem. Den här föreställningen var så populär att det kom en hel busslast från Sundsvall för att se den. Den här uppsättningen av Den Girige har regisserats av Gösta Ekman och när den hade premiär på Dramatens Lilla scen i oktober 2009 fick den idel lovord av kritikerna.

Hur var då pjäsen? Den var helt fantastiskt bra, rolig och väldigt välspelad. Framförallt så var Johan Rabaeus som spelade huvudrollen Harpagon helt fantastisk. Det var verkligen en njutning att få se en sådan begåvad skådespelare på en teaterscen. Gösta Ekman har gjort en del ändringar i pjäsen som jag tyckte passade in väldigt bra. Det är klart att man i en komedi som skrevs 1668 måste uppdatera vissa saker för att publiken ska kunna ta till sig den komiska eftersom referensramarna ändras över seklerna. Det är dock tydligt att problemet med giriga människor som bara vill ha mer och mer är något som är lika aktuellt nu som fär 343 år sedan. Dock var det en farbor i publiken som ansåg att det var för mycket Gösta Ekman och buskis över föreställningen och att han mådde dåligt där han satt i sin stol. Av de långa, varma applåderna och de många skrattsalvorna att döma så var hans åsikter inte delade av majoriteten av publiken. När Johan Rabaeus kom in på scenen för att tacka för applåderna efter föreställningens slut så gav vi honom en stående ovation som pågick tills föremålet för den tyckte att det räckte och bad oss gå hem.

Cold Spring Harbor

Det är helt klart så att Richard Yates bok Cold Spring Harbor från 1986 och som nu kommit ut i en svensk översättning inte fått den behandling som den borde av mig. Anledningen till det är att den råkat krocka med att det varit målare i lägenheten som inneburit ett mer spartanskt leverne
och flyttande av möbler mellan rummen, vilket lämnat mindre tid och ork över till läsandet. Boken vinner inte på att läsas korta stycken i taget när man håller på att somna sittande.

Cold Spring Harbor utspelar sig till största delen runt Cold Spring Harbor som ligger på Long Island och där får vi följa ett antal livsöden under några år på 1940-talet. Det är den pensionerade arméofficeren Charles Shepard som grämer sig över att han missade det första världskriget och livet blir inte lättare av att han måste ta hand om sin fru som dricker för mycket. Sonen Evan ställde till med en del bekymmer som ung, men det gottgjordes då han var sjutton år och förälskade sig i bilar. Utöver bilar så förälskar sig Evan även i Mary och hamnar snart i ett misslyckat äktenskap på grund av en graviditet, som dock inte blir långvarigt. En dag när Evan ska köra Charles till en ögonläkare i New York så går bilen sönder och den dörr de ringer på för att få låna telefonen kommer att ha en stor påverkan på deras liv. I lägenheten bor familjen Drake, den frånskiljda mamma Gloria som pratar alldeles för mycket (och är generös med självmedicineringen av whiskey), dottern Rachel som är blyg och som Evan förälskar sig i samt den veke 16-årige sonen Phil.

Cold Spring Harbor är en väldigt bra och välskriven bok, även om jag tycker att den inte fullt når upp till samma nivå Revolutionary Road och Easter Parade som är de böcker av Richard Yates som tidigare kommit ut på svenska. Jag känner verkligen för karaktärerna i boken när jag läser, jag känner sympati med Rachel som vill vara till lags och skäms när Gloria håller sina långa alkoholsliriga monologer. Cold Spring Harbor är en bok som jag definitivt rekommenderar andra att läsa, dessutom så är den inte mer än 200 sidor lång vilket är ett behändigt format.

National Treasures

Ett av mina absoluta favoritband de senaste 15 åren Manic Street Preachers har precis sammanfattat sin drygt 20 år långa karriär genom att släppa bandets samtliga 38 singlar på dubbel-CD. Eftersom det brittiska pundet är billigt just nu så passade jag på att beställa deluxe versionen som även innehåller samtliga 38 musikvideor till ett betydligt lägre pris från Amazon än vad det skulle kosta i Sverige. Eftersom Amazon är duktiga på att tipsa om andra saker som man kan tänkas gilla så passade jag även på att beställa bassisten Nicky Wires fotobok om bandet Death of a Polaroid, som dock kommer att levereras senare i november. Jag tycker att deluxeutgåvan gör skäl för namnet med sitt bokutseende och alla bilderna som följer med. Vill man så finns det även en superdeluxbox för cirka 2000 kronor som utöver dubbel-CD och DVD även innehåller singlar med b-sidor, några special singlar, läppstift och en "vanity mirror".

Det är intressant att lyssna igenom ett bands hela karriär kronologiskt eftersom det då går att höra hur de har utvecklats, och om man dessutom ser alla musikvideor för även en känsla för hur det visuella intrycket ändrats. En sak som dock slår mig och som jag inte tänkt på är att det inte finns någon singel från skivan Journal for Plague Lovers som kom 2009. Däremot är det sex stycken singlar från deras debutalbum Generation Terrorists från 1992. Alla låtar på samlingen har kanske inte lämnat några djupare spår men det är överlag en väldigt hög nivå på låtarna. Det skulle ha varit roligt att vara på Manics konsert i London i december då de kommer att spela alla 38 singlarna.

Ännu en bokvinst

Jag börjar misstänka att det kanske inte är så många som tävlar på Boktipset eftersom jag nu vunnit för andra gången på en månad. Dessutom på två försök. Den här gången har jag vunnit ett signerat exemplar av Kee Marcellos biografi Rockstjärnan Gud glömde och nya skiva Redux:Europe. Boken läste jag som visserligen som e-bok i helgen, läs mer här, men det är alltid trevligt med en gammal idols autograf. Skivan Redux:Europe består till största delen nya versioner av Europelåtar och de är annorlunda jämfört med originalversionerna. En sak är i alla fall säker, Joey Tempest är en bättre sångare än Kee Marcello, men Kee Marcello är en betydligt bättre gitarrspelare.

Rockstjärnan Gud glömde

Ibland kan en seg söndag utveckla sig på ett helt annat sätt än man tänkt sig. Till exempel kan man upptäcka att Kee Marcellos splitternya självbiografi Rockstjärnan Gud glömde finns att låna som e-bok på bibblan och sedan läsa den till tonerna av Roberto Alagna och Amaury Vassili. Att kombinera bredbenta franska tenorer med ett dekadent rockstjärneliv kan låta som en udda kombination, men det fungerade alldeles utmärkt. Kee Marcello har bland annat under sin karriär spelat det klassiska stycket Flight of the bumblebee av den ryske kompositören Nikolai Rimsky-Korsakov som gitarrsolo, så det finns en liten klassisk koppling i alla fall.

Kee Marcello, eller Kjell Hilding Löfbom som han är döpt till, började drömma om att bli rockstjärna på pojkrummer i Umeå på 1970-talet där han övade på sin gitarr i timmar. Efter att ha flyttat till Stockholm och arbetat med Noice, Mikael Rickfors och bildat bandet Easy Action så kom chansen att stå på de stora scenerna när Europe tog in honom som ersättare för John Norum, som hoppade av efter att The final countdown släppts. Tillsammans med de övriga i bandet kastas Kee in i en värld av dekadent med sex, drugs and rock'n'roll. Boken är den ocensurerade berättelsen om att leva pojkdrömmen med en massa droger och om hur han får ett brutalt uppvaknade i verkligen med ett drogberoende.

Rockstjärnan Gud glömde är en helt okej rockbiografi som är lättläst och innehåller en hel del anekdoter från rockvärlden som oftast är underhållande. En sak som är förvånande är att Kee Marcello fortfarande är vid liv och kan berätta om sitt liv efter allt pulver han dragit upp i näsan. En intressant sak är att det även kommer ut en bok om Europe, Only young twice, i höst som jag nu är väldigt sugen på att läsa för att få en annan sida av historien.

En uppdaterad kanin

Som ni ser så har jag gjort lite förändringar här på bloggen med ett nytt utseende och ett nytt namn. Det finns ingen anledning till oro, förändringarna är endast kosmetiska för att göra det med tydligt att bloggen mest handlar om böcker (och lite kakor).

Namnändringen kommer av jag fått respons på att namnet Den Glada Försökskaninen är ett konstigt namn och inte visar på att det är en bokblogg.

Gå din väg men stanna

Johanna Nilssons nya bok Gå din väg men stanna är en fristående fortsättning på hennes debutroman Hon går genom tavlan, ut ur bilden från 1996. Jag har läst nästan alla böcker som Johanna Nilsson skrivit, så väl barn som vuxenböcker samt den första deckaren, Fancys evangelium, som hon skrivit som Amanda Lind och har uppskattad de flesta av dem. Hon går genom tavlan, ut ur bilden läste jag för ganska många år sedan och kommer inte ihåg så mycket av den förutom att huvudpersonen mådde psykiskt dålig, vilket i och för sig inte är ett ovanligt tema i Johanna Nilssons böcker, och hade nog inte märkt att den nya boken är en fristående fortsättning om jag inte läst det i en recension.

Gå din väg men stanna handlar om Hanna som sedan Hon går genom tavlan, ut ur bilden blivit 31 år gammal och en ganska framgångsrik författare. En natt på Blue Moon Bar träffar Hanna Alex och det är kärlek vid första och han stannar kvar trots all ångest och bulemi som Hanna konstant brottas med. Situationen blir inte lättare av att Alex har två barn som Hanna plötsligt förväntas vara styvmamma till trots att hon knappt klarar av att ta hand om sig själv. Alex stannar trots alla Hannas problem kvar hos henne och är fast besluten att hjälpa henne bli frisk.

Gå din väg men stanna är en bra och välskriven bok som berör, även om den bitvis blir jobbig att läsa eftersom Hanna bitvis mår så fruktansvärt dåligt. Det märks att Johanna Nilsson är en van och produktiv med ganska många böcker bakom sig vid det här laget och trots att det här är den tredje boken hon ger ut i år så håller hon hög nivå.

Brott

Förra veckan veckan kom jag hem med advokaten Ferdinand von Schirachs Brott som ett impulslån från biblioteket boken visade sig vara en riktig liten pärla. Knappt 200 sidor lång och innehållande 11 noveller om vardagsnära brott så sopar den mattan med alla dussindeckare. Här får vi träffa den respekterade läkaren som en dag får nog och slår ihjäl sin fru med en yxa efter över 40 års äktenskap, den till synes beskedlige mannen som med stor precision tar ihjäl två nynazister och mannen som som börjar känna ett band med statyn som han vaktat på museet i 23 år.

Brott är en bok som håller en väldigt hög klass med ett bra språk och intressanta karaktärer både bland förövare och offer. Det var väldigt skönt att läsa om brott som är en del av det vanliga livet som kontrast till alla stora gåtor som de brukar brottas med i de flesta deckare. Jag ser fram emot Ferdinand von Schirachs nästa bok Skuld som snart kommer på svenska.

Änglamakerskan

Jag har nu hunnit läsa Camilla Läckbergs senaste bok Änglamakerskan som jag hade turen att vinna för några veckor sedan. Änglamakerskan är Läckbergs åttonde deckare om Patrik och Erika, men inte hennes bästa. Att berättelsen utspelar sig i både nutid och i historiska tillbakablickar som är inte heller något nytt grepp från Läckbergs sida, det har hon använt sig av i alla fall fyra gånger tidigare.

En hel familj, utom den ettåriga dottern Ebba, försvinner spårlöst under en påsklunch 1974 på ön Valö utanför Fjällbacka. När Ebba många år senare återvänder till ön tillsammans med sin man Mårten för att de ska försöka rusta upp huset och renovera sig ur sorgen efter sin döde son så dröjer det inte länge förrän de utsätts för ett mordbrandsförsök och hittar intorkat blod under matsalsgolvet. Det verkar som att lösningen finns i den tragiska händelsen 1974.


Änglamakerskan är en ordinär dussindeckare som egentligen inte tillför något mer än en stunds underhållning. Camilla Läckberg vet i alla fall hur man bygger upp en deckare, även om en hel del känns som standardformat 1A, och skriver med ett flytande språk som är lätt och snabbläst. Som vanligt när det gäller Läckbergs deckare så tar det igenkännande vardagliga med bråkande tvillingar och likande stor plats, även om ingen tack och lov bränner tungan när de dricker te den här gången. Det finns en sak som stör mig i böckerna och det är att Erika hela tiden måste lägga näsan i blöt och råka illa ut. Den här gången går hon till och med bakom ryggen på sin man, polisen Patrik, och inleder ett samarbete med en av poliserna på stationen för att kunna bedriva lite privatspaningar.

Den som väntar på något gott...

Det sägs att den som väntar på något gott kan inte vänta för länge. Med tanke på hur länge jag fått vänta på att den här skivan med Intermezzo som jag köpt på Tradera så borde den vara väldigt bra. Men tyvärr så är den inte det, snarare så är det en riktigt dålig skiva som bara innehåller EN bra låt, Kom och ta mig (som handlar om vapenvägran). Intermezzo var ett band med en väldigt ung Orup (som tack och lov utvecklats som låtkrivare sedan den här skivan) och det här är deras första skiva. Anledningen till att jag köpt den är att jag har Intermezzos två andra skivor och gillar dem, i alla fall en del av låtarna. Rent textmässigt så är låten De e vi som bestämmer som handlar om att man kan vara ihop med och ha kul med en mossig gammal tant på 35 ett riktigt bottennapp. Det var tur att den inte var så dyr.

Augustprisnomineringar

Idag har nomineringarna till årets Augustpris presenterats och jag har läst en av böckerna Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag känner inte heller något omedelbart behov av att läsa någon av de andra böckerna.

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
”Vita streck och Öjvind” av Sara Lundgren
”Konstiga djur” av Lotta Olsson
”Pojkarna” av Jessica Schiefauer
”I den tysta minuten mellan” av Viveca Sjögren
”Cirkeln” av Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
”Petras prick” av Maria Nilsson Thore

Årets svenska skönlitterära bok:
”Korparna” av Thomas Bannerhed
”En kubikmeter jord” av Sören Bondeson
”Flod” av Carolina Fredriksson
”Lacrimosa” av Eva-Marie Liffner
”Rekviem för John Cummings” av Bengt Ohlsson
”Välkommen till den här världen” av Amanda Svensson

Årets svenska fackbok:
”Spektrum” av Johan Svedjedal
”Och i Wienerwald står träden kvar” av Elisabeth Åsbrink
”Ni har klockorna – vi har tiden” av Lennart Pehrson
”Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro” av Lasse Berg
”Alla monster måste dö! : gruppresa till Nordkorea – ett reportage” av Magnus Bärtås, Fredrik Ekman
”Trädets tid” av Christel Kvant

Sankta Psyko

Sankta Psyko är Johan Theorins fjärde bok och till skillnad från de tidigare böckerna så utspelar sig den här inte på Öland, utan i en stad på västkusten. Hit kommer Jan Hauger när han får ett vikariat som förskollärare på Gläntan. Gläntan är dock ingen vanlig förskola eftersom den hör ihop med Sankta Patricias rättspsykiatriska regionklinik, i folkmun Sankta Psyko, och är till för att barn med en intagen förälder ska kunna behålla kontakten med dem. Jan är en duktigt pedagog som älskar att arbeta med barn, men han är även person med många hemligheter. Varför är han så besatt av komma till Sankta Patricias, vem är artisten Rami som han är besatt av och vad hände egentligen den där gången för länge sedan då han kom tillbaka från en skogutflykt och kom tillbaka med ett barn för lite.

Sankta Psyko är inte någon traditionell deckare med mordgåtor som ska lösas, det är en psykologisk spänningroman som är väldigt välskriven och spännande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den och läste tills ögonen föll ihop igår kväll och drömde sedan konstiga drömmar om bokens karaktärer. Det är sällan som en bok påverkar mig så pass mycket att jag drömmer om den, framförallt inte konstiga och läskiga drömmar.

Fikastund

En trevlig bieffekt av att testa nya kaksorter är att man kan bjuda folk i sin omgivning på fika. Den här helgen har verkligen gått i fikats tecken med sju fikagäster på två dagar. Den här gången kunde man göra sig en liten brödportion bestående av kanellängd, toscamuffins, drömmar och helgen test av chokladsnittar med chili (gjorde både med och utan havssalt). Förutom det trevliga umgänget så blev det lite mer plats i frysen så att jag kan baka fler saker.

Bokhög

Högen med böcker som väntar på att bli lästa har börjat växa på sig. Dessutom har det blivit så att tre av dem är påbörjade men inte avslutade av olika anledningar. Efter min kontroll av könsfördelningen av de böcker jag läst i år så är jag glad att konstatera att det i den här högen står 4-2 till de kvinnliga författarna.

Förutom Tomas Tranströmers dikter, som jag inte kommer läsa från pärm till pärm, så är det Johan Theorins Sankta Psyko som är först ut.

Systrar, egna rum och galna kvinnor på vinden

Igår var jag och mamma på en föreläsning som hette Systrar, egna rum och galna kvinnor på vinden på biblioteket om kvinnliga författare med den inspirerande Lena Kjersén Edman som skrivit boken 52 kvinnliga författare. Det var roligt att det blev fullsatt, de fick till och med ta fram fler stolar. Publiken bestod till en övervägande del av kvinnor i övre medelåldern som faktiskt inte var klädda i Gudrun Sjödén-kläder (vilket ju är kulturtanternas uniform).

Lena Kjersén Edmans föreläsning är en snabbguide till kvinnornas litteraturhistoria från 1700-talet fram till i dag, från Mary Wollstonecraft till Sofi Oksanen. Den timmeslånga resan gick sedan via Mary Wollstonecrafts dotter Mary Shelly (Frankenstein), systrarna Brontë, Viktoria Benedictsson, Selma Lagerlöf, Virginia Woolf, Harper Lee, Nicole Krauss och Sigrid Combüchen till den fantastiska finska författarinnan Sofi Oksanen och hennes Utrensing. En del av böckerna som det pratades om hade jag redan läst, men jag blev ändå sugen på att läsa många av böckerna. Det enda negativa med föreläsningen var att den var i kortaste laget med en timme, jag hade gärna lyssnat i en timme till.

Ett parallellt tema i föreläsningen var böcker som samtalar med varandra, eller intertextualitet. Det innebär att böcker hänvisar till varandra eller att man tar en karaktär, ofta bifigur, från en bok och stoppar in i en ny berättelse. Det mest kända svenska expemplet på detta är Bengt Ohlssons bok Gregorius som handlar om prästen Gregorius som är en av karaktärerna i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Då kan man fråga sig hur duktig är jag egentligen på att läsa kvinnliga författare? Av de 48 böcker som jag läst hittills under 2011 så är 20 skrivna av kvinnor, 26 skrivna av män (Leif GW Persson är överrepresenterad med 5 böcker) och 2 böcker är skrivna av en man och en kvinna. Det känns som ett relativt jämnt resultat och det just nu (av en slump) ligger mest kvinnliga författare och väntar på att bli lästa hos mig.

Dubbelt upp

Det är inte alla dagar som det väntar en bok av en nobelpristagare när man kommer hem. Ännu ovanligare är det att det väntar böcker av två nobelpristager när man kommer hem, särskilt när de blivit beställda olika dagar och helt oberoende av varandra. Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga beställde jag för att kunna hänga med i P1s bokcirkel, även om jag var lite sen med att ta reda på vilken bok som det bokcirklas om den här gången så den har redan börjat. Men som tur är så läggs alla samtal ut på P1s hemsida så man kan lyssna i efterhand på.

Så fort Peter Englund berättade att Tomas Tranströmer är årets nobelpristagare så kände jag ett omedelbart behov av att äga ett eget exemplar av Dikter och prosa 1954-2004 och eftersom jag skickade min beställning cirka 13,03 via Adlibris app i telefonen så fanns det exemplar kvar så att jag slapp vänta till november. Det är både bra och lite farligt att kunna beställa böcker via telefonen med en knapptryckning.

Before the poison

När Peter Robinsons nya bok Before the poison anlände i brevlådan för några veckor sedan så var den så var den efterlängtad på grund av läsbrist, men det har ändå dröjt ett tag innan den blev utläst eftersom jag fått göra ett par uppehåll för tvåveckorslån från bibblan (min regel är att tvåveckorslån går före egna böcker). Jag hade i alla fall verkligen sett fram emot att få läsa om en av mina absoluta favoritpoliser, DCI Alan Banks i Eastvale. Men när jag insåg att det var en fristående bok blev jag först lite besviken, men tänkte att så kan det gå när man köper böcker baserat på författaren och inte läser vad boken handlar om.

Till en början saknade jag DCI Alan Banks och de andra poliserna i Eastvale, men den känslan varar inte så länge eftersom Before the poison är en helt annorlunda bok än de om DCI Alan Banks. Chris Lowndes är närmare sextio och efter att ha haft en lång och framgångsrik karriär som kompositör av filmmusik (musiken som ingen lyssnar på i en film, som flera karaktärer i boken påpekar) i Hollywood tillbaka i Yorkshire. Chris tanke var att han och hans fru Laura på ålderns höst skulle flytta till hans hemtrakter i Yorkshire, men livet ville annorlunda och Laura avled i cancer innan de fick chansen. Nu har Chris valt att i alla fall flytta till Yorkshire och köpt det isolerade Kilnsgate House landsbygden för att komma över sorgen efter Laura och skriva en pianosonat. När Chris för reda på att en man dog i huset för nästan 60 år sedan och att änkan avrättades för mordet väcks hans intresse och blir till en besatthet för att ta reda på vad som egentligen hände den där natten.

Eftersom Before the poison är fristånde från böckerna om DCI Alan Banks så är det en helt annorlunda typ av bok, men däremot inte sagt att det är en sämre bok. Snarare tycker jag att Before the poison är bättre och mer läsvärd än Peter Robinsons vanliga deckare. Before the poison är en välskriven bok som är väldigt läsvärd, så det är bara att hoppas på att den kommer i en svensk översättning snart.

Siri

Jag ha nu efter ett visst velande fram och tillbaka läst Lena Einhorns roman Siri om August Strindbergs första hustru Siri von Essen.

När romanen börjar är Siri friherrinnan Wrangel, gift med löjtnant Carl Wrangel och har precis lärt känna den refuserade skriftställaren August Strindberg. Parallellt med att vi får följa hur Siri lär känna August och så småningom ställer till med en social skandal då hon lämnar sin man för August och för chansen att bli skådespelerska, så får vi följa den smutsiga skilsmässan 14 år senare. Att parallellt följa början och slutet på ett äktenskap är ett bra drag från Lena Einhorn eftersom det visar på hur mycket som kan förändrad mellan två människor (och det ju inte heller någon hemlighet hur äktenskapet slutade). Boken ger även en lite annan syn på ikonen August Strindberg och hur hans syn på tillvaron och svartsjuka får styra över Siri och deras barns liv.

För mig som i arbetet mentalt befinner mig i Stockholm runt sekelskiftet 1900 så ger böcker som utspelar sig där och då en annan dimension då jag kan följa personerna på Stockholmskartan från 1885 som hänger på jobbet. Jag känner mig dessutom mysigt välbekant med en del äldre titlar och uttryck som används.

Lena Einhorn har verkligen lyckats få liv i Siri och August i denna bra och välskrivna bok.