Den kalla elden

Den kalla elden är den fjärde och avslutande delen i Arnaldur Indriðasons kvartett som inleddes med Frostnätter. Sedan den sympatiske polisen Erlendur Sveinson försvann in i dimman på fjället i slutet av Frostnätter så har vi fått följa hans kollegor Elínborg i Mörka strömmar och Sigurdur Óli i Svart himmel i två böcker som utspelar sig parallellt. Även Den kalla elden utspelar sig parallellt med tvp två senaste böckerna och här får vi äntligen veta var Erlendur varit och vad som hänt med honom.

 

Erlendur befinner sig i barndomstrakter i östra delen av Island där han bor i sitt barndomshem som numera är en ödegård där han sover i en sovsäck på golvet. Erlendurs förflutna gör sig allt mer påmint och vi får reda på mer av det som hände den ödesdigra dagen då hans bror Bergur försvann i en snöstorm på fjället, medan Erlendur själv överlevde med nöd och näppe. När Erlendur får höra historien om när en grupp engelska soldater under andra världskriget gick vilse i en storm på fjället samtidigt som en ung kvinna försvann spårlöst. Erlendur börjar undersöka vad som egentligen hände med Matthildur, vars kropp i likhet med Bergurs aldrig hittades. När Erlendur börjar rota i fallet så kommer hemligheter upp till ytan efter att ha varit begravda i flera decennier.

 

Eftersom jag har saknat Erlendur i de två senaste böckerna så var det trevligt att återse honom igen. Fast jag saknar lite av dynamiken som uppstod i böcker när teamet med Erlendur, Elínborg och Sigurdur Óli arbetade tillsammans för att lösa brott. Den kalla elden är en bra och välskriven deckare (tyvärr finns det ganska många dåligt skrivna deckare i omlopp) som är definitivt läsvärd. Indriðason visar med den här boken att en lite tunnare och väl genomarbetad deckare vinner över de som är tegelstenstjocka där handlingen har en tendens att spåra ut när upplösningen närmar sig.

Det här är den andra boken som jag läser i Pocketlovers utmaning Tre på tre.

Bokmässan

Idag drar Bok- och Biblioteksmässan igång i Göteborg och det verkar som att nästan alla bokbloggare utom jag ska dit. Det var några år sedan jag var på bokmässan senast och som tur är känner jag inte något särskilt sug efter att vara där i år. Det kanske blir ett besök nästa år istället.

Trevlighet

Det är alltid trevligt att komma hem och hitta favorittidningen på hallgolvet, men idag kändes det extra trevligt efter att ha cyklat hem från jobbet i ett äkta höstruskväder (6 grader, regn och lite blåst). Jag har bara hunnit bläddra igenom den som hastigast, men det verkar finnas mycket intressant att läsa i det här nummret.

När gud var en kanin

När man har en blogg som heter Den läsande kaninen är det svårt att motstå en bok som heter När gud var en kanin, särskilt när den får bra omdömen (enligt omslaget har den bland annat fått 5 morötter av New York Times).

 

När gud var en kanin är en charmig uppväxtskildring som utspelar i England från 1968 och framåt. I centrum står Elly som berättar om sin familj från sin födelse och framåt. Här finns även Ellys äldre bror Joe, fastern Nancy, föräldrarna som öppnar ett Bed&Breakfast vid kusten som gör att familjen utökas med de fasta gästerna Arthur och Ginger. Här finns även vännerna Jenny Penny och Charlie, och kaninen Gud. Det är en berättelse om hemligheter, familjeband, vänskap, triumfer, tragedier, att växa upp och allt annat som hör livet till.

 

När gud var en kanin är en väldigt bra och charmig bok som jag försvann in i och inte ville lägga ifrån mig. Att det här är Sarah Winmans debut lovar gott inför framtiden och jag ser redan fram emot att läsa mer av henne. När gud var en kanin är en bok jag vill rekommendera till alla som vill läsa en underbar bok som gör sig extra bra med en kanna te till hands.

Bokgardiner

När jag såg bilder på gardiner med böcker på olika bloggar så blev jag nyfiken och gick in på HM för att titta närmare på dem. När jag upptäckte att de inte var så dyra så kom jag på att jag nog ändå behövde nya gardiner till sovrummet eftersom de gamla gardinerna hängt med några år (och var de bästa jag hade att hänga upp efter flytten). Snyggt blev det i alla fall.

Bokpaket

Jag har tillbringat den senaste veckan mestadels liggande i soffan med lite feber, en rejäl förkylning och stämband som inte riktigt vill vara med (i alla fall inte för att prata). Vilken tur då att jag beställt Marian Keyes nya bok The Mystery of Mercy Close och Haruki Murakamis 1Q84 tredje boken så att jag hade något roligt att se fram emot.

Var är alla flickor nu?

Jag har länge räknat finska Leena Lehtolainen som en av mina favoriter bland deckarförfattarna, så jag blev glad när jag upptäckte att hon precis kommit med en ny bok efter ett uppehåll på flera år. I vanlig ordning är det den jordnära polisen Maria Kallio som är huvudperson och i den här boken så har barnen Iida och Taneli blivit större och maken Antti (som är matematikprofessor) tar en mindre plats än vanligt. Som många andra poliser i litteraturen så försöker Maria Kallio att få ihop familjelivet med arbetslivet, även om det verkar fungera bättre när barnen är större.

 

I Var är alla flickor nu? har Maria Kallio precis börjat sitt nya jobb som ledare för en specialgrupp som utreder våldsbrott inom Esbo-polisen när hon upptäcker att det försvunnit tre muslimska flickor under en kort period. Ingen av flickorna har anmälts försvunnen av sina föräldrar och de är alla medlem i samma tjejklubb, där även Kallios dotter Iida är medlem. Polisen hinner knappt börja förhöra personerna i de försvunna flickornas närhet förrän den iranska Noor hittas strypt med sin egen sjal, även hon medlem i tjejklubben. Det framkommer snart att Noor hade en finsk pojkvän och mycket tyder på att det kan vara ett hedersmord, men det finns även spår som leder i andra riktningar.

 

Det är lite tråkigt att den första boken som kommer på svenska av Leena Lehtolainen på flera år inte är lika bra som de tidigare. Historien är rörig och svår att få grepp på (att jag läste boken med en lätt bomullsfylld hjärna på grund av sjukdom spelar inte in eftersom jag var tvungen att läsa långsammare än vanligt) då det fanns en massa trådar som ledde åt olika håll och det kändes som att en del glömdes bort på vägen. Det finns bättre deckare att läsa i höst. Sedan kan jag inte komma ifrån att poliserna Taskinen och Ruuskanen har namn som inte klingar helt bra i mina öron.

 

Var är alla flickor nu? är den första boken i Pocketlovers utmaning Tre på tre

Ibland har man tur

Ibland är det tur att det som är skräp för vissa kan göra andra glada, i det här fallet mig. Då ingen tydligen var intresserad av Elif Batumans Besatta så hamnade den hos mig. Eftersom beskrivningen innan var att det var en bok om något ryskt, så blev det en positiv överraskning när det visade vara en bok som jag funderat på att läsa.

Annars så har det inte blivit särskilt mycket läst eller bloggat den senaste veckan eftersom jag dras med en seg förkylning som bytt ut min hjärna mot bomull, vilket gör att jag haft svårt att hänga med i de enklaste progammen på dag-tv. Eftersom jag börjar piggna till så smått så hoppas jag kunna läsa vidare i Leena Letholainens nya Var är alla flickor nu?. Då rösten är helt borta för tillfället (den försvann efter en middag med släkten för att fira pappas födelsedag) så kommer jag i alla fall inte att kunna umgås med någon.

Fallvatten

Jag har bara läst en bok av Mikael Niemi tidigare och det var föga förvånande Populärmusik från Vittula, som jag bara läste för att se vad alla pratade om. Jag kände mig dock ganska ensam om att inte tycka att det var en fantastisk berättelse, även om en dåvarande kollega till mig i var inne på samma spår (teorin var att vi var i yngsta laget för att riktigt uppskattade den, vi hade båda nyss passerat tjugostrecket). Men när Mikael Niemi besökte Babel förra veckan och berättade om den nya boken Fallvatten så blev jag intresserad och när mamma sa att den var en bra och spännande bok och jag fick ta över mammas biblioteksex så hamnade den snabbt överst i läshögen. Jag är dessutom förtjust i böcker som utspelar sig i Norrland, vilket inte är den vanligaste miljön för svenska böcker.

 

Fallvatten är något som ovanligt som en svensk katastrofroman och när jag nu läser en svensk katastrofroman så är det extra roligt att den är både välskriven och spännande. Under en dag då det ofattbara händer får vi följa ett antal karaktärer och deras kamp för livet. Det är höst och det har regnat oavbrutet under hela hösten och i Lule älv ligger kraftverkens jättemagasin på rad och de är fyllda till bredden. En dag brister dammarna och släpper i väg en grå vägg av vatten som förstör allt som kommer i dess väg. För varje damm som brister längs vägen så ökar vattnets kraft på sin väg mot havet där Luleå och Boden ligger. Vi får träffa den urbaniserade samen Adolf som försöker köra ifrån vattnet med sin sport-Saab. Vincent, helikopterpiloten som blivit självmordsbenägen sedan hans fru Henny lämnat honom, som tillsammans med Henny försöker flyga före vattnet för att kunna varna och rädda så många som möjligt medan hans gravida dotter Lovisa kämpar för sitt liv. Vi träffar även den utbrända läraren Lena som håller en akvarellkurs för ett antal kvinnor och den vackre ynglingen Laban och den kraftverksanställde Barney som en gång för alla vill visa kvinnorna vem som bestämmer.

 

Fallvatten är en spännande och välskriven berättelse som grep tag i mig och den var svår att lägga ifrån sig. Bitvis var den nästan för spännande då mitt hjärta satt i halsgropen och jag kände dödsångesten som bokens karaktärer kände. Det finns inte mycket utrymme för att hämta andan under boken 276 sidor och både läsningen och handlingen flyger fram. Fallvatten är verkligen en bok som jag hoppas kommer att hitta många läsare och som kommer att få sig en tankeställare om vad som skulle hända om olyckan var framme.

Findus flyttar ut

Findus flyttar ut är den tionde boken om den specielle gubben Pettson och katten Findus och det är en efterlängtad återkomst eftersom det är elva år sedan den förra boken kom. Även om jag ändå hade sett till att låna hem Findus flyttar ut så känns det ännu roligare när det finns en treårig systerdotter i närheten (som kanske får ett hårt paket till jul av sin moster).

Findus har fått en egen säng med studs i som han tycker att det är väldigt roligt att hoppa i. Pettson tycker däremot att är mindre roligt att bli väckt av en hoppande katt klockan fyra varje morgon. Lösningen blir att de bygger ett eget rum åt Findus i det gamla utedasset ute på gården där Findus kan hoppa så mycket han vill. Det blir inte riktigt som de tänkt sig, Pettson tycker att det blir väldigt tyst och tomt i huset. Findus tycker att det blir lite läskigt ute i sitt hus och är rädd för att rävarna ska ta honom (de mest ute på onsdagar) och snubbeltrådarna fungerar så där eftersom det finns möss som bara lever på just snubbeltrådar.

Det mesta är sig likt hos Pettson och Findus och den här boken är kanske inte den bästa, men den är bra och det är trevligt att få kliva in i en bekant och mysig miljö igen. Att jag inte är den enda som charmats av detta radarpars återkomst visar sig då Findus flyttar ut gått in på DNs boklista den här helgen.

Samhällsbärarna

Leif GW Perssons Samhällsbärarna är den sista av hans deckare som jag lyssnar på (har dock den självbiografiska romanen Gustavs grabb kvar) och jag tycker inte att det är en av Leif GWs bästa deckare. Det har blivit så att jag har bara har lyssnat på Leif GWs böcker istället för att läsa dem i pappersformat och det var visat sig att de passar utmärkt att jobba till. De andra böckerna som jag lyssnat på har varit bra, även om jag bitvis varit irriterad på den oerhört inkompetente polisen Evert Bäckström (som lyckligtvis inte är med i Samhällsbärarna), men jag är inte imponerad av Samhällsbärarna som jag tycker är en ganska tråkig bok som det inte händer så mycket i.

 

Nils Rune Nilsson är en äldre alkoholist och småtjuv som en kväll omhändertas för fylla och placeras i en cell på häktet. Efter några timmar ensam i cellen har han fått svåra skador på ett oförklarligt sätt. När polisintendenten Lars Martin Johansson försöker förhöra Nils Rune Nilsson så är den enda ledtråden som han får Björneborgarnas marsch. Det verkar som att ingen av de som tagit hans om farbror Nisse (som Nils Rune Nilsson döpts till av media) har gjort något fel och det verkar som att fallet kommer att avskrivas, även om man vill vänta på att medias intresse för fallet ska svalna något. När Lars Martin Johansson och hans grupp börjar titta lite närmare på fallet så börjar de se en del indicier som tillsammans indikerar att saker kanske inte skett exakt så som de framställts från början.

 

Personligen så tycker jag att Samhällsbärarna var en ganska tråkig bok att lyssna på eftersom det inte hände någonting, i alla fall inga mord. Det här är mer en bok om korruption inom polisen än en vanlig deckare där man jagar en mördare. I vanlig ordning så var Tomas Bolme bra som inläsare och läste boken på det torra och sakliga sätt som den är skriven. Trots att det här är den av Leif GW Perssons böcker som jag tycker sämst om så är den språkliga nivån ändå högre än i många andra deckare.

Sörja för de sina

Ända sedan jag i julas läste Kristina Sandbergs Att föda ettbarn så har jag längtat efter att fortsättningen på den planerade trilogin ska släppas (eftersom jag läste boken ungefär ett år efter alla andra så blev min väntan i alla fall något kortare). Precis som i Att föda ett barn så är det Maj som står i centrum och Sörja för de sina tar vid där den Att föda ett barn slutade i slutet av 1930-talet. Boken börjar med att Tomas går i hypnosbehandling för sina alkoholproblem hos en doktor Bjerre i Stockholm. En behandling som fungerar även om Tomas tycker att det är lite jobbigt att gå på fester utan att få smaka starkt.

 

Sörja för de sina sträcker sig från slutet av 1930-talet till en bit in på 1950-talet och berättas utifrån Majs perspektiv som hemmafru i Örnsköldsvik. Andra världskriget märks mest genom ransoneringar och att Tomas blir inkallad i beredskapstjänst i en annan del av landet. Det som händer i boken är att livet går sin gilla gång, med den glädje och sorg som det för med sig. Även om Majs liv inte blev som hon hade tänkt sig så har hon i alla fall kommit upp sig i samhället från den fattiga uppväxten i Östersund till att fabrikörshustru i Örnsköldsvik. Känslan av att inte passa in lämnar inte Maj anstränger sig för att bli omtyckt (och inte skämma ut sig) och den rädsla för smuts som hennes mamma präntade in i henne försvinner inte hur mycket hon än städar. De klass- och bildningskomplex som Maj lider av gör att hon dels har en känsla av att hela hennes tillvaro är till låns och kommer att tas ifrån henne gör även att hon ser ner på andra som inte lever upp till hennes ideal. Inte ens dottern Anita kan leva upp till Majs ideal, hon är för bortskämd, inte söt nog, för lång och är hon inte för intresserad av pojkar trots sin ungdom (och att låta pojkar röra en kan leda flickor i fördärvet).

 

Sörja för de sina är precis som Att döda ett barn en väldigt bra och välskriven bok som verkligen drar in en i berättelsen och som är svår att lägga ifrån sig. Bitvis blir jag irriterad på Majs dåliga självförtroende, men samtidigt ser jag vissa likheter med min mormors klass- och bildningskomplex. Böckerna om Maj tror jag kommer att hitta nya läsare under en många år framöver, dels för att de håller en hög kvalitet och dels för att det inte finns så mycket litteratur om hemmafruar. Jag längtar i alla fall redan nu efter att få läsa den planderade tredje boken om Maj.

1 år!!!

Idag fyller Den Läsande Kaninen ett år och det har blivit 172 inlägg under året, de flesta om böcker och läsning men det har även blivit lite annat också. Firandet har gått ganska omärkt förbi även om jag slängde ihop en sockerkaka med mycket kako när jag kom hem från jobbet. Vad gör man när man är chokladsugen och inte orkar ta vägen förbi affären? Dessutom är det godare med hembakat än köpta kakor (och de räcker längre).

Babel

Igår hade Babel äntligen säsongspremiär efter sommaruppehållet och det med en ny och bättre sändningstid, klockan 20 på söndagar. Jag kommer inte bara att orka titta på Babel i höst, dessutom är programmet en timme långt igen. I första programmet gästades studion av Mikael Nemi, Karolina Ramqvist och Caitlin Moran, Daniel Sjölin var tillbaka för att leta litterära platser i verkligheten och så var det ett inslag om Anne Charlotte Lefflers intressanta levnadsöde. Missade du säsongspremiären så finns den att se här.

Ett tips är att så länge Babel pågår så kan det vara svårt att få kontakt med mig klockan 20-21 på söndagar.

Stughelg

I fredags smet jag lite tidigare från jobbet för att hinna med tåget till stugan där jag planerade att ha en lugn och skön helg tillsammans med föräldrarna. En av de fina dagarna under den här märkliga sommar råkade infalla igår, vilket passade utmärkt för en tur i skogen för att se om det finns några svampar.

Vid kanten av en myr hittade jag en bra vinkel på Åreskutan som tornar upp sig över bygden. Frågan är om de sista snöfläckarna hinner försvinna innan vintern är här igen.

 Här uppe i norr så är det inte något bra svampår, men jag och mamma lyckades i alla fall några svampar som räckte till varsin smörgås med en underbart god svampstuvning. Det kändes som att svamparna är sena i år, visserligen hittade vi en del ganska stora kantareller så fanns det bara några små och icke maskätna fårtickor (vanligtvis är de många, stora och maskätna). Eftersom älgjakten börjar imorgon så bör man vara väldigt försiktig i skogen ett tag framöver.

Jag funderade på om jag verkligen skulle våga åka till stugan en helg med bara en bok i packningen (trots att jag visste på förhand att jag inte skulle hinna läsa ut den) eller om jag skulle packa en reservbok. Lösningen blev att jag kunde hämta upp två nya böcker (Emma Hambergs Rosengädda nästa och Leena Lehtolainens Var är alla flickor nu?) på biblioteket på väg till tåget. Mycket riktigt så hann jag inte läsa ut den bok jag hade med mig.