September - en sammanfattning

Det har blivit dags att sammanfatta läsmånaden september och det har varit en månad med lite blandad läsning som började med min favorit Jonas Hassen Khemiri och slutade med ett Lilla Berlin-maraton. Under månaden har jag även varit på en resa, men den här gången till Sankt Petersburg och Moskva, vilket inte gav lika mycket lästid som sol- och badresan i augusti gjorde. Den här månaden har några riktigt bra böcker varvats med några mindre bra. Plus Sara Lövestams senaste grammatikbok, den här gången om ordföljd.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Grejen med ordföljd av Sara Lövestam
Harris Tweed av Peter May
Livet kan börja av Sheila O'Flanagan
Huset på Cap Corpse av Emma Piazza
Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan
Skuggan av en dotter av Elena Ferrante
Mörkret av Ragnar Jónasson
Lilla Berlin - So last year av Ellen Ekman
Lilla Berlin - Mina vänner av Ellen Ekman
Lilla Berlin - Leva life av Ellen Ekman
Lilla Berlin - Cute overload av Ellen Ekman
Lilla Berlin - Netflix and chill av Ellen Ekman

Antal lästa böcker: 13       

Antal pappersböcker: 11

Antal e-böcker: 2

Antal böcker utgivna 2018: 7

Antal klassiker: 0

Antal deckare: 3

Antal faktaböcker: 1

Antal seriealbum: 5

Antal kvinnliga författare: 10

Antal manliga författare: 3

Antal kvinnlig och manlig författare: 0

Antal böcker lästa på svenska: 13

Antal böcker lästa på engelska: 0

Antal böcker lästa på originalspråk: 7

Antal recensionsex: 3

Antal länder: 6 (England, Sverige, Frankrike, Irland, Italien, Island)

Livet kan börja

En dag lämnar Imogen allt bakom sig och försvinner spårlöst. Hennes familj står handfallen och undrar varför hon lämnat sitt perfekta liv med maken Vince som behandlar henne som en prinsessa. Det omgivningen inte vet är att Vince har kontrollerat varenda aspekt av Imogens liv och att hon länge har planerat att lämna honom. För sin nystart i livet återvänder Imogen till den franska by där hon bodde som barn.

Livet kan börja är den första boken som jag läser av den irländska författaren Sheila O’Flanagan trots att flera av hennes böcker har getts ut på svenska. Det här är en lättsam historia med en mörk twist, som många feelgood-böcker tenderar att ha. Berättelsen ger en trevlig underhållning för stunden och gör inte så mycket att slutet är ganska förutsägbart.

Louise Bäckelin förlag skickade boken

Huset på Cap Corse

När Teresa får veta att hon ska få ärva ett hus på Korsika återvänder hon dit för första gången på länge. Hon arbetar som konstnär och ser huset som en möjlighet att ge henne och det barn hon väntar en tryggare framtid. Istället för att bli mottagen med öppna armar av släkten så dras hon på en gång in i konflikter, svek och hemligheter. Det är också ett samhälle där alla verkar känna Teresa, medan hon inte känner någon. Det tar inte lång tid förrän Teresa inser att det är någon som inte vill att hon ska lämna ön levande.

Huset på Cap Corse är Emma Piazzas debutroman och den väckte mitt intresse eftersom den utspelar sig på Korsika, vilket är en ganska ovanlig miljö i litteraturen. Tyvärr så är det här en väldigt rörig historia som har så många spår och förvecklingar att det är omöjligt att hänga med i svängarna. När jag läst ut boken kände jag mig mest förvirrad och hade ingen aning om vem som gjort vad.

Grejen med ordföljd

Grejen med ordföljd är Sara Lövestams tredje bok om grammatik och den här gången handlar det om ordföljden. Lövestams styrka är att hon skriver om grammatik på ett sätt som gör det intressant även för en sådan som mig som aldrig gillade grammatiken i skolan. En sak som gör den här boken extra intressant är att jag aldrig ägnat någon tanke åt vilka regler det är som styr ordföljden i svenskan eftersom det alltid varit naturligt för mig. Jag förstår också att det inte kan vara så lätt att lära sig för de som kommer hit. Eftersom jag inte hängde med i grammatikundervisningen i skolan har jag ibland lite svårt att hålla isär alla termer. Jag gillar att Lövestam använder sig av exempel som jag inte minns från skolan (som t ex jultomten, Snövit och de sju dvärgarna, ryska gummor och tårtor), plus att det finns många roliga fotnoter.

Piratförlaget skickade boken

Ingenting kan hindra natten

För ett par år sedan läste jag Delphine de Vigans roman Baserad på en sann historia där huvudpersonen är hon själv som en författare som skrivit en roman om sin mamma och blev då intresserad av att läsa de Vigans förra roman, Ingenting kan hindra natten, som handlar om hennes mamma. Det har tagit lite tid, men nu har jag äntligen kommit mig för att läsa Ingenting kan hindra natten och det är en stark skildring av en mamma som inte hade det så lätt i livet. Mamman Lucile tog sitt liv vid sextiotvå års ålder och hon var den tredje av sina syskon som tog livet av sig. Som barn var Lucile en barnstjärna som var fotomodell, även om hon inte riktigt gillade att stå i centrum, och hade problem med att hitta sin plats i den stora familjen där allas personligheter fick blomstra ut. Vid sin död hade Lucile under många år lidit av bipolär sjukdom som gjort hennes liv till en labyrint.

de Vigan blandar mammans historia med sina egna funderingar kring skrivandet och hur hennes familj kommer att ta emot boken. Under skrivandet och alla intervjuer som de Vigan gör med alla släktingarna kommer det även fram en del hemligheter som legat begravda i flera decennier. Det är en väldigt stark berättelse om en mamma som inte är som de flesta andra mammor och om hur psykisk ohälsa inte bara påverkar den som har sjukdomen, men även hela omgivningen.

Leo Tolstoj-museet

Det tredje och sista litterära museet som jag besökte var ett museum över Leo Tolstoj, 1828-1910, i Moskva. Det museum som jag besökte är hans vinterhus i Moskva, det finns även ett litterärt museum i centrala Moskva, plus att hans sommarhus i Jasnaja Poljana även det är ett museum.

Hemma hos Tolstoj får man ha skydd på skorna för att skydda golvet. Det som skiljer det här museet från de andra som jag besökte är att huset var i familjens ägo fram tills det blev ett museum redan 1921. Alla möblerna har stått där de står sedan Tolstoj levde.

Sängen där Tolstoj och hans hustru sov de sista åren  

 Arbetsrummet där Tolstoj satt och skrev sina böcker på en extra låg stol eftersom han var närsynt och behövde komma närmare texten.

Tolstojs underkläder ligger i ett skåp  

Huset har även en stor och trevlig trädgård där man kan gå omkring och det finns även en bänk på en liten kulle där Tolstoj brukade sitta

Huset sett från trädgården

I trädgården står en pappfigur med Tolstoj och hans hustru Sofia

Passande nog ligger Tolstoj-museet på Leo Tolstoj-gatan

Fjodor Dostojevskij-museet

Museet över Fjodor Dostojevskij, 1821-1881, ligger i den sista lägenhet som han hyrde i Sankt Petersburg och man har återskapat den som den såg ut när författaren och hans familj bodde där.

Ett av rummen var Dostojevskijs andra hustru Annas arbetsrum och det var hon som drog det tyngsta lasset då hon var makens sekreterare, renskrev manusen, organiserade hushållet och sålde böcker per postorder.

Sällskapsrummet utanför Dostjevskijs arbetsrum

 På bordet ligger den cigarettask som Dostojevskij rökte när jag dog där dottern antecknade att han dött på locket
 

Arbetsrummet där Dostojevskij satt och arbetade, främst under sena kvällar och nätter. Här skrev han sin sista roman, Bröderna Karamazov. 

Klockan står på det datum och det klockslag som Dostojevskij dog på.

Anna Achmatova-museet

Det första författarmuseet som jag besökte på min resa var Anna Achmatova-museet som ligger i huset där hon levde i många år. Vid ingången har människor skrivit egna dikter. Anna Achmatova, 1889-1966, var en av de mest kända ryska poeterna innan den ryska revolutionen men under kommunisttiden blev hennes verk inte publicerade. Hon var gift tre gånger och två av hennes män blev avrättade av kommunisterna och hennes son blev fängslad fyra gånger. I sin dikt Requiem skriver hon om sin upplevelse som hustru och mamma under de omständigheterna. Under kommunisttiden skrev Achmatova sina dikter och brände dem efter att hon och några trogna vänner memorerat dem.

Det finns även en muralmålning av Achmatova vid ingången

Vid museet som ligger i The Fountain House finns även en liten park, som hade varit mer rofylld om man inte hållit på att renovera husen runt om

Del av köket i den kollektivlägenhet som Achmatova bodde i och som tidigare hörde till litteraturkritikern Nikolaj Punin som hon hade ett förhållande med 

Ett av de rum i lägenheten som Achmatova bodde i under de år som hon bodde i lägenheten

I trapphuset finns ett fönster till badrummet dit man skicka in barnen som fick klättra upp på toaletten för att kunna titta ut och se om det var polisen som kom

Det är inte helt enkelt att få tag på Achmatovas dikter, men jag lyckades hitta en samling som är översatt till engelska i en bokhandel i Sankt Petersburg. Jag rekommenderar att ni kollar med biblioteket om de har någon av hennes böcker eftersom de verkligen är läsvärda.

Skuggan av en dotter

Sedans Ledas döttrar blivit vuxna och flyttat till sin pappa i Kanada lever hon ensam. Även om leda trodde att ensamheten skulle bli jobbig upplever hon den som en befrielse när hon slipper ansvaret. På semestern bestämmer Leda sig för att hyra en lägenhet i en liten badort i södra Italien för att få lugn och ro. Efter några dagar på stranden störs lugnet när en stor högljudd napolitansk familj dyker upp och gör hotfulla utfall mot de andra badgästerna. När ett barn i familjen tappar sin docka på stranden sätter det igång en rad händelser.

Skuggan av en dotter är den tredje och sista delen i Elena Ferrantes löst sammansatta trilogi om kärlek och dess baksida som hon skrev och gav ut innan Neapel-kvartetten. Av de tre böckerna så tycker jag att den här är den som varit klart bäst, med bäst tempo och med en ordentligt genomtänkt historia. Ska man bara läsa en av Ferrantes kortromaner så tycker jag det är Skuggan av en dotter som man ska välja.

Moskva

Mitt första besök inleddes vid Röda Torget där den vackra Vasiljkatedralen ligger, som byggdes av Ivan den förskräcklige i mitten av 1500-talet

Den röda muren på som går runt Kreml där presidentens arbetsplats ligger 

Lenin-mausoleet där Lenin fortfarande ligger balsamerad, nästan 100 år efter sin död (jag var aldrig in där)

Världens största kanon som aldrig blivit avfyrad, den fyllde dock sitt syfte med att skrämma motståndarna som inte visste att den inte gick att använda

Världens största klocka som man aldrig har ringt i. Klockan väger 200 ton, biten som lossnat väger 11 ton, och man räknade med att den skulle höras 6 mil utanför Moskva (det kanske var tur för de som bodde i centrala Moskva att de inte hade något klocktorn som var stort nog)

Inne på Kremlområdet finns det flera katedraler med gyllene kupoler eftersom alla tsarer ville bygga en egen

Inne i Vasiljkatedralen tittar Jesus ner på besökarna på ett ställe

KGBs högkvarter Ljublanka där Raoul Wallenberg satt i fängelse och dog. Jag blev lite förvånad när jag upptäckte att det låg endast ett stenkast från Röda Torget

En katedral som under kommunisttiden byggdes om till en simhall, men som nu har byggts om till en kyrka igen

Sankt Petersburg

Min resa till Ryssland började i Sankt Petersburg som inledningsvis inte visade upp sig från sin bästa sida med regn och blåst. Den första dagen inleddes med en stadsrundtur till de största sevärdheterna  som

Det heliga blodets kyrka

 Isakskatedralen

Pelarna på Vasiljhalvön

Efter lunchen blev det ett besök i Vinterpalatset där det finns mycket guld

många exempel på skickligt hantverk, som den här vasen som ser ut att vara gjord ur ett stort stycke sten, men där den gröna stenen är mosaik

 och den här gyllene fågeln som är en klocka

Konst av Leonardo da Vinci 

Rafael 

och Michelangelo

 De andra två dagarna i Sankt Petersburg tillbringade jag på egen hand eftersom det är mitt andra besök i staden och resten av gruppen var på en utflykt som jag redan varit på. Det blev mycket strosande och besök på två författarmuseer (det kommer separat inlägg om dem längre fram). Jag hann med lite läsning i park

Vladimirkatedralen 

Vinterpalatset från palatstorget

Triumfbågen vid palatstorget

Kanal mot Heliga blodets kyrka 

Alexander Nevskij-klostret

Sedan var det dags att ta tåget till Moskva, vilket gav en del Anna Karenina-vibbar