2012 en liten sammanfattning

Ännu ett år är till ända och det har blivit dags för mig att summera 2012. Överlag så har det varit ett ganska vanligt år utan några större förändringar, möjligtvis med undantag för att jag börjat träna regelbundet (det tog bara 33,5 år att komma dit). När jag bläddrar i anteckningsboken där jag skriver upp de böcker som jag läser så känns det som att temat för 2012 var ett år då jag mest läste böcker som var ok. Det är inte så många titlar som sticker ut för att de var mästerverk. Jag har i alla fall plockat ut de tio bästa böckerna från året som gått, här presenterade i den ordning som de blev lästa.

Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates

Niceville av Kathryn Stokett

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

I det förflutna av Kate Morton

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Sörja för de sina av Kristina Sandberg

När gud var en kanin av Sarah Winman

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg

”Det står ett rum här och väntar på dig…” av Ingrid Carlberg

Det står ett rum här och väntar på dig...

Historien om Raoul Wallenberg är historien om en av de mest oväntade hjältarna i den svenska historien. När Ingrid Carlberg beskriver Raouls liv och gärning i den augustprisvinnande ”Det står ett rum här och väntar på dig…” så har hon delat upp boken i tre delar, där den första handlar om tiden fram till Budapest, den andra om tiden i Budapest och den tredje handlar det som hände efter att ryssarna grep Raoul i Budapest 17 januari 1945.

 

När Raoul föddes i augusti 1912 hade hans pappa någon månad innan avlidit i cancer och tillhörde en del av familjen Wallenberg som inte hade så mycket med banken att göra (vilket till stor del berodde på att farfar Gustaf blev osams med bröderna Marcus och Knut som ledde familjebanken). Raoul utbildade sig till arkitekt i amerikanska Ann Arbor, vilket följdes av praktik i Kapstaden och sedan på en bank i Haifa. När andra världskriget bröt ut så var Raoul aktiv med att utbilda hemvärnssoldater och handlade med livsmedel tillsammans den ungerske kollegan Kálmán Lauer i Mellaneuropeiska Handelsbolaget. Mot slutet av andra världskriget när det började gå upp för omvärlden hur omfattande den tyska förintelsen av judarna var så väcktes ett intresse för att hjälpa de judar som fortfarande fanns i Europa. Främst då i Ungern där den judiska befolkningen varit mer integrerad än i många andra länder och där den ungerska ledningen inte gjort de utrensningar som nazityskland ville.

 

Att den insats som planerades för att rädda den judiska befolkningen i Budapest 1944 av War Refugee Board i Washington, USA utgick från Stockholm är inte konstigt eftersom Sverige stod utanför kriget så var Stockholm en plats där alla större nationer fanns representerade. Att man valde att en okänd 31-årig arkitekt som handlade med livsmedel som den som skulle leda insatsen är mer förvånande. Dock visar det sig Raoul var ett utmärkt val då han uppvisade en organisationsförmåga som nästan var omänsklig. När det ursprungliga målet att få så många judar som möjligt att lämna Ungern visade sig vara omöjligt så inriktade sig Raoul på att skydda så många som möjligt på plats genom svenska skyddspass och svenska hus. När de som stod under svenskt beskydd ändå greps av nazisterna för att deporteras eller för tvångsarbete så hände det ofta att Raoul själv ryckte ut för att ta tillbaka så många som möjligt, utan att ta någon större hänsyn till om de hade skyddspass eller inte.

 

När den sovjetiska armén intog Budapest i januari 1945 så sökte Raoul upp dem, men istället för det samtal som han hade tänkt sig så greps han tillsammans med sin chaufför och fördes till Lubjankafängelset i Moskva. Den sista delen av boken är nästan den mest intressanta och känsloladdade. Det är här jag blir upprörd över hur den svenska regeringen är rädd för att reta upp den mäktiga grannen i öst och att den svenske ambassadören i Moskva kan säga att han tror att Raoul är död, men det vore bra om ryssarna kan bekräfta det. Det är också här som vi får följa Raoul mamma och styvpappa, Maj och Fredrik von Dardels, kamp för att få hem sonen och hur de aldrig accepterade att han var död, och hur halvsyskonen sedan fortsatt deras kamp.

 

”Det står ett rum här och väntar på dig…” är en väldigt bra bok och känns som en uttömmande biografi över Raoul Wallenbergs korta men intressanta liv och det efterspel som sedan följde. Ingrid Carlberg har gjort ett enormt arbete med boken, det känns som att hon har vänt på varenda sten hon hittat i sitt researcharbete. Hon har verkligen försökt ta reda på vad som hände genom att göra en djupdykning i de ryska arkiven, genom att prata med dem som ännu minns och genom att gå igenom mängder av efterlämnat material. Trots att det kan kännas avskräckande med en biografi på 800 sidor med 1705 fotnoter så är den lättläst med ett språk som är inbjudande. Även om jag visste en del om Raoul Wallenberg sedan tidigare så visade det sig att det var väldigt mycket som jag inte visste. Sedan så tror jag tyvärr att en del av det som gör myten kring Raoul så intressant än idag är att vi inte vet vad som hände med honom.

Gång på gång är skogarna rosa

Jag har nu läst dikterna i årets julklappsbok Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson, i översättning av Ann Jäderlund, och jag vet inte vad ska skriva om boken. Dikterna är bra, de flesta är ganska korta men med mycket innehåll. Ann Jäderlund verkar ha gjort ett gediget översättningsarbete. Att översätta poesi verkar vara bland det svåraste som finns att översätta, det är så mycket som ska stämma för att en dikt ska bli bra på ett nytt språk. Samtidigt så skulle jag inte klara av att läsa och ta till mig Emily Dickinson på originalspråk, även om jag är duktig på engelska så skiljer sig nog min engelska en del från hennes poetiska 1800-talsengelska. I vilket fall som helst så är det en bra diktsamling, som rekommenderas varmt.

Läspaus

De senaste dagarna har jag kopplat bort omvärlden nästan helt och bara läst och läst. Har mest läst Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg, "Det står ett rum här och väntar på dig...", som jag lånat av mamma med Emily Dickinsons dikter som avbrott emellanåt. Datorn har fått vila och tv har nästan bara visat dokumentärserien om Olof Palme och På Spåret. Det har varit oerhört skönt att få vila upp mig i lugn och ro, samtidigt som jag ytterligare en hel veckas ledighet framför mig. Eftersom det idag snöar horisontellt utanför fönstret så tänker jag stanna inne för att recensera de senaste dagarnas läsning och bestämma vilken som står på tur.

Boklån

Som omväxling till att låna böcker från biblioteket så har jag lånat ett par böcker av mamma (som även ibland brukar vara assistent till biblioteksreservationstomten). Dels "Det står ett rum här och väntar på dig..." av Ingrid Carlberg och dels Buddenbrooks av Thomas Mann (som jag tydligen inte behöver ha superbråttom med attt läsa då den stått oläst ett bra tag i hennes bokhylla). Med två tjocka böcker, en diktsamling av Emily Dickinson och första delen av Haruki Murakamis 1Q84 (som jag mest verkar lägga åt sidan när andra böcker dyker upp) så ska jag nog ha tillräckligt att läsa under julledigheten.

Paketskörd

Tomten kom inte med så många paket i år, men ett par av dem var i alla fall bokliga. Först så fick jag den enda bok som jag faktiskt hade önskat mig Gång på gång är skogarna rosa, som innehåller diker av Emily Dickinson som Ann Jäderlund har översatt brilliant. Kortet där Findus lussar för Pettson är en försenad julklapp eller en tidig födelsedagspresent, beroende på hur man ser på det (det är mindre än en månad tills det är dags för mig att fylla år). I vilket fall som helst så står det på kortet att Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell har förhandsbeställts åt mig och kommer att levereras så fort den släpps.

God Jul!

Jag vill önska alla bloggläsare en riktigt God Jul!

 

Själv så kommer jag fira julafton med mina nära och kära och hoppas på att tomten med något hårt paket. Eftersom jag är ledig hela vägen fram till den sjunde januari, så hoppas jag på hinna vila upp mig och ladda batterierna med att läsa en massa böcker. Förhoppningsvis så kommer jag även att hinna testa skidorna som jag tog över från pappa i slutet av förra vintern. Det saknas i alla fall inte snö här, så det enda som saknas är ett par stavar (tänkte sno pappas) och lite glid (i alla fall framåt).

Artighetsreglerna

Artighetsreglerna är en bok som har stått oläst i min bokhylla sedan jag vann den tillsammans med en annan pocketbok för ungefär ett halvår sedan. Det är också en bok som jag troligtvis inte hade köpt själv då den inte känts så lockande där den stått på hyllan med andra olästa böcker, där det funnits en risk för att den skulle bli stående där länge. Men igår när jag kände mig återhämtad från de senaste dagarnas krasslighet och piggare än på länge och skulle bestämma mig för vilken bok jag skulle läsa så hamnade Artighetsreglerna i urvalshögen och när jag läst första sidan så var jag fast och kunde inte lägga ifrån mig boken. Eftersom det dessutom gått trögt med läsningen den senaste tiden så kändes det extra skönt att bara försvinna in i en bok.

 

Året är 1938 och i New York så närmar sig depressionen sitt slut samtidigt som andra världskriget inte hunnit kasta sin skugga över staden. Under ett år får vi följa Katey som när hon tillsammans med bästa väninnan Eve träffar den världsvane, stilige och rike Tinker Grey får tillträde till New Yorks dekadenta liv. Till en början så blir de tre oskiljaktiga vänner som njuter av allt som Manhattan har att erbjuda. En bilolycka gör dock att relationerna rubbas i det triangeldrama som uppstått mellan vännerna. Det är även en berättelse om den amerikanska drömmens baksida.

 

Artighetsreglerna är en verklig pärla som har gömt sig här hemma och jag är verkligen glad för att jag till slut läste den, Det känns som att det är den bästa boken jag läst på länge (vilket är en sanning med modifikation eftersom när tittade efter så visade det sig att läste några riktigt bra böcker i november) och det var underbart att bara försvinna in i en bok igen. Jag har inget att kritisera med boken, språket är levande, översättningen är bra och karaktärerna känns trovärdiga. Att Artighetsreglerna dessutom är författaren Amor Towles debutbok gör det hela ännu bättre, även om det betyder att jag får vänta på att läsa fler böcker av honom.

Mörka platser

När Libby Day var sju år gammal så överlevde hon när hennes mamma och två systrar mördades en natt på deras ensliga bondgård genom att gömma sig ute i vinterkylan. I sitt vittnesmål så pekar Libby ut sin femtonårige bror Ben som den som är skyldig till morden. Tjugofem år senare kontaktas Libby av en grupp privatspanare som anser att Ben är oskyldigt dömd för morden och som vill att Libby ska hitta bevis för att kunna rentvå Ben. Eftersom Libby lever på de sista smulorna av en fond som en gång sattes upp av välgörare, så ser hon en möjlighet till att tjäna lite pengar då hon mot lite pengar börjar söka upp personer från sitt förflutna som var med då det hände. Det visar sig snart att Libbys vittnesmål inte var så vattentätt som hon trott och att det finns omständigheter som inte utreddes av polisen.

 

Gillian Flynns Mörka platser känns inte som en vanlig deckare då den är betydligt mer välskriven än de flesta deckare som släpps, dessutom så känns översättningen välgjord. Boken avsaknad av klichéartade poliser känns som en trevlig omväxling (det har blivit en del deckare den senaste tiden). Berättelsen är skickligt uppbyggd då den växlar mellan dåtid och nutid, och den håller nästan hela vägen. Tyvärr så tycker jag att slutet blir lite för osannolikt då det hela drar iväg lite för mycket (vilket tyvärr är alltför vanligt inom deckargenren). Jag ser i alla fall fram emot att läsa mer av Gillian Flynn i framtiden.

Brandbilen som försvann

De enda böcker som jag tagit mig igenom den sista tiden har varit böckerna om Martin Beck av Maj Sjöwall och Per Wahlöö som ljudböcker medan jag jobbar. Jag har nu på en ganska kort tid lyssnat på fem av de tio deckarna, och det blir bra med ett uppehåll över julledigheten eftersom jag börjar få lite problem med att hålla koll på vad som händer i vilken bok.

 

Den femte boken i serien, Brandbilen som försvann, börjar med att Gunvald Larsson blir hjälte på ett sådant sätt att det hade passat in i en actionfilm från Hollywood. När Gunvald bevakar ett hus där en misstänkt person bor så exploderar den misstänkte mannens lägenhet och hela huset börjar brinna. Det är här som Gunvald kliver in i rollen som actionhjälte när han räddar ett flertal människor från det brinnande huset genom att ta emot dem när de hoppar och ett äldre par genom att ta sig in i deras rökfyllda lägenhet och bära ut dem, trots att han fått en hjärnskakning. När Gunvald sedan ligger på sjukhuset så beställer han dit sin sidenpyjamas, som den snobb han är, vilket är en detalj som jag minns sedan förra gången jag läste böckerna i tidiga tonåren. Det är också i den här boken som den ambitiöse Benny Skacke gör entré som ersättare för Åke Stenström, som mördades i den förra boken Den skrattande polisen. Eftersom jag sitter här och försöker komma ihåg själva mordgåtan utan att riktigt lyckas så kan inte ha varit så spännande. Det var i alla fall personer som var svåra att hitta, stulna bilar och vaga ledtrådar som inte riktigt leder någonstans.

 

Alla röker fortfarande för mycket, Martin Beck är förkyld och undviker sin fru, Gunvald Larsson är burdus och Per Månsson från Malmö tuggar på tandpetare och hittar försvunna saker. Med andra ord så är mycket sig likt, en del saker märks mer när böckerna läses nära varandra. En sak som jag börjat reagera på är att det används en del nedsättande omdömen om kvinnor och det känns som att när kvinnor så beskrivs utseendemässigt så ingår alltid en beskrivning av deras bröst, inklusive bröstvårtor och vårtgårdar. Dessutom så börjar den vänsterpolitiska agendan komma fram allt mer, bland annat genom att Gunvald skäller ut ett vittne som varit på semester i Grekland, som vid den här tiden styrdes av militärjuntan (hur känns det att sola i ett land där människor torteras till döds varje dag).

Odjuret

Jag har inte läst någon av duon Roslund & Hellströms deckare om kommissarie Ewert Grens. Jag har även lite svårt för svenska polisfilmer, särskilt de som bygger på böcker som jag läst. Dels beror det på att jag har svårt för att skådespelarna inte brukar se ut som de gör i mitt huvud. Dels beror det på att jag sett alldeles för många dåliga filmer med Martin Beck, Kurt Wallander och Johan Falk, för att nämna några. Det finns alltså inte så mycket som talar för att jag ska uppskatta Odjuret som visades på SVT. Odjuret skiljer sig från de massproducerade filmerna då den kändes både välskriven och välgjord med duktiga skådespelare. 

En pedofil rymmer från fängelset och dödar en femårig flicka. När polisen inte löser fallet tillräckligt snabbt så tar flickans pappa lagen i egna händer och söker upp mördaren och dödar honom, vilket gör honom till en hjälte i mångas ögon. Det blir istället åklagaren som åtalar pappan som får iklä sig rollen som den onde.

Det här är bra, oväntat bra. Historien känns välgenomarbetad, både som manus, regi och skådespelarinsatser. Det känns som att man ansträngt sig för att hitta rätt skådespelare till alla rollerna. Ola Rappace och Philomène Grandin är bra och trovärdiga i rollerna som föräldrar till den mördade flickan. Eftersom jag inte har läst någon av böckerna så har jag ingen bild av hur Ewert Grens ska vara, men jag tycker att Peter Dalle gestaltar en trovärdigare och mänskligare polis än vad som vanligt vis syns i polisfilmer. Här finns även utmärkta skådespelare som Johan Widerberg och min nya röstförälskelse Gerhard Hoberstorfer i ganska små roller i vad som först verkar vara en bihistoria. Jag har i alla fall blivit sugen på att läsa några av böckerna.

Odjuret kan man även se på SVT Play i 29 dagar till.

Aida

Igår tog jag och mamma bussen till lilla Bräcke för säsongens (troligtvis) enda operaföreställning. Den här gången var det Giuseppe Verdis Aida som stod på programmet, i vanlig ordning live från Metropolitans matinéföreställning i New York. Det är alltid en häftig känsla att sitta i Folkets Hus i en liten ort i norrlands inland och se några av de största operasångarna uppträda samtidigt i en annan del av världen. Vi ägnade en del av tiden innan föreställning drog igång med att räkna efter hur många gånger vi varit iväg på dessa operaföreställningar och till slut lyckades vi komma fram till att det här var det femte besöket. Tidigare har vi sett Carmen, Armida, Don Pasquale och Don Giovanni (Mozart är ju alltid Mozart som jag ibland säger). Upplevelsen blir bara bättre av man möts av levande ljus, vita dukar och välkomstdrink och en mingelbuffé i pausen (är det två pauser brukar det vara frukt och juice i den andra). Det finns även vin att köpa till mingelbuffén för en rimlig penning.

 

Aida är en kärlekstriangel med ett olyckligt slut, vilket inte är helt ovanligt i operor har jag upptäckt. Operan utspelar sig i Egypten under faraonernas tid och krigaren Radamès ska till att leda trupperna i ett anstående anfall mot Etiopien. Amneris är förälskad i Radamès, men misstänker att även hennes slav, den vackra Aida, är förälskad i Radamès. När Radamès återvänder efter att ha besegrat den etiopiska armén så lurar Amneris Aida att visa sina känslor genom att först lura henne att Radamès är död. Som belöning för sin insats så får Radamès Amneris till hustru av faraon. Kvällen före bröllopet träffar Radamès Aida och han betygar sin kärlek till henne och avslöjar vart den egyptiska armén befinner sig, vilket Aidas far, den etiopiska kungen som gömt sig i närheten, hör. När faraon får reda på Radamès förräderi så döms han till döden genom att begravas levande i en gravkammare. När Radamès blivit inmurad så upptäcker han att Aida gömt sig i gravkammaren för att få dö tillsammans med honom.

 

Aida var verkligen en maffig föreställning med häftiga kostymer, en stor kör med som mest cirka 150 personer på scenen samtidigt och tre hästar (dock inte mer än två i taget på scenen). Alla sångarna är så otroligt bra på att sjunga och tar toner som nästan känns omänskligt höga. Min favorit Roberto Alagna var alldeles underbar i rollen som hjälten Radamès, även om han bitvis hade en kjolliknande kostym med intressanta höga slitsar upp mot ljumskarna. Det som jag tycker är så underbart med den stora kören på Metropolitan är att det är uppenbart att alla är där på grund av sin sångröst eftersom det är en samling människor som är blandning av alla storlekar, färger och åldrar. Det vill säga att de ser ut som folk gör mest. Den här säsongen verkar det vara många av Verdis operor som sätts upp, och tidigare har det varit många av Wagner. Min förhoppning står till att det snart blir en säsong med mycket av Mozart, vilket skulle innebära fler besök för min del.

Den skrattande polisen

I min ambition att lyssna på alla tio deckarna om Martin Beck av Maj Sjöwall och Per Wahlöö så har jag nu kommit fram till den fjärde boken, Den skrattande polisen. Efter att de tre tidigare böckerna utspelat sig på sommaren, så utspelar sig den här i ett (i alla fall delvis) regnigt november. Martin Beck är fortfarande förkyld, röker för mycket och är olycklig i sitt äktenskap. Äktenskapsproblemet har han delvis löst genom att sova på en bäddsoffa i vardagsrummet, med fördelen att nu kunna röka i sängen.

 

En regnig novemberkväll hittas en tvåvåningsbuss där alla passagerarna blivit skjutna och en av de döda är Martin Becks kollega Åke Stenström. Det finns inte många ledtrådar för polisen att gå efter i jakten på massmördaren. Lösningen till gåtan verkar vara att ta reda på vad Åke Stenström gjorde på bussen och det verkar finnas kopplingar till ett olöst 16 år gammalt mord. I Den skrattande polisen så börjar Gunvald Larsson ta lite mer plats och håller en helt underbar presskonferens.

 

Jag tycker inte att Den skrattande polisen är fullt lika bra som de tidigare böckerna, mordgåtan håller inte riktigt hela vägen den här gången. Jag tycker mig även skönja en viss nedlåtande ton mot invandrare, en gnutta antifeminism och ett omotiverat brandtal mot den hemska julstressen och kommersialismen, som driver människor till hjärtinfarkter.

Bokbloggsjerka 14-17 december

Det har nu blivit dags för årets sista bokbloggsjerka och den här gången är det en lätt fråga.

Vi tar en enkel fråga så här sista gången innan juluppehållet: Vad läser du just i dag?

Just nu läser jag Gillian Flynns Mörka platser, men det går långsamt eftersom jag i år är ovanligt trött i vintermörkret. Dessutom så har jag börjat på både Rona Jaffes Det bästa av allt och Haruki Murakamis 1Q84 Första boken, men kommer att lästa ut så småningom. Att läsningen går långsamt och att jag lägger bort böcker är ett tecken på att flytet och läsinspirationen saknas för tillfället, men den kommer förhoppningsvis tillbaka under min två veckor långa julledighet som börjar nästa fredag.

På jobbet håller jag på att lyssna mig igenom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio deckare om Martin Beck och har precis lyssnat klart på den fjärde i serien, Den skrattande polisen.

Roberto Alagna

Den här veckan, som hitills innehållit mer stress än vad som är önskvärt, så ser jag fram emot säsongens inplanerade operaföreställning på lördag. Jag brukar komma iväg på en föreställning per säsong och den här gången är det Giuseppe Verdis Aida som visas live från Metropolitan i New York. Det är häftigt att sitta i Folkets Hus i lilla Bräcke och se liveföreställningar från The Met. Det är en helt annan upplevelse än att se tre män som står och sjunger på varsin låda, även om den upplevelsen råkade vara live. En av huvudrollerna i den här uppsättningen av Aida spelas av fransmannen Roberto Alagna, som har blivit en favorittenor hos mig sedan jag såg honom i Carmen härom året. För ett smakprov av Robertos underbara röst klicka här.
Vill man se hur en äkta diva hanterar lite burop så kan man titta på det här klippet (och ignorera att de pratar italienska).

Dracula

Det händer ibland att jag blir lite förälskad i en röst, vilket har en tendens att leda till att jag lyssnar på saker som jag inte skulle ha lyssnat på annars. Min stora röstförälskelse genom åren har varit Anders Ekborgs sångröst, och det är en förälskelse som pågått sedan tonåren. Min nya röstförälskelse är skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, vars röst jag upptäckte när jag lyssnade på Franz Kafkas Processen för att vara med i P1s bokcirkel. Som skådespelare har jag gillat Gerhard sedan jag såg honom i tv-serien Fasadklättraren i början av 1990-talet. det var en sådan njutning att lyssna på Gerhards inläsning av Processen att jag genast gick till biblioteket och lånade hem den andra boken som han har läst in, Bram Stokers Dracula (som jag aldrig skulle ha läst annars). Det som gör att jag gillar att lyssna på Gerhards inläsningar är att han verkligen ger liv åt texten genom att ge karaktärerna egna tonfall och genom att låta deras känslor komma fram. Det hade kunnat bli för mycket, men Gerhard håller sig på rätt sida av gränsen. Dessvärre så verkar det som att det bara går att få tag på två ljudböcker som Gerhard läst in, men jag hoppas på att det kommer fler. Jag ser redan fram emot att lyssna på ljudboken som kommer i början av året, visserligen med lite blandade känslor eftersom den verkar handla om förintelsen. Det vore underbart om Gerhard kan läsa in Dostojevskijs Brott och straff, som jag gav upp på i somras men gärna vill läsa någongång.

 

En sak är säker, Dracula är en bok som jag inte tänkt läsa och om det varit någon annan än Gerhard Hoberstorfer som läst in den så hade jag inte ägnat drygt 16 timmar åt att lyssna på en bok som jag tycker är ganska tråkig. Det händer inte särskilt mycket i boken och det är inte speciellt skrämmande, vilket kan bero på att jag är lite mer blasé angående vampyrer än de som läste boken i slutet av 1800-talet. I korthet så handlar boken om Jonathan Harker som åker på en affärsresa till Transsylvanien där han träffar greve Dracula. Sedan kommer Dracula till London och ställer till med oreda och jagas av Harker, doktor Abraham van Helsing och några som jag glömt namnen på. En sak slår mig dock, det är att kvinnosynen är väldigt förlegad och känns unken med mina lite modernare referensramar.

Utvandrar-sviten

I gårdagens bokbloggsjerka så skrev jag att Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit är en av de böcker som jag återvänt till för att läsa om. Det är en boksvit som jag tycker mycket om och som innehåller mer humor än vad man kanske kan tro. När jag lyssnade på Per Sjöstrands inläsning av ljudböckerna så satt jag och fnissade på jobbet. Över huvud taget så tycker jag att den komiska sidan av Vilhelm Moberg är lite bortglömd. Nu har jag sett att hela sviten kommer i en ny pocketutgåva i Bonniers klassikerserie. Alla böcker som kommit i Bonniers klassikerserie har haft väldigt snygga omslag och Utvandrar-sviten är inget undantag. Det är nästan så att jag blir sugen på att köpa dem, trots att jag egentligen är väldigt förtjust i de udda utgåvor jag har hemma i bokhyllan.



 

Bokbloggsjerka 7-10 december

Äntligen fredag och dags för en ny bokbloggsjerka, den här gången med en fråga som inte var så svår som tänkte när jag först såg läste.

Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till? Naturligtvis är det alltid trevligt med en motivering, men så här i juletid kan jag ha visst överseende med om tiden inte riktigt räcker till det.

Det finns en hel del böcker som jag återvänt till genom åren och det har oftast varit böcker som jag tyckt mycket om som barn och som jag läst om som vuxen. Det har visserligen mest varit böcker av Maria Gripe (Tordyveln flyger i skymmningen, Agnes Cecilia - en sällsam historia), Astrid Lindgren (Mio min Mio, Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta) och den väldigt okända ungdomsfavoriten Tjavva av Elisabeth Hjortvid. Det är intressant att läsa de gamla favoriterna med nya ögon och en del håller medan andra inte gör det på samma sätt. En annan fördel är att de går väldigt snabbt att läsa nu för tiden, vill minnas att jag läste Mio min Mio på en dryg timme härom året.

Det finns även några böcker som jag läst i vuxen ålder som jag återvänt till och då oftast genom att lyssna på dem som ljudbok. När det inte känns som att jag har tid att sätta mig ner och läsa om Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit eller Sjöwall/Wahlöös tio deckare om Martin Beck, så är lättare att lyssna på ljudboken. Jag skulle även vilja läsa om några av Peter Høegs tidiga böcker som jag verkligen gillade när jag läste dem (flera gånger på några år), men det verkar alltid komma nyare böcker i vägen. När jag tänker efter lite så har finns det en gemensam sak med de böcker som jag skrivit om i det här inlägget, alla läste jag för första gången innan studenten, så det där med "i vuxen ålder" kanske är lite missvisande.

Mannen på balkongen

Eftersom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös klassiska deckare om Martin Beck är aktuella igenom genom nyutgåvorna så har jag tagit tag i en gammal tanke om att läsa om hela serien. Eftersom tiden inte riktigt räcker till för att läsa dem i pappersformat så lyssnar jag på dem som ljudböcker. Jag har nu kommit fram till den tredje boken i serien, Mannen på balkongen, och i början av boken så var jag nära att ge upp på grund av att någon kommit på den mindre brillianta idén att lägga på ljudeffekter. Jag har ingenting alls emot att uppläsaren illustrerar med rösten att någon pratar med tuggummi i munnen eller med en pipa i mungipan (vilket en av poliser i böcker har tämligen ofta). I början av den här boken så har man dock lagt in ljudeffekter som kaffedrickande (sked slamrar i kopp), kontorsmiljö (telefoner som ringer och skrivmaskinsknatter), promenad i park (fågelkvitter) med mera. Dessutom så har man valt låta andra skådespelare dramatisera inspelade förhör som de lyssnar på, vilket är extremt irriterande. Som tur var så slutade olaterna efter ett tag så att jag kunde lyssna vidare utan störa mig.

 

Det är sommar i Stockholm (igen, för tredje boken i rad) och i staden härjar en rånare som brutalt slår ner sina offer innan han rånar dem. När en liten flicka hittas mördad i samma park samma kväll som rånaren slår till så gäller det för polisen att snabbt hitta honom. När ytterligare en liten flicka hittas mördad så för polisen en kamp mot klockan för att hitta mördaren trots att de har väldigt få ledtrådar att gå efter. Det enda tipset som finns är en uppgift om en man på en balkong.

 

Det finns inte så mycket att säga om Mannen på balkongen, den är likhet med de två tidigare jag lyssnat på bra skriven och håller en kvalitet som många nya deckare bara kan drömma om. Eftersom jag har saknat Gunvald Larsson lite i både Roseanna och Mannen som gick upp i rök, så är det trevligt att han äntligen gjort entré.

Adventstider

Idag är det första advent och jag har traditionsenligt hängt upp adventsstjärnan som hängt med i alla fall 30 år. Det här är dock det sista året som den får lysa för mig eftersom pappret har gett upp och den börjar börjar bli trasig borttom all räddning.

Luciatåget har även fått komma fram. Egentligen ska man ta fram en figur varje söndag i advent, men eftersom min favorit tomten ska tas fram sist så tar jag fram hela tåget. Tomten har varit en favorit sedan jag fick den min första jul 1979 (ett plus är att han är ihålig så när man skakar honom så hör man ljusstumparna som petats in där skramla omkring).

När första ljuset brinner

står julens dörr på glänt

och vi glädjas åt att

fira få advent

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

När jag i måndags skrev ett inlägg om vilka som tilldelats årets Augustpris, så skrev jag att Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en bok som jag vill läsa någon gång i framtiden. Ibland kommer framtiden snabbare än beräknat och när en kollega skickade mig en gratis ljudbok på nättjänsten Storytel så föll mitt val på Göran Rosenbergs inläsning av sin bok.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz handlar om Göran Rosenbergs pappa David och är skriven till honom. Det är också sonens berättelse om hur han många år senare följer faderns väg på hans väg från Auschwitz till Södertälje södra, där han det korta uppehållet blir längre än han tänkt sig. David Rosenbergs resa börjar i gettot i polska Łódź innan han blir utlevererad till Auschwitz, ett ställe där de flesta slutade sin resa. Men på grund av slumpen så fortsätter Davids resa på osannolika vägar vidare via slavarbete i en lastbilsfabrik, koncentrationslägret Rawensbrück och Alingsås till Södertälje. Det är inte bara David Rosenberg som överlever denna resa, utan även hans ungdomskärlek Hala, som blir hans hustru och mor till hans barn. Efter att ha skilts åt på selektionsrampen i Auschwitz så återförenas de i Sverige efter krigsslutet. När de genom barnet försöker göra det nya landet till sitt så ger de barnet det nya landets just då vanligaste pojknamn, Göran, och vill att han ska ha det nya språket istället för polskan och jiddisch, för att inte sticka ut.

Det här är även berättelsen om ett Sverige som inte är helt positivt inställt till judar och ett Sverige där det inte är självklart att de polska judiska flyktingarna, som inte har något att återvända till, ska få stanna trots att landet skriker efter arbetskraft. Det är en berättelse om att överleva helvetet och hur svårt det kan vara att frigöra sig från det förflutnas skuggor när man inte kan prata om det man varit med om.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en av de bästa böcker som jag läst i år och det är en bok som är viktig och borde läsa av så många människor som möjligt. Språket är bra och Göran Rosenbergs inläsning är helt underbar. När jag lyssnade på boken så var jag så inne i boken att det var lite jobbigt att koppla om till den riktiga världen.

Om man vill veta mer om hur jävligt livet i gettot Łódź var så rekommenderar jag Steve Sem-Sandbergs bok De fattiga i Łódź, som fick Augustpriset 2009.

Bokbloggsjerka 30 november - 3 december

Denna fredag advent knackar på dörren så har veckans bokbloggsjerka en säsongsrelaterad fråga.

Nu står snart julen för dörren och då är frågan vad du önskar dig för bokliga saker i julklapp?

Till vissa personer i min närhets frustration så önskar jag mig nästan ingenting alls i julklapp, varken bokliga saker eller ickebokliga saker. Dock har jag tipsat tomten om Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson. Jag har även önskat mig del två i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar som kommer i januari, men eftersom jag fyller år i mitten av januari så kanske jag får den så istället.
Eftersom jag kommer att vara långledig i jul så hoppas jag på att biblioteksreservationstomten kommer med Ingrid Carlsbergs "Det står ett rum här och väntar på dig..." lagom till ledigheten.

Processen

Josef K vaknar en morgon (hans 30-årsdag dessutom) och upptäcker att han är arresterad, utan förklaring till vilket brott han är anklagad för. När Josef K försöker ta reda på vad det är som han är anklagad för så leder det till en vindlande färd genom rättsväsendets korridorer. Att det inte är en vanlig domstol där Josef K står inför rätta visar sig när kan kallas till den första rannsakningen, som visar sig hållas i ganska nergånget hyreshus. Trots att Josef K tar hjälp av bland annat en advokat så ökas hans desperation allt mer över den obegripliga process som han är indragen i och som gör hans tillvaro väldigt surrealistisk.

 

Jag har alltid trott att Franz Kafkas Processen är en tung bok att läsa (vill minnas att jag gav upp en gång på gymnasiet), men nu när jag tagit mig igenom den så visade det sig att den var bättre än jag trodde att den skulle vara. Jag drogs verkligen in i Josef K:s surrealistiska värld och kände hans desperation över att inte kunna påverka den process som han är indragen i. En stor bidragande orsak till att jag uppskattade Processen så mycket heter i och för sig Gerhard Hoberstorfer. Trots att jag gjort ett spontaninköp av boken i pocket (ett inte helt normalt handlande om man får tro omgivningens reaktioner) så lånade jag även ljudboken på biblioteket, vilket visade sig vara en vinstlott. Den som har läst in boken är skådespelaren Gerhard Hoberstorfer (som bland annat synts i Fasadklättraren, Rederiet och Torka aldrig tårar utan handskar) som visade sig vara en av de bästa ljudbokinläsare som jag lyssnat på. Han gav verkligen texten liv och jag kunde inte sluta lyssna. Dessvärre så verkar det inte som Gerhard inte läst in så många böcker, så nu får jag skynda mig till biblioteket för att låna Bram Stokers Dracula, som verkar vara den enda titeln som han läst in utöver Processen.

 

Tanken var för övrigt att jag skulle läsa Processen med P1sbokcirkel, men klarade i vanlig ordning inte av att dela upp läsningen. Det roliga med att hänga på bokcirkeln är att det så blir av att jag läser klassiker som jag annars inte skulle ha kommit på att läsa. Bara i höst har det blivit både Processen och Den store Gatsby.

Vardagsglädje

Ibland så dyker det upp små glädjeämnen i vardagen, som att hitta ett nytt nummer av favorittidningen Vi Läser på hallgolvet när man kommer hem från en lång dag på jobbet.

Jag glädjer mig även åt nyheten att min favoritserie Downton Abbey kommer att få en fjärde säsong. Synd bara att det är ett helt år tills de avsnitten visas på tv.

Novemberläsning

November började som en riktigt stark läsmånad och jag fick öppna anteckningsboken, där jag skriver in alla böcker jag läser, oftare än vanligt för att skriva in en ny titel. Sedan har lästakten stannat av. Det kan bero på att jag för tillfället läser en ganska tjock bok som inte är speciellt bra, vilket gör att den blir liggande medan jag fastnat framför datorn eller tvn. Jag har dock lyssnat på Franz Kafkas Processen som ljudbok och håller på och filar på en recension (inklusive en hyllning av Gerhard Hoberstorfers inläsning). Sedan ska jag se om jag hittar någon annan bok som känns mer inspirerande.

Augustvinnare

Idag har vinnarna av Augustpriset presenterats och i år gick priset till;

Årets svenska skönlitterära bok
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg

Årets svenska fackbok
"Det står ett rum här och väntar på dig..." av Ingrid Carlberg

Årets svenska barn- och ungdomsbok
ABC och allt om D av Nina Ulmaja

Jag har inte läst någon av böckerna, men både Göran Rosenberg och Ingrid Carlberg finns med på listan över böcker som jag vill läsa någon gång i framtiden.

Bokbloggsjerka 23-26 november

Äntligen fredag och dags för veckans bokbloggsjerka. Den här veckan var min första tanke att det var en lite klurig fråga, men det gick ändå snabbt att komma på ett svar.

Lista 10 författare som du håller som favoriter just nu. Naturligtvis gör det ingenting om du även nämner den bok du värdesätter högst av var och en. 

Min lista blev en blandning mellan nya och äldre författare som jag listat utan inbördes ordning

Peter Høeg – Föreställning om det 20:e århundradet och De kanske lämpade

Maria Gripe – Tordyveln flyger i skymningen

Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen

Jane Austen – Stolthet och fördom

 
Vilhelm Moberg – Utvandrareposet

Kristina Sandberg – romanerna om Maj, Att föda ett barn och Sörja för de sina

Joyce Carol Oates – Dödgrävarens dotter

Peter Englund – Tystnadens historia och andra essäer

Åsa Larsson – Till dess din vrede upphör

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar

Olle-nyheter

Idag har jag nåtts av nyheten att min stora idol Olle Ljungström kommer att släppa en ny skiva i vår och han kommer att ge sig ut på en turné (tyvärr inte kommer i närheten av Östersund). Skivan kommer enligt uppgift att ha titeln Släng in en clown och jag hoppas att den blir bättre än den förra skivan Sju, som jag inte tycker är en av hans bättre. Det kommer även en ny samlingsskiva, Så mycket bättre Olle Ljungström, snart som även kommer att innehålla låtar från tv-programmet Så mycket bättre på TV4, där Olle är aktuell nu i höst. I väntan på den nya skivan så kommer jag att lyssna på mina favoritskivor med Olle (Olle Ljungström, Världens räddaste man, Tack och Det stora kalaset) och håller tummarna för att han ska komma även till Östersund (eller i alla fall någonstans i närheten).

Mannen som gick upp i rök

Det är sommar i Stockholm och Martin Beck ser fram emot att semestern ska börja så att han kan åka ut till familjen som är på sommarnöje i skärgården. Lyckan blir dock kortvarig, 24 timmar närmare bestämt. Den svenske journalisten Alf Mattsson har försvunnit spårlöst i Budapest och Martin Beck får avbryta sin semester för att åka dit och leta efter honom. Till sin hjälp har han sin kollega Lennart Kollberg och den ungerska poliskommissarien Szluke. När Beck kommer till Budapest så upptäcker han snart att han är skuggad, samtidigt som det inte finns några spår av vart Alf Mattsson tagit vägen.

 

Mannen som gick upp i rök är Maj Sjöwalls och Per Wahlöös bok om Martin Beck. Precis som i Roseanna som jag lyssnade på för några veckor sedan så är Mannen som gick upp i rök en riktigt bra deckare med en historia som håller hela vägen (till skillnad från t ex Sandmannen). Eftersom Gunvald Larsson ännu inte har visat sig i böckerna, så hoppas jag att han dyker upp i nästa bok, Mannen på balkongen.

Bokbloggs jerka 16-19 november

Frågan i den här veckans bokbloggsjerka är av det lite klurigare slaget;

Nämn en titel som du ”går igång på,” på ett antingen positivt eller negativt sätt.

Efter en del funderande så kom jag fram till att den boktitel som jag går igång mest på är Emily Brontës Wuthering Heights. När jag säger Wuthering Heights (vilket jag gjort tyst för mig själv lite för många gånger på jobbet idag) så ser jag framför mig böljande brittiska hedar där diset sveper över kullarna. Jag tycker även att Wuthering Heights rullar så fint på tungan och ger en romantiskt och poetisk känsla.

Sandmannen

En ung man hittas gående på en järnvägsbro, han är medtagen, nerkyld och har legionärssjukan. Det visar sig snart att han varit försvunnen i 13 år och dödförklarad 1 7 år. Den unge mannen är seriemördaren Jurek Walters sista offer. Jurek Walter greps för 13 år sedan av polisen Joona Linna och har sedan dess suttit isolerad på en rättspsykiatrisk anstalt. Ett oväntat vittnesmål från mannen gör att det är det är bråttom att hitta vart han hållits fången under alla år. Det innebär även att man måste få in någon på anstalten som kan etablera en kontakt med Jurek Walter.

 

Sandmannen är den fjärde boken som författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril ger ut under pseudonymen Lars Kepler. I den här boken rätas en del av de frågetecken som funnits i de tidigare böckerna runt huvudkaraktären Joona Linna, vilket hör ihop med Jurek Walter. I vanlig ordning när det gäller Lars Kepler så är språket bra och har ett driv, vilket tillsammans med spänningen gör det svårt att lägga ifrån sig boken. När jag väl hade börjat läsa så kunde jag inte sluta förrän alla 518 sidorna var lästa (vilket straffade sig med drömmar med ett visst seriemördartema och trötthet på jobbet idag). Historien fungerar bra under de första 400 sidorna, men under de sista 100 sidorna så tycker jag tyvärr att berättelsen spårar ur ganska ordentligt, vilket är synd.

Jag ringer mina bröder

En bil har exploderat i centrala Stockholm och vi får under 24 timmar följa Amor som paranoid irrar omkring i staden för att byta ett borrhuvud. Han känner sig uttittad på grund av sitt utseende och tror att omgivningen ser honom som en misstänkt. Vi får följa Amors tankar och de telefonsamtal han har med sina bröder, vilka han än uppmanar göra sig så anonyma som möjligt och sedan till att gå ut på gatorna.

 

Jag ringer mina bröder är den första bok som jag läser av Jonas Hassen Khemiri (jag tillhör den lilla skaran som inte läst hans debutroman Ett öga rött) och jag är väldigt imponerad det gedigna hantverket. Boken tog tag i mig och från första sidan och jag läste nästan hela i ett svep. Texten är verkligen väl genomarbetad och innehåller inget onödigt. Den tar även upp ett viktigt ämne i vårt samhälle.

Hundar, hus och hjärtats längtan

Sedan Juliets älskade man Ben dog oväntat så har hon isolerat sig i huset där hon sitter framför tvn hela dagarna och försöker följa råden i självhjälpsböcker för att komma över den värsta sorgen. När Juliets mamma Diane lyckas locka med henne ut på hundpromenader så händer det något och det dröjer inte länge förrän hon har ansvar för en hel rad hundar, katter och krukväxter i området. Juliet börjar även långsamt renovera huset tillsammans med hjälp av grannen Lorcan som bor tillsammans med den högljudda rockfamiljen Kelly. Juliets syster Louise däremot lever ett på ytan helt perfekt liv med man och barn, men det saknas värme och gemenskap i äktenskapet.

 

Ibland känns det bra att läsa böcker som är lite förutsägbara och där man vet att allt kommer att sluta lyckligt. Lucy Dillons andra bok på svenska, Hundar, hus och hjärtats längtan, är en sådan bok, precis som hennes förra bok Ensamma hjärtan och hemlösa hundar var. Berättelsen innehåller inga egentliga överraskningar, men den har en mysig känsla och är en av de bättre chick-lit böckerna som jag läst på länge.

Bokbloggsjerka 9-12 november

Det är äntligen fredag och det har blivit synonymt med Bokbloggsjerka för mig. Veckans fråga är lite klurig;

Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?

Jag har inte några särskilda "guilty pleasures", i alla fall inga som jag skäms över

Bokresan

Nu när mörket är här och den långa norrländska vintern ligger framför mig så har känt ett tag att jag skulle behöva något att se fram emot i slutet av vintern. Ett tag så verkade som att det det var en hälso/träningsresa till Kanarieöarna var det bästa alternativet. Sedan kom räddningen genom att Breakfast Book Club planerar ännu en Bokresa i april. Även om jag försöker leva ett lite hälsosammare liv, så passar en bokresa mig mycket bättre än en träningsresa. Dessutom så var det väldigt trevligt förra gången.

Roten till det onda

När jag nyligen läste Peter Robinsons nya deckare med DCI Banks, Watching the dark, så försökte jag reda ut vilka böcker om Banks som jag läst och inte, vilket inte direkt underlättas av att jag läst några i svensk översättning och några på engelska. Det visade sig att jag inte hade läst Roten till det onda som kom på svenska 2011, som kom på engelska redan 1997 med titeln Dead right. Tanken på att det stod en oläst bok om min favoritpolis Alan Banks i hyllan på biblioteket kändes märklig, så jag skyndade mig dit för att låna den.

 

En regnig lördagskväll hittas en död ung man i Eastvale och det polis till en början tror är ett fylleslagsmål som gått snett visar sig snart ha betydligt mer komplicerade bakomliggande orsaker med kopplingar till en ljusskygg rasistisk organisation. Eftersom Roten till det onda utspelar sig innan En ovanligt torr sommar, som var den första boken i serien som översattes till svenska, så är det som att ta ett kliv bakåt i tiden. Här är Banks fortfarande gift med Sandra, Annie Cabbot har inte kommit till Eastvale än och det finns ett par referenser till psykologen Jenny Fuller, som Banks hade ett inte okomplicerat förhållande till i början av serien.

 

Efter att ha läst en bok på engelska och en bok i svensk översättning av samma författare efter varandra med väldigt kort tid emellan så tycker jag att det finns en skillnad i flytet i språket mellan böckerna. Det känns som att en del av flytet som gör Robinson så trevlig att läsa på engelska har försvunnit i alla fall den här svenska översättningen och språket känns platt och lite tråkigt. Sedan så kändes det lite märkligt att backa 15 år tillbaka i Banks liv till tiden innan hans fru lämnade honom. Banks smak vad det gäller musik och alkohol har inte ändrats särskilt mycket under åren, men han har i alla fall slutat röka. Vad gäller historien så hör den inte till de bättre och är så pass komplicerad att jag inte kände mig särskilt mycket klokare när jag läst den sista sidan.

Bokbloggsjerka 2-5 november

Äntligen är det fredag och förutom att arbetsveckan går mot sitt slut så är det även dags för ännu en bokbloggsjerka. Den här veckan så är det en ganska kort och enkel fråga;

Veckans fråga lyder kort och gott: vad ska du ägna dig åt för bokliga aktiviteter under Halloween helgen?

Jag har faktiskt inga särskilda planer för helgen, så det kommer nog att finnas en del tid att ägna åt bokliga aktiviteter, så som läsning av böcker som så snällt ligger här hemma och väntar på sin tur. Sedan så finns det ett par saker som inte är fullt så bokliga som jag ser framemot i helgen, dels säsongspremiären av Downton Abbey imorgon kväll och Så mycket bättre där det är dags för min store idol Olle Ljungström att vara huvudperson. Det kan nog bli en del tedrickande också känns det som.

Spontaninköp

I helgen som var så gjorde jag en spontanbeställning från AdLibris och det blev den kanske något udda kombinationen av Franz Kafkas Processen och Lucy Dillons Hundar, hus och hjärtats längtan. När berättade om mina spontanköp på jobbet så tittade kollegorna konstigt på mig och hävdade att det inte är normalt att spontanköpa Franz Kafka. Det hjälpte inte särskilt mycket när jag började prata om P1s bokcirkel som drar igång om några veckor.

Watching the dark

Det känns som att det är länge sedan jag läste en bok om DCI Alan Banks, som är en av mina absoluta favoritpoliser i kriminallitteraturen (vad jag tycker om filmatiseringarna kan man läsa här). Watching the dark är den fjortonde boken (av tjugo) om DCI Banks som jag läst (plus att jag läst ytterligare några böcker av Peter Robinson) och det här är en mellanbok, varken den bästa eller den sämsta jag läst av Robinson.

 

Poliskommissarien Bill Quinn hittas mördad med en pil från ett armborst i bröstet på den fridfulla omgivningen till polisen rekreationscenter St Peter’s. Eftersom det cirkulerar rykten om att Quinn inte varit en helt hederlig så Banks utredning övervakas, till hans irritation, av Joanna Passero från polisen internutredning. I fallet finns det även kopplingar till en ung engelsk kvinna som försvann spårlöst i Tallin för sex år sedan. Banks kollega Annie Cabbot har återhämtat sig från skadorna som hon fick i förra boken, Bad Boy, och är tillbaka i tjänst.

 

Även om Watching the dark inte är den bästa deckaren som Peter Robinson har skrivit, så är den bättre än den genomsnittliga deckaren. Det finns dock en sak som stör mig med boken och det är att Banks återigen har en tendens att börja reflektera över barndomsminnen medan han förhör personer. Detta är något som jag stört mig på i del av de tidigare böckerna (då även Annie tänkte oproportionerligt ofta på minnen under förhör), men det har varit mycket mindre av det i några av de senare böckerna. I vanlig ordning när det gäller Peter Robinson så finns det ett flyt i språket som gör att den går lätt att läsa även på engelska.

En liten enkät

Jag hittade en enkät hos Glory Box som passade bra att svara på en vintrig måndagskväll.

Jobbet:

Rullar på som vanligt, sitter mina åtta timmar framför datorskärmen och tänker på böcker, i alla fall när jag inte behöver använda hjärnan till något viktigare.

Senaste böckerna jag läste:

Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald med P1s bokcirkel och Erlend Loes nya roman Fvonk

Böcker jag läser just nu: Just nu håller jag på att läsa upplösningen i Peter Robinsons nya deckare om DCI Alan Banks, Watching the dark. Sedan tänker jag ta mig an den första delen i Haruki Murakamis 1Q84 trilogi innan det är dags för att hänga ännu en bokcirkel med P1, den här gången blir det Processen av Franz Kafka.

Böcker jag ser framemot: Jag ser fram emot att läsa del två och tre av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och Lars Keplers nya deckare Sandmannen som kommer snart.

Senaste filmerna jag såg: Även om jag egentligen tycker om att se på film, så är det sällan jag tar mig tid att se filmer. Den senaste var antagligen någon halvdålig film på tv som jag sett förut och som jag inte såg hela på grund av mitt hoppande mellan kanalerna. Den senaste filmen som jag såg hela var nog Förnuft och känsla (vet inte för vilken gång i ordningen) när jag var sjuk för ett tag sedan.

Filmer jag ser framemot: Jag har sett fram emot filmatiseringen av The Hobbit, men har kommit av mig lite när det blev tre filmer istället för två eftersom jag inte är säker på att berättelsen räcker till tre filmer. Filmatiseringen av Anna Karenina som kommer efter nyår verkar också intressant. Annars så har jag väldigt lite koll på vilka filmer som kommer.

Senaste tv-serierna jag såg: Jag börjar tycka allt mer om att följa bra tv-serier eftersom de kan utveckla karaktärer och historier på annat sätt än vad som hinns med i en film. Den senaste upptäckten bland tv-serierna Hart of Dixie på Kanal 5. Annars så verkar jag alltid följa någon deckarserie, för tillfället Rizzoli & Isles, Grey’s Anatomy och The Big Bang Theory. Något som jag tycker är synd är att det finns så få svenska serier som känns lika högkvalitativa. Jag har även en tendens att fastna framför matlagningstävlingar, Biggest Loser och Lyxfällan (fast den börjar gå på tomgång).

Tv-serier jag längtar efter: Jag vill ha mycket mer av mina absoluta favoritserier Downton Abbey och True Blood. Att båda visas på SVT så man slipper reklamavbrott är bara en fördel.

Musik jag lyssnar på just nu: Det blir mest samma artister som jag lyssnar på som Manic Street Preachers, Olle Ljungström, Thåström, Darren Heyes, Alison Krauss, Jamie Callum, Sofia Karlsson och Pernilla Andersson blandat med lite klassiskt och opera.

Musik jag ser framemot: Eftersom jag mest lyssnar på samma artister så är jag dålig på att upptäcka nya artister och har därför ingen koll på om det är någon intressant musik som släpps snart.

Bokbloggsjerka 26-29 oktober

Äntligen är det fredag och dags för ännu en bokbloggsjerka och veckans fråga är;

Betygsätter du böcker? Varför/varför inte?

Nej, jag sätter inte betyg på böckerna jag skriver om här på bloggen. Anledningen till det är att jag inte tycker att betyg är representativa för vad jag tycker om böckerna (och jag misstänker att de flesta böckerna skulle få det intetsägande mellan betyget 3 på en skala mellan 1-5).

Nomineringarna till Augustpriset

Idag presenterades de nominerade till årets Augustpris som delas ut 26 november. Årets nominerade böcker är;

Skönlitteratur

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
Springa med åror av Cilla Naumann
Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg

Fakta

Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz

Ur regnskogens skugga. Daniel Rolander och resan till Surinam av James Dobreff, Arne Jönsson och Helene Schmitz.
Den amerikanska högern. Republikanernas revolution och USA:s framtid av Martin Gelin
”Det står ett rum här och väntar på dig…”. Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg
Sanningens vägar. Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen
Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin av Katrine Kielos

Barnböcker

Only väg is upp av Emmy Abrahamson
Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall
Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum
Elin under havet av Sofia Malmberg
Jag är världen av Mårten Melin
A B C å allt om D av Nina Ulmaja

Den enda av de nominerade böckerna som jag läst är Jag är Zlatan, och den läste jag bara för att det är den underbare David Lagercrantz som skrivit den. Däremot så är jag sugen på att läsa flera av de skönlitterära böckerna samt Ingrid Carlbergs bok om Raul Wallenberg.

Fvonk

Jag minns när jag bodde i Borås i början av 2000-talet och det pratades mycket om Erlend Loes bok Naiv. Super och när jag till slut läste den så föll jag pladask för den absurda humor som Loe använder sig av. Sedan dess har jag följt Erlend Loes författarskap och läst alla böcker som släppts, både barn- och vuxenböcker. Även om jag gillar Loes barnböcker om truckföraren Kurt, så känns det som att det var ett tag sedan han kom med en vuxenbok.

 

Fvonk har det jobbigt sedan det uppdagades att Gång- och Motionsförbundet fuskat med medlemsantalet och tvingades lägga ner verksamheten. Fvonk känner att okulturen inom Gång- och Motionsförbundet smittad ner honom, vilket gör att de gravida (som enligt Fvonk är de renaste varelserna i världen) börjat förfölja honom. Det Fvonk behöver är en vän. En dag så får han en ny hyresgäst som har ett stort lösskägg, två livvakter och som påminner väldigt mycket om den norska statsministern Jens Stoltenberg. Jens behöver också en vän, han skulle egentligen behöva sjukskriva sig, men det kommer att skada både partiet och regeringssamarbetet. Jens är trött och lite deprimerad och hittar en fristad hos Fvonk.

 

Fvonk är en typisk bok av Erlend Loe där lite udda (och i det här fallet lite slitna) människor möts och en viss absurditet uppstår. Jag tycker att det här är en av Loes bästa böcker och en av styrkorna med boken är att berättelsen har ett begränsat persongalleri (Fvonk, Jens och några få bifigurer) och att den utspelar sig i den lilla världen, som i det här fallet mest är hemma hos Fvonk.  

Roseanna

Första gången jag läste Sjöwall/Wahlöös deckare var på högstadiet och jag vill minnas att det var filmerna med Gösta Ekman i rollen som Martin Beck som inspirerade mig till att läsa böckerna. Jag minns att jag tyckte om böckerna, men kommer inte ihåg så mycket av handlingarna. När nu böckerna kommit i nyutgåva så kände jag att mig inspirerad att läsa om böckerna, eller snarare lyssna på dem som ljudböcker på jobbet. Jag vet inte om ordningen spelar någon roll, men jag började i alla fall med den första boken, Roseanna.

 

En ung kvinna hittas mördad i Göta kanal och hon identifieras så småningom som Roseanna McGraw från USA. Det blir en långdragen utredning för 1:e kriminalassistent Martin Beck och hans kollegor för att hitta mördaren, då de har väldigt lite att gå på. Till sin hjälp har Martin Beck de välbekanta poliserna Mellander och Lennart Kollberg, Gunnar Ahlberg från Motalapolisen och den amerikanske kollegan Elmer B. Kafka. En välkänd som jag saknar i Roseanna är Gunvald Larsson, som jag hoppas kommer att dyka upp i nästa bok.

 

Trots att det snart är 50 år sedan Roseanna släpptes så är den betydligt bättre än de flesta deckare som kommer ut idag. I vissa avseenden så märks det så klart att boken är skriven i en annan tid, kommunikationen sker via brev, telefonsamtal (som rings av) via det fasta nätet (telefonkiosker för den som är ute på fältet) och om det är riktigt brådskande telegram. Det finns även den del ord som inte längre är så vanliga i boken som luguber, trankilt, sinistert, frugal och halvannan. En sak som dagens deckarförfattare borde tänka på är att det går utmärkt att skriva en bra historia med bara ett mord, det blir inte bättre om man staplar liken på varandra. Vill man läsa riktigt bra deckare så är böckerna om Martin Beck fortfarande att rekommendera, och de kommer att stå sig länge än.

Bokbloggsjerka 19 – 22 oktober

Den här veckans Bokbloggsjerkan är lite knepigare än de två senaste.

Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt?

Nej, det finns ingen enskild bok eller författare som har inspirerat mig till några stora förändringar i mitt liv. Däremot så tror jag att de böcker som jag läst genom åren har bidragit till att göra mig till den jag är idag.

Den store Gatsby

Hade det inte varit för att bokcirkeln i P1 (numera en del av Lundströms bokradio) skulle läsa F Scott Fitzgeralds klassiker Den store Gatsby så hade jag nog inte kommit på tanken att läsa den, i alla fall inte just nu. Som vanligt när jag ska läsa en bok med P1s bokcirkel så hamnade jag i otakt från början. Först så hamnade jag efter och fick vänta med att lyssna på förra veckans avsnitt av Lundströms bokradio. I helgen läste jag däremot hela boken och lyssnade idag på de två första (av tre) delarna av bokcirkeln, vilket gör att jag nu ligger före i läsningen. Även om det är trevligt med känslan att läsa samma bok som andra människor runt om i landet, så passar det inte riktigt mig att läsa ett visst antal sidor i en bok per vecka. 

Den store Gatsby utspelar sig under sommaren 1922 och börjar med att Nick Carraway flyttar till Long Island utanför New York och blir granne med den mystiske Gatsby som har stora fester som han själv inte är med på. Det går många rykten om den unge, rike Gatsby, bland annat att han har dödat en man. Nick umgås även med sin sysslingdotter Daisy som gift sig med den rike Tom Buchanan och får genom dem ta del av ett flärdfullt liv. Det finns även en del romanser, bland annat mellan Gatsby och den vackra Daisy, vilket är en ungdomsromans som Gatsby försöker väcka till liv igen. Det finns även ett klassperspektiv i boken där det görs skillnader mellan de som har gamla pengar, nya pengar, de som är medelklass och de som är fattiga, vilket bland annat visas genom vart folk bor.

Det finns en anledning till att Den store Gatsby räknas som en klassiker och fortfarande blir läst efter nästan 80 år. Det beror på att det är en välskriven bok med en historia som fortsätter att fascinera. Även om jag tycker att det är en bra bok så tog den inte riktigt tag i mig och jag läste med en känsla av att jag borde tycka att det är en bättre bok än vad jag tycker. Det kan bero på att det är en bok som jag läste för att jag skulle och inte för att jag kände mig inspirerad. Jag tar med mig en liten påminnelse om lusten betydelse för min läsning till nästa bok.