God Jul

Den här veckan diskuteras Jonas Karlssons underbara kortroman God Jul hos Kulturkollo läser på Facebook. Jag läste boken när den kom ut för några år sedan och tyckte mycket om den och min recension finns här. När jag nu läste om boken så upptäckte jag till min stora glädje att den är precis så bra, rolig och lätt absurd som jag minns den. Själva berättelsen handlar om ett kommunhus i en mindre svensk kommun där man bestämmer sig för att med hjälp av trappljusstakarna i fönstren skriva God Jul som en hälsning till kommuninvånarna. Tanken är att det ska gå snabbt och enkelt och vara gratis. Dock visar det sig snabbt att det är så enkelt som det verkar. 

Dessutom så tycker jag att Lotta Kühlhorns omslag är väldigt vackert.

Digital bokcirkel

Förra hösten så började lokaltidningen ÖP med bokcirklar där aktuella böcker diskuteras på en chatt på deras hemsida under några onsdagar (lite olika många beroende på bokens tjocklek) och det hela avslutas med en träff med författaren på biblioteket. Idag onsdag är det dags för höstens första cirkel om Elin Olofssons sprillans nya roman Till flickorna i sjön (här kan man läsa om vad jag tyckte om den) och vill man vara med på chatten kan man gå in här klockan 20,00. Själv ser jag fram emot att få lyssna på Elin när hon kommer till biblioteket 15 september.

Brasilien berättar: Ljud av steg

Under vintern så har jag läst novellsamlingen Brasilien berättar: Ljud av steg i en bokcirkel på Facebook som organiserades av Anna på …och dagarna går. Vi har läst tre noveller i veckan och diskuterat dem i olika trådar där vi tagit del av varandras tankar kring novellerna. En del av novellerna har varit märkliga, andra har berört, några har mest varit konstiga, de flesta har varit bra och en var till och med ganska äcklig.

Även om det varit trevligt att möta nya författare från ett lite ovanligare litteraturland (i alla fall för mig), så börjar jag inse att det här med noveller kanske inte riktigt är något för mig då novellerna inte stannar kvar i mitt minne. Det har hänt mer än en gång att jag glömt vad novellen som jag nyss läst handlade om så fort jag vänt blad.

Jag var i Brasilien med Rosa Bussarna för ett antal år sedan, men den gången var det inte litteraturen som stod i fokus, utan mer turistiga aktiviteter i Rio de Janeiro som badande på stranden Copacabana, Sockertoppen och besök vid Kristusstatyn innan vi styrde söderut mot badorten Paraty, Iguaçufallen och sedan söderut genom Argentina (och upp genom Chile till Santiago). 

Brasilien berättar: Ljud av steg - utlottning

Så här ett par veckor innan vi börjar bokcirkla om Brasilien berättar: Ljud av steg på Facebook så lottar Anna (som arrangerar cirkeln) på och dagarna går ut ett exemplar av boken tillsammans med bokförlaget Tranan, och jag vill så klart försöka vinna.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

 

Ester Nilsson är poet och essäist, hon är även en förnuftig människa som lever i ett förnuftigt förhållande med en förnuftig man vid namn Per. Allt det kommer att ändras när hon får i uppdrag att hålla ett föredrag om den kände konstnären Hugo Rask. Det dröjer inte särskilt länge innan Ester inleder en slags relation med Hugo. Det är en relation som inte är ömsesidig där Ester är den som är pådrivande, medan Hugo gör som han vill och distanserar sig mest hela tiden och beter sig som en osympatisk egoist.

Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande är nog en av höstens stora succéer, det är årets Augustprisvinnare och har blivit sönderkramad av de flesta kritiker. Det är någonting med boken som gör att jag inte kommer in i den ordentligt och att tankarna vandrar iväg medan jag läser. Kanske är det att historien om yngre kvinna och äldre man har berättats tidigare, och i just i det här fallet är mannen ett egoistiskt svin. Kanske är det de filosofiska resonemangen som lägger ett skal mellan mig och texten. 

Egenmäktigt förfarande är även den andra boken som kommer att läsas och diskuteras i ÖPs bokcirkel på nätet 8 januari och Lena Andersson kommer på besök till Östersunds bibliotek 13 januari.

Helena von Zweigbergk

Österundsposten drog tidigare i höst igång sin första bokcirkel och först ut blev Helena von Zweigbergks nya roman Än klappar hjärtan. I måndags var Helena von Zweigbergk på besök, inbjuden av ÖP för att vara med i en paneldiskussion under ledning av kulturredaktören Tomas Larsson. (Jag tog ett par bilder, men de blev så dåliga att de inte går att använda). Samtalet sändes även live på nätet och går att se i efterhand här om man vill.

Samtalet kom att handla om den nya boken och de tre systrarna som är huvudkaraktärer och även ganska naturligt kom en hel del att handla om syskonrelationer och hur syskon tar olika roller. Vi fick även veta att Helena skriver 2-3 sidor om dagen (varken mer eller mindre), att hon har fyra systrar, att den nya boken tog ungefär ett år att skriva och att hon den här gången ville skriva en bok som var mer som en familjekrönika, till skillnad från de kammarspel som hon tidigare skrivit. Vi fick även lära oss en del om hennes medverkan i Spanarna i P1 och en del annat. Det var ett trevligt samtal och Helena von Zweigbergk visade att hon är van att prata inför folk och kändes väldigt proffessionell, men på samma gång personlig.

Bokresan

Jag är nu hemma igen efter att ha tillbringat helgen tillsammans med en massa trevliga människor på Bokresan som Petra och Ann-Sofi på Breakfast Book Club ordnade för andra året. Precis som förra året så var vi på mysiga Syninge kursgård, där solen sken både lördag och söndag så det kändes som om våren är på väg trots allt.

 

I år bodde jag i ett som heter SEKO Postrum Skärholmen och då fanns det så klart en bok om brevbärare på rummet.

Även i år så hade det ordnats med en rejäl bokpåse åt oss, det är högen till vänster på bilden. Gladast blev jag nästan över Karin Alvtegens nya Fjärilseffekten, som jag tänkt läsa snart. Högen till höger är den böcker som jag plockade på mig vid bokbytarbordet. Trots att jag hade väskan full med böcker, så kunde jag inte låta bli att köpa en deckare av Peter James på Pocketshop efter att Enligt O tipsat om att hans böcker utspelar sig i Brighton (där jag bodde och arbetade i 2,5 år). På hemresan var jag väldigt glad för att jag betalat några extra tior för att åka i första klass på tåget hem, eftersom det även innebar att jag fick sitta och ta igen mig i lugn och ro i en skön fåtölj i loungen på Stockholms C. Det fanns även gratis fika (även om kaffet var nästintill odrickbart).

 

Jag köpte även det är fina halsbandet som Mind the book gör och som såldes till kulturtantspris under helgen.

Madame Bovary

 

Bokcirkeln i P1 har verkligen ökat takten sedan Lundströms Bokradio började sändas i höstas, det är nu dags för den tredje boken på några månader och jag har hängt med på alla (även om jag inte hållit samma lästempo utan blivit klar långt tidigare). Efter Den store Gatsby och Processen så har det nu blivit dags för Madame Bovary av Gustave Flaubert. Den här gången försöker jag inte låtsas att jag tänker läsa i samma takt som bokcirkeln, jag har läst hela boken i förväg och ser fram emot att lyssna på bokcirkelns diskussioner de närmsta veckorna.

Emma Bovary är en kvinna som inte beter som kvinnor bör göra enligt samhällets normer. Emma gifter sig med landsortsläkaren Charles och det dröjer inte länge förrän hon känner sig uttråkad i äktenskapet. Istället för att sköta hushållet så läser hon (skadliga) romantiska romaner, försummar sin dotter, är slösaktig, skuldsätter sig upp över öronen och bedrar sin make konstant med andra män. När situationen till slut blir ohållbar så tar hon sitt liv med arsenik, vilket blir en utdragen död där Emma på dödsbädden inte ångrar sitt leverne.

Jag och Madame Bovary har bråkat lite med varandra under läsningens gång, först gillade jag den för att sedan ledsna och lade bort boken och lämnade nästan tillbaka den på biblioteket oläst. Men sen plockade jag upp den igen, för att lägga bort den igen innan jag tills slut verkligen kom i boken och läste ut den. Mitt slutliga omdöme är Madame Bovary är en av de bästa klassiker som jag har läst de senaste månaderna, även om jag inte riktigt kan se osedligheterna som författaren Gustave Flaubert stämdes för i mitten av 1800-talet (dock är det mer sex än i de flesta 1800-talsromaner som jag läst). Språket är bra och känns levande och det känns som att Anders Bodegård gjort en klockren nyöversättning.

Processen

Josef K vaknar en morgon (hans 30-årsdag dessutom) och upptäcker att han är arresterad, utan förklaring till vilket brott han är anklagad för. När Josef K försöker ta reda på vad det är som han är anklagad för så leder det till en vindlande färd genom rättsväsendets korridorer. Att det inte är en vanlig domstol där Josef K står inför rätta visar sig när kan kallas till den första rannsakningen, som visar sig hållas i ganska nergånget hyreshus. Trots att Josef K tar hjälp av bland annat en advokat så ökas hans desperation allt mer över den obegripliga process som han är indragen i och som gör hans tillvaro väldigt surrealistisk.

 

Jag har alltid trott att Franz Kafkas Processen är en tung bok att läsa (vill minnas att jag gav upp en gång på gymnasiet), men nu när jag tagit mig igenom den så visade det sig att den var bättre än jag trodde att den skulle vara. Jag drogs verkligen in i Josef K:s surrealistiska värld och kände hans desperation över att inte kunna påverka den process som han är indragen i. En stor bidragande orsak till att jag uppskattade Processen så mycket heter i och för sig Gerhard Hoberstorfer. Trots att jag gjort ett spontaninköp av boken i pocket (ett inte helt normalt handlande om man får tro omgivningens reaktioner) så lånade jag även ljudboken på biblioteket, vilket visade sig vara en vinstlott. Den som har läst in boken är skådespelaren Gerhard Hoberstorfer (som bland annat synts i Fasadklättraren, Rederiet och Torka aldrig tårar utan handskar) som visade sig vara en av de bästa ljudbokinläsare som jag lyssnat på. Han gav verkligen texten liv och jag kunde inte sluta lyssna. Dessvärre så verkar det inte som Gerhard inte läst in så många böcker, så nu får jag skynda mig till biblioteket för att låna Bram Stokers Dracula, som verkar vara den enda titeln som han läst in utöver Processen.

 

Tanken var för övrigt att jag skulle läsa Processen med P1sbokcirkel, men klarade i vanlig ordning inte av att dela upp läsningen. Det roliga med att hänga på bokcirkeln är att det så blir av att jag läser klassiker som jag annars inte skulle ha kommit på att läsa. Bara i höst har det blivit både Processen och Den store Gatsby.

Den store Gatsby

Hade det inte varit för att bokcirkeln i P1 (numera en del av Lundströms bokradio) skulle läsa F Scott Fitzgeralds klassiker Den store Gatsby så hade jag nog inte kommit på tanken att läsa den, i alla fall inte just nu. Som vanligt när jag ska läsa en bok med P1s bokcirkel så hamnade jag i otakt från början. Först så hamnade jag efter och fick vänta med att lyssna på förra veckans avsnitt av Lundströms bokradio. I helgen läste jag däremot hela boken och lyssnade idag på de två första (av tre) delarna av bokcirkeln, vilket gör att jag nu ligger före i läsningen. Även om det är trevligt med känslan att läsa samma bok som andra människor runt om i landet, så passar det inte riktigt mig att läsa ett visst antal sidor i en bok per vecka. 

Den store Gatsby utspelar sig under sommaren 1922 och börjar med att Nick Carraway flyttar till Long Island utanför New York och blir granne med den mystiske Gatsby som har stora fester som han själv inte är med på. Det går många rykten om den unge, rike Gatsby, bland annat att han har dödat en man. Nick umgås även med sin sysslingdotter Daisy som gift sig med den rike Tom Buchanan och får genom dem ta del av ett flärdfullt liv. Det finns även en del romanser, bland annat mellan Gatsby och den vackra Daisy, vilket är en ungdomsromans som Gatsby försöker väcka till liv igen. Det finns även ett klassperspektiv i boken där det görs skillnader mellan de som har gamla pengar, nya pengar, de som är medelklass och de som är fattiga, vilket bland annat visas genom vart folk bor.

Det finns en anledning till att Den store Gatsby räknas som en klassiker och fortfarande blir läst efter nästan 80 år. Det beror på att det är en välskriven bok med en historia som fortsätter att fascinera. Även om jag tycker att det är en bra bok så tog den inte riktigt tag i mig och jag läste med en känsla av att jag borde tycka att det är en bättre bok än vad jag tycker. Det kan bero på att det är en bok som jag läste för att jag skulle och inte för att jag kände mig inspirerad. Jag tar med mig en liten påminnelse om lusten betydelse för min läsning till nästa bok.

En dåres försvarstal del 3

Jag har nu kommit fram till den tredje och sista delen i rapporteringen om August Strindbergs En dåres försvarstal som jag läser tillsammans med P1s Bokcirkel. Del 1 finns här och del 2 finns här.

Även om En dåres försvarstal är en skildring av äktenskapet mellan August Strindberg och Siri von Essen så är det bara den sista tredjedelen av den lite drygt 300 sidor långa boken som behandlar själva äktenskapet. Det hela börjar positivt med meningen ”Vilken outsäglig lycka att vara gift!” och en beskrivning av äktenskapets lycka. Men säg den lycka som varar, redan på sidan efter så uppstår de första slitningarna då den förtidigt födda dottern dör efter ett par dagar och romanens Maria låter hunden från hennes äktenskap med baronen flytta in. Romanens berättarjag Axel blir svartsjuk på hunden som han anser blir bortskämd och får komma hustrun närmare än han själv (dessutom så bajsar den lite överallt). Marias nära relation till hunden (som förövrigt beskrivs som ett monster med rinnande ögon av den hundhatande Strindberg) och en nära relation med en väninna är starten på den nästan paranoida svartsjuka som kommer att plåga Axel under hela äktenskapet på ett bitvis obehagligt sätt. Att Maria är otrogen är Axel övertygad om och han misstänker att hon varit med många olika personer, både män och kvinnor. När barnen kommer så börjar han fråga sig om det verkligen är han som är fadern. Bokcirkelns panel är inne på att det är en psykisk misshandel som vi läser om och jag håller med om det, även om berättaren själv verkar vara omedveten om det. Axels försök att få Maria att framstå som galen slår snett eftersom det i stället är han som är den som är galen.

En dåres försvarstal är en bok som är skriven på ett speciellt sätt eftersom den skrevs av August Strindberg på franska och den här översättningen till svenska är gjord 1976 av Hans Levander utgår från originalmanuskript. Strindberg själv ville inte att boken skulle komma ut i svensk översättning och motarbetade de som ändå publicerade boken på svenska. En dåres försvarstal är i vilket fall som helst en bok som är väl värd att läsa, språket är underbart och man kommer verkligen berättaren Axel in på livet, även om det inte är många åsikter som vi delar. Det är en berättelse om ett äktenskap som innehåller både kärlek och hat och som till slut leder till skilsmässa. Romanen slutar på ett bra sätt med meningarna; ”Nu är historien slut, Älskade. Jag har hämnats; vi är kvitt…”

Även om P1s bokcirkel fortsätter med ett par kortare berättelser av Strindberg, så kommer jag att ägna mig åt annan litteratur framöver.

En dåres försvarstal del 2

Till skillnad från förra veckan så kändes det den här gången som att jag och panelen i P1s bokcirkel läst samma bok, dessutom samma del av boken. Som omväxling så har delar av boken den här gången lästs högt på uppmaning av A 2,5 år, som svarade att det var en bra bok när jag frågade. Hon valde den faktiskt helt själv utan min inblandning, den låg bland osorterade böcker på soffbordet. Förklaringen ligger dock inte i ett tidigt intresse för Strindberg, utan snarare i att hon gillar att somna till mosters röst som läser långa berättelser när det är dags att sova middag. Fast hon gav mig även boken en gång för att läsa ett stycke medan hon lekte. Vi har även hunnit läsa en del böcker som varit mer lämpliga för hennes ålder under påskhelgen.

Den här gången har jag läst noggrannare och mer fokuserat och dessutom har jag vikt hundöron (något jag aldrig gör annars) när jag läst något som känts viktigt. Nackdelen visade sig vara att det blev väldigt många hundöron, bitvis verkar det vara var och varannan sida som är markerad. Så här två tredjedelar in i boken så tycker jag att det finns många intressanta dimensioner i berättelsen och det gör inget att man vet att äktenskapet kommer att sluta i skilsmässa. Däremot så tycker jag fortfarande att En dåres försvarstal påminner en hel del om Siri (eller det kanske ska vara tvärtom), det är helt uppenbart att Lena Einhorn läst boken som research inför sin egen bok. Jag tycker även att fokus verkar ligga på tiden innan Siri von Essen skiljde sig från sin första make, det tar mer än halva boken innan karaktärerna Axel och Maria får varandra.

I den här andra tredjedelen av boken så är det starka känslor i omlopp hos berättaren Axel. Han visar bland annat upp sin svartsjuka sida, som inte är särskilt sympatisk. Axel är svartsjuk på Marias och baronens äktenskap och försöker göra dem svartsjuka genom att berätta om en finska. De tre utvecklar ett lite märkligt förhållande där det äkta paret behöver Axel för underhållning och Axel behöver även dem på något vis (och kanske distraktion eftersom baronen har ett förhållande med Marias unga kusin Mathilde samtidigt som Maria och Axel faller för varandra). Axel skyller allt på Maria, det är hon som förför och leder honom i fördärvet genom att inleda honom i frestelse och tyranniserar honom. Maria blir precis som väntat skandaliserad av skilsmässan som sker både för att hon drömmer om att bli skådespelerska och för att bli befriad av äktenskapets bojor. Maria vill inte in ett nytt äktenskap och vill inte ha fler barn (dottern i äktenskapet med baronen dör) och Axel ljuger om att vara i princip steril, så när hon ändå blir gravid så ett nytt äktenskap ofrånkomligt. Axel verkar dock föredra den kyska kärleken med kläderna på dyrkandet av hennes små fötter med de nätta kängorna framför köttsliga umgänget.

Det finns även några klassmotsättningar i boken, dels genom Axels beskrivning av hur en son av folket fått kvinnan av börd. Dels genom en diskussion med baronen där denne minns ett upplopp 1868 och hur de hade huggit in på packet. Här visar Axel det stora glappet som ändå finns mellan de båda genom att hänvisa till sina underklassinstinkter och minnas att han var med under upploppet, fast som en del av packet som kastade sten på militären. Senare kommer ju Strindberg att bli arbetarnas författare.

En dåres försvarstal del 1

Nu har äntligen P1s bokcirkel dragit igång och jag blev bara en dag sen med att läsa klart den första tredjedelen av August Strindbergs En dåres försvarstal (jag kom igång lite sent). När jag idag satt på jobbet och lyssnade på pod-versionen så var min första tanke att jag och panelen inte läst samma bok, och definitivt inte samma del av boken. Det kan bero på att jag inte hunnit vakna riktigt ordentligt (vissa dagar har en längre startsträcka än andra), att jag inte varit fullt så fokuserad på det jag läst som jag trott eller att jag helt enkelt är korkad. Jag tycker nog inte att jag inte är så korkad så att det är det som är förklaringen. Panelen började med att säga att boken handlar om Axel och Maria, vilket kom som en överraskning för mig som tänkt på att det är väldigt få namn i boken. När jag börjar bläddra i boken så ser jag att namnen står på sidan i Märta Tikkanens förord, som jag inte läst eftersom jag tycker om att läsa böcker med ett öppet sinne. Senare såg jag att även namnet Maria förekommer på ett par ställen i texten, men att jag inte lagt det på minne. Det kvinnonamn som jag däremot lagt på minnet är Selma, men vem hon är i berättelsen har jag inte lyckats luska ut. Även om jag och panel till än så länge bara läst en tredjedel av boken så kändes de som att panelen gått sakerna lite i förväg med den kommande skilsmässan som inte hänt än. Det beror antagligen på att En dåres försvarstal handlar om August Strindbergs äktenskap med Siri von Essen, ett förhållande som inleddes när Siri fortfarande var gift med friherren Wrangel, som hon även hade en dotter med. Siri skiljde sig senare för att kunna förverkliga drömmen om att bli skådespelerska. Det är denna skilsmässa som jag tycker att panelen tar ut i förskott då jag inte upplevde att den kommit på tal än i boken, även om det är uppenbart att det finns ömsesidiga känslor mellan huvudpersonerna Axel och Maria (samtidigt som Marias make har ett förhållande med hennes kusin Bébé).

Än så länge så gillar jag En dåres försvarstal och jag tycker att den är mycket bättre än till exempel Röda rummet (som jag tycker är en ganska tråkig bok). Språket är fantastiskt, livfullt och gör att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Jag läste Lena Einhorns Siri i höstas (jag har skrivit om den här) och jag slås av att de båda böckerna har samma upplägg när det gäller hur de träffades, vilket ju kan bero på att det är samma äktenskap som behandlas. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen och återkommer med del två och kanske del tre, beroende på om jag läser den i min takt eller bokcirkelns.

P1s bokcirkel

Nästa måndag den 2 april så är det äntligen dags för en ny bokcirkel i P1:s Kulturradion och jag tänkte återigen försöka hänga med, även om det förra gången gick så där. Eftersom August Strindberg är i fokus i år så var det föga förvånande att det var en av hans romaner som stod på tur. Då jag läst Hemsöborna och Röda rummet så passade det bra att det är En dåres försvarstal som ska läsas.