Lady Susan

 

Lady Susan Vernon har nyligen blivit änka och besöker sin svåger och hans fru, Charles och Catherine Vernon, med kort varsel i deras lantliga hem. Catherine är inte särskilt förtjust i deras gäst då Lady Susan tidigare försökt stoppa parets bröllop. När Catherines yngre bror Reginald lite senare kommer på besök börjar Susan leka med den unge mannens känslor. När Lady Susan sextonåriga dotter Frederica får reda på mammans planer på att gifta bort henne med en man som hon avskyr, rymmer hon från skolan där hon är inneboende. När Lady Susan senare återvänder till London är det för att trots allt gifta bort dottern mot hennes vilja och gärna själv hitta en ny lämplig make.
 
Lady Susan är ett av Jane Austens ungdomsverk som man tror skrevs runt 1793-94 och det publicerades först 1871 i den andra upplagan av hennes brorson James Edward Austens biografi A memoir of Jane Austen. Det här är en bok som skiljer sig från Austens andra romaner då det är en brevroman, bestående av 41 brev) och att den är betydlig kortare än de andra romanerna. Huvudkaraktären Lady Susan skiljer sig även från Austens andra hjältinnor då hon är ganska otrevlig, oförskämd, integrerande, skrupelfri och är öppen med sin motvilja mot dottern. För mig som älskar både Jane Austen och brevromaner är det här underbart, även om jag inte tycker att boken är på samma nivå som de som hon färdigställde under sin livstid.

Främlingen

Mersault är en vanlig man som lever ett normalt vardagsliv när han en dag av en slump råkar döda en människa. När han ställs inför rätta vänds alla hans tidigare handlingar mot honom, särskilt hans beteende kring mammans död och begravning, vilket gör att han betraktas som känslolös. Mersault själv upplever allt med en likgiltighet och betraktar det som händer honom på avstånd.
 
Främlingen är en av de mest kända böckerna från den fransk-algeriske författaren och nobelpristagaren Albert Camus och det är en riktig klassiker som alltid är aktuell. Det är också en berättelse om skuld, rättvisa och om att hantera en situation där man inte vet vad som pågår. Det här är andra gången som jag läser Främlingen och jag trodde att jag kom ihåg handlingen bättre att jag tydligen gjorde, vilket kan bero på att det var 23 år sedan jag läste den förra gången. Jag var övertygad om att mordet skedde tidigt i boken och att det var med kniv på en ödslig landsväg, men kan ha blandat ihop det med en annan bok. Det ska i alla fall bli intressant att diskutera boken med min bokklubb snart.

 

Svindlande höjder

När mr Earnshaw en dag kommer hem från Liverpool med hittebarnet Heathcliff kommer det att påverka hela familjens liv. Heathcliff har svårt att hitta sin plats i sin nya familj och slits mellan hatet för sin fosterbror Hindley och kärleken till fostersystern Cathy. När Heathcliff lämnar familjen under några år dör mr Earnshaw och Cathy gifter sig med en barndomsvän blir hämnd Heathcliffs enda mål i livet.
 
Det här är den andra gången som jag läser Emily Brontës klassiker (och enda roman) Svindlande höjder och som jag minns det var jag inte särskilt förtjust i boken förra gången. Anledningen till att jag läser om boken är att jag har gått med i en bokcirkel där vi ska läsa klassiker och det här är den första boken vi läser. Jag vet att det är en klassiker som många älskar, men även om jag inte tycker att den är lika tråkig som jag minns den, så tycker jag fortfarande inte att den är särskilt bra. Det händer egentligen inte särskilt mycket och alla karaktärer mår dåligt, både fysiskt och psykiskt, och är väldigt dramatiska. Jag har också lite svårt för berättargreppet att allt berättas genom hushållerskan. Det ska mycket till för att jag ska läsa boken en tredje gång.

 

Northanger Abbey

 

När jag nyligen inte kände mig sugen på att läsa någon av de olästa böcker som ligger här hemma, var det i stället en omläsning av Northanger Abbey av Jane Austen som lockade. Det är några år sedan jag läste boken för första gången och minns egentligen mest att Henry Tilney och hans intresse för att läsa romaner seglade upp som en favorit av männen i Austens böcker.

Northanger Abbey gavs ut efter Austens död tillsammans med Övertalning, som jag inledde årets läsning med, även om det var den första romanen som hon skrev. Det har varit intressant att läsa dessa två romaner så nära varandra eftersom de visar att författaren mognade och fick en annan inställning under de år som gick mellan att de skrevs. Northanger Abbey bubblar av ungdom och huvudpersonen Catherine Morland är ung, oskuldsfull, full av energi och uppfylld av de böcker som hon har läst, särskilt Udolphos mysterier av Ann Radcliffe. I Övertalning är Anne Elliot ungefär 10 år äldre och har fått ge upp sin stora kärlek på grund av familjens åsikter och hon har en lugnare inställning till livet och romantiken. Båda böckerna är dock riktiga mästerverk som har hamnat lite i skuggan av den mer kända Stolthet och fördom (vem vill egentligen ha den högdragne Mr Darcy när man kan få den romanläsande Mr Tilney?). Varje gång som jag läser Austens böcker slås jag av hur relevanta de fortfarande är och hur det inte känns på språket att de har över 200 år på nacken.

Min första recension av Northanger Abbey finns att läsa här

Övertalning

När Anne Elliot var 19 år förälskade hon sig i Frederick Wentworth, men hon var tvungen att slå upp förlovningen då hennes familj motsatte sig äktenskapet. När de sju år senare möts igen är Anne fortfarande ogift och har blivit den i familjen som ingen riktigt bryr sig om och den som förväntas ta hand om alla andra. Frederick har under tiden gjort karriär i flottan under napoleonkrigen, samlat på sig en förmögenhet, vilket gör att hans anseende har ökat i familjens ögon. När de två lär känna varandra igen behöver de övervinna det som drev dem isär tidigare.

Det här är andra gången som jag läser Jane Austens Övertalning, som gavs ut postumt av hennes bror. Det är många år sedan jag läste den första gången och kommer inte ihåg så mycket av läsningen annat än att det var en gammal, sliten utgåva som jag lånade på biblioteket. Den här gången har jag läst ny översättningen av Maria Ekman som kom 2013 med ett efterord av Amanda Svensson, och som det verkar som att jag köpte bokrean 2015. Den här gången blev det en alldeles fantastisk läsupplevelse där jag i princip läste hela boken på en dag för att jag inte kunde lägga ifrån mig den och den har seglat upp som en av mina favoriter bland Austens böcker (för att vara ärlig så gillar jag alla böckerna utom Emma). Jag gillar att Anne Elliot är lite äldre än huvudrollsinnehavarna i de andra böckerna och att hon är mognare och mer eftertänksam. Det här ett riktigt mästerverk visar på hur skarp Austens penna var när hon iakttog sin samtid. Det enda negativa är att genom att börja året med en så här bra bok är att jag redan nu vet att majoriteten av de böcker som jag kommer att läsa under resten av året kommer att vara sämre.

Mansfield Park

 

Fanny Price växer från det att hon är tio år upp som fosterbarn hos sin moster och morbror på deras gods Mansfield Park och hon är en flicka som är intelligent, har en blick för omgivningen förtjänster och brister och en insikt om vad hon som är av lägre börd kan uppnå i ett klassamhälle. När syskonen Henry och Mary Crawford flyttar in i byn börjar de umgås med ungdomarna på Mansfield Park och Henry flörtar med båda hennes kusiner Maria och Julia. Medan Fannys favoritkusin Edward fattar tycke för Mary, och Fanny är orolig för att han är förblindad och inte ser Marys brister. När Henry sedan återvänder efter att tillbringat en tid i London bestämmer han sig för att förälska sig i Fanny och bestämmer sig för att fria. Fanny tackar nej till frieriet då hon inte gillar hur Henry har behandlat kvinnor tidigare, men när hon blir ombedd att förklara varför hon tackade nej vägrar hon att berätta anledningen för att skydda sin kusin Maria. För att Fanny ska få perspektiv på tillvaron skickar hennes morbror henne hem till föräldrahemmet i Portsmouth.

Mansfield Park är Jane Austens tredje roman som gavs ut första gången 1814, men även om den sålde bra så blev den inte recenserad förrän 1821 och översattes inte till svenska förrän 1997. Det är också den roman av Austen som jag inte har läst förrän nu trots att hon har varit en av mina favoritförfattare i många år nu. Det här en roman som på många sätt är en typisk Austen-berättelse med sökande efter kärleken och att gifta sig med ett bra parti. Fanny Price är dock inte lika självsäker som Lizzie Bennett i Stolthet och Fördom eller systrarna Dashwood i Förnuft och känsla, utan är mer tillbakadragen, försynt och betraktar sin omgivning mer. Hon är dock väldigt bestämd över att hon inte ska gifta sig utan kärlek, även om det innebär att nobba en man som skulle ha varit ett bra parti. Även om jag verkligen gillar boken, så är det inte min favorit av Austen och jag föll inte för den på samma sätt som jag gjorde med Northanger Abbey för några år sedan.

Mästaren och Margarita

Det 1930-tal i Moskva och vid Biskopsdammen träffar poeten Iván Nikolájevitj Ponyrjóv, som skriver under pseudonymen Bezdómnyj, och redaktören för den stora litterära tidskriften MASSOLIT, Michaíl Aleksándrovitj Berlióz en mystisk främling som berättar om Pontius Pilatus och som är i sällskap med naken kvinna, en man i jockeymössa och svart katt som går på bakbenen och beter sig som en människa. Under några dagar kommer Moskva att drabbas an en rad oförklarliga händelser som kan härledas till främlingen och hans sällskap.

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov är en bok som jag känt till genom titeln länge, men som jag inte tänk läsa förrän den nyligen började rekommenderas från lite olika håll som en helt fantastisk roman som alla älskar och jag blev intresserad av att läsa boken. Mina förväntningar på boken var minst sagt höga innan jag började läsa. Det visade sig vara en av de märkligaste berättelser som jag läst (och jag har ändå läst en hel del märkliga berättelser i mina dagar) och jag bitvis lite svårt att hänga med bland alla karaktärer och att skilja dem åt. Jag hade lite svårt att komma in i boken, men när jag väl gjorde det så gick den ganska fort att läsa. Tyvärr så klarade inte boken av att leva upp till mina förväntningar och jag blev lite besviken på den. Det känns dock som att jag hade älskat den om jag läst för tjugo år sedan, i slutet av tonåren.

Spelaren

I den tyska spaorten Rulettenburg har det samlats en salig blandning av färgstarka individer som har skapat ett nät av relationer i väntan på att en gammal farmor i Moskva ska dö och de ska få tillgång till arvet. Till allas förvåning dyker farmodern en dag upp i Rulettenburg och börjar spela bort alla sina pengar på rulett.

Spelaren av Fjodor Dostojevskij är kort roman för att vara honom på endast 220 sidor och det gjorde den mer överkomlig för mig som inte har läst Dostojevskij sedan gymnasiet. Det är en berättelse full av udda karaktärer och det finns ett flyt i språket och berättelsen som gör att det är en oväntat lättläst bok. Den här boken så pass bra att jag överväger att ge Brott och straff en chans till.

Och solen har sin gång

I en beskrivning av Och solen har sin gång av Ernest Hemingway står det att det är en i viss mån självbiografisk roman och det kan nog stämma. Det handlar om amerikanen Jake Barnes som bor i Paris och jobbar som journalist. Tillsammans med sina vänner lämnar han under sommaren Paris för att resa till Spanien för att fiska och titta på tjurfäktningar i Pamplona. Jag vet att det här är en klassiker och anses vara en av Hemingways främsta litterära verk, men jag tyckte att det var en väldigt rörig berättelse där jag hade svårt att hänga med och hålla isär myllret av karaktärer som hela tiden dricker enorma mängder alkohol i olika former. Det återstår att se om jag kommer att läsa något mer av Hemingway i framtiden. Han hade i alla fall ett fint hus med makalös utsikt utanför Havanna.

Den goda jorden

Wang Lung är en kinesisk bonde som när berättelse börjar lever ett fattigt liv tillsammans med sin fader och ska till att gifta sig med O-lan, som varit slav i ett rikt hushåll och som förväntas föda honom söner. Tillsammans arbetar de hårt på sin gård, men tvingas ändå att tillfälligt lämna den under ett missväxtår då stora delar av landet svälter. När de återkommer till gården vänder deras lycka och genom investeringar lyckan Wang Lung skapa sig en allt större förmögenhet och det dröjer inte länge förrän han lever med både hustru och älskarinna.

Den goda jorden är den roman av den amerikanska författaren Pearl S. Buck som ingår i serien ”Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur” som släpptes i höstas. Det är en bra och stark berättelse om kampen för överlevnad och hur en förmögenhet kan påverka en person och ändra dess personlighet. Det handlar även om de kinesiska kvinnornas utsatta position i samhället och hur de hela tiden värderas utifrån förhållandet till en man, bland annat finns det en kommentar om att hustrun fött en värdelös dotter. Det är en berättelse som jag varmt rekommenderar och som jag är glad att den gjorts tillgänglig igen. Själv är jag nu sugen på att läsa mer av Buck och hoppas att biblioteket har några titlar kvar.

Kristin Lavransdotter 1. Kransen

Kristin Lavransdotter är det äldsta överlevande barnet till Lavrans Björgulfsson och hans hustru Ragnfrid på Jörundgård och blir som femtonåring bortlovad av sin familj till en man från en bra familj. När Kristin tillbringar ett år som ungsyster i en klosterskola råkar hon en dag ut illa ut och blir räddad i sista stund av den ridderlige Erlend. Kristin faller pladask för den stilige Erlend och de två inleder en relation trots att hon är trolovad med en annan och att han har ett tvivelaktigt rykte.

Jag har länge tänkt att jag ska läsa den norska författaren Sigrid Undsets klassiska trilogi Kristin Lavransdotter som hon skrev på 1920-talet, men det har inte blivit av. När den första delen, Kransen, släpptes som storpocket som en del i serien med kvinnliga nobelpristagare i litteratur passade jag på att köpa den vackra utgåvan. Jag vill så gärna älska berättelsen och läsa alla tre delarna i rask takt, men tyvärr så har jag svårt att komma in i boken och tycker att den bitvis är ganska trist. Dessutom så tycker jag att Erlend verkar vara en riktig skitstövel. Jag får se om läser de två återstående delarna framöver.

Det stora kalaset

I den lilla kuststaden Monterey i Kalifornien ligger gatan Cannery Row där fiskeindustrierna ligger samlade och där invånarna utgör en brokig samling. Här finns den kinesiska handlaren Lee Chong, den godhjärtade kvartersdoktorn Doc (som inte är läkare utan marinbiolog), bordellföreståndaren Dora och hennes flickor och de arbetsskygga dagdrivarna under ledning av Mack som bor i Ungkarlspalatset. Mack och hans gäng visar ett mått på uppfinningsrikedom när det kommer till att undvika arbete och ändå få ihop till livets nödtorft. Det finns egentligen inget ont i männen, men deras vilja att göra något fint för andra har en tendens att inte gå som det är tänkt.

Det stora kalaset är en kortroman av John Steinbeck som gavs ut första gången 1945 och det är en berättelse som i vanlig ordning när det kommer till Steinbeck utspelar sig bland de som står längst ner på samhällsstegen. Steinbeck är definitivt en av mina favoriter bland de klassiska författarna och jag blir allt mer förtjust i hans författarskap ju fler böcker som jag läser. En av Steinbecks styrkor är att det alltid finns hopp och humor i hans berättelser även om det handlar om allvarliga ämnen.

Den gamle och havet

I åttiofyra dagar har fiskaren Santiago åkt ut med sin båt utan att fånga en enda fisk och när han kommer iland på kvällarna tittar de andra fiskarna medlidande på honom. Det är bara den unge Manolin som försöker hjälpa honom så gått han kan. På den åttiofemte dagen åker Santiago längre ut på havet än han någonsin gjort förut och där får han äntligen en fisk på kroken, en 700 kilo tung marlin. Det blir en kamp på liv och död mellan Santiago och fisken, som är större än båten.

Den gamle och havet är den första bok som jag läser av Ernest Hemingway och det blev nu är för att det på min resa till Kuba i början av nästa år ingår ett besök till Hemingway-museet som ligger i det hus han bodde i utanför Havanna och att jag ville läsa något av honom innan, helst något som skrevs på Kuba. Jag blev lite förvånad då det visade sig att Den gamle och havet är kortroman och den utgåvan som jag lånade på biblioteket är själva romanen 108 sidor (plus ett efterord). Det ryms dock mycket på få sidor och det är en stark berättelse om en desperat mans kamp för sin överlevnad. Jag kommer nog att läsa mer av Hemingway framöver.

Bonjour tristesse

Cécile är sjutton år och tillbringar sommaren på Rivieran tillsammans med sin pappa i en tillvaro fylld med nöjen och dekadens. Cécile ser på när pappan förför den ena unga kvinnan efter den andra. När han träffar den jämnåriga Anna och pratar om att gifta sig med henne rubbas balansen i den lilla familjen och Cécilie börjar koka ihop en hämndplan.

Bonjour tristesse är den franska författaren Françoise Sagans klassiska debutroman som hon gav ut endast 18 år gammal. Det är en kort berättelse på 144 sidor inklusive ett förord av Per Hagman, men den innehåller mycket storleken till trots. Det är en berättelse om att vara på väg ut i vuxenlivet och försöka finna sig själv.

Gruppen

Det är 1930-tal och en grupp unga kvinnor har precis tagit studenten från Vassar College och sedan väntar storstadslivet i New York för Kay, Libby, Lakey, Dottie, Polly, Helena, Priss och Pokey. De gifter sig, skaffar barn, gör karriär, diskuterar politik, har sex har storslagna drömmar och förlorar sina illusioner. Hela tiden finns vänskapen där och de hjälper varandra genom livets alla delar.

Gruppen av Mary McCarthy gjorde succé när den kom ut 1963 och ansågs vara chockerande frispråkig. Det är en kollektivroman där berättelsen hoppar mellan de olika karaktärerna och det är lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Det gör ingenting att en del saker flyter ihop, det är snarare en av bokens styrka. Hela berättelsen har ett bra flyt och är svår att lägga ifrån sig. Det här är en klassiker som helt klart är läsvärd.

Hackendahl ger sig aldrig

Gustav Hackendahl är vid första världskrigets utbrott stolt innehavare av ett hyrverk med trettio droskor i Berlin och är en ganska förmögen man. Hackendahl är en principfast man som styr både familjen och de anställda med den disciplin som han lärde sig i det militära. När första världskriget bryter ut och Tyskland drabbas av svåra umbäranden försvinner allt som Hackendahl trott på. Trots att verksamheten får konkurrens från bilar och att folk inte har råd att åka vägrar Hackendahl ge sig och fortsätter envist köra sin droska genom Berlin. Av de fem vänder sig alla utom den yngste, Heinz, sig mot fadern så fort de får möjlighet.

Hackendahl ger sig aldrig är den senaste i raden av Hans Falladas romaner som Lind & Co ger ut i nyutgåva. Det är berättelse som sträcker sig över cirka tjugo år och det är en tid då mycket hände i Tyskland från optimismen innan första världskrigets utbrott, krigets umbäranden, de hårda fredsvillkoren, depressionen med hyperinflationen och massarbetslöshet innan Hitler och nazisterna tar makten. Det jag tycker är så intressant med att läsa Falladas böcker är att när de skrevs och gavs ut skildrade de sin samtid, den här boken gavs ut 1938. Det sägs att slutet i Hackendahl ger sig aldrig kom till efter att Goebbels satte tryck på Fallada och fick honom att avsluta på boken på ett sätt som inte riktigt passar in med resten av berättelsen. För en författare som inte gått i exil efter att nazisterna tog makten och som inte stod på nazisternas sida var det kanske det enda sättet att få boken publicerad 1938. Det är i alla fall en väldigt bra bok och som berättar om en familj och ett land som förlorar allt. Man ska inte låta sig skrämmas av boken omfång (750 sidor), den är ganska lättsam att läsa och har ett språk som flyter på.

En piga bland pigor

Förra helgen läste jag Fatima Bremmers fantastiska biografi om den banbrytande journalisten Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken, och blev då sugen på att läsa Nordström böcker. När det visade sig att debuten En piga bland pigor fanns att låna som e-bok biblioteket laddade jag hem den och har i princip sträckläst den (den var i och för sig ganska kort).

En piga bland pigor var väldigt banbrytande när den kom 1914 eftersom det var första gången den typen av reportage gjordes i Sverige, där journalisten ger sig ut i verkligheten och skriver om sina upplevelser. Ester Blenda Nordström tar anställning som piga på en bondgård i Sörmland under en månad och skriver sedan om sin upplevelse. Det är ett liv med hårt arbete som beskrivs där det aldrig verkar finnas tillräckligt med sömn och där man bara tvättar sig på söndagarna och där Esters tandborste är en nymodighet som de andra knappt sett förut och som ingen av den någonsin använt. Vi får vara med om en grisslakt, mjölkning av kor, stortvätt i flera dagar och danser på lördagskvällarna. Vi får även veta att pigan Anna tjänar 180 kronor om året i lön, vilket är 15 kr i månaden och det var redan då en väldigt låg lön. Enligt en prisomräknare som jag hittade på internet motsvarar 180 kronor år 1914 cirka 8900 kronor i dagen penningvärde. För den lönen arbetade Anna cirka 16 timmar om dagen, sju dagar i veckan och fick vara ledig ett par timmar på söndagseftermiddagen.

En piga bland pigor är fortfarande en väldigt stark och läsvärd bok så här drygt 100 år senare. Det som då var ett inlägg i samhällsdebatten är idag en historisk skildring av hur samhället såg ut för inte allt för länge sedan. Vid den här tiden diskuterade man frågan om att det var så svårt att hitta pigor till jordbruket eftersom många unga valde att söka lyckan i Amerika istället för det hårda arbetet som piga. En piga bland pigor blev ett inlägg i den debatten. Boken var också en stor succé som gavs ut i femton upplagor och som såldes i 35000 exemplar. Jag vill definitivt läsa mer av Nordström och tänker ta mig an Kåtornas folk, boken om hennes upplevelser som nomadlärarinna hos samerna härnäst.

Mordet på Orientexpressen

Det är mitten av 1930-talet och på tåget Orientexpressen som går mellan Istanbul och Paris samlas en brokig samling människor från olika delar av världen. Det är en bland annat en rysk prinsessa, en svensk missionär, en engelsk guvernant, en amerikansk privatdetektiv, en tysk kokerska, en italiensk bilförsäljare och en skum amerikansk affärsman. Och så klart den belgiske detektiven med den yviga mustaschen, Hercule Poirot. Efter att tåget lämnat Belgrad fastnar det i snön och på morgonen upptäckts det att den amerikanske affärsmannen Ratchett blivit mördad och det blir Poirots uppgift att lösa fallet. Allt tyder på att det är någon av passagerarna som är mördaren, fast alla verkar även ha alibi.

Mordet på Orientexpressen är en av Agatha Christies mest kända och klassiska deckare om den självgode och ganska arrogante detektiven Hercule Poirot. En sak som gör att man kommer ihåg boken är den oväntade upplösningen på mordgåtan. Det här är tredje gången som jag läser Mordet på Orientexpressen och gillar hur gåtan är uppbyggd med alla karaktärer som vid en första anblick inte känner varandra sedan tidigare. En detalj som störde mig den här gången var att Poirot pekar ut den mördade Ratchett som kidnappare och barnamördare på väldigt lösa grunder (fyra ord på en bränd papperslapp). En annan detalj som står ut i dag är att berättelse börjar i Aleppo i Syrien och går via Bagdad, två städer som inga turister åker till längre. Även om vissa delar av berättelsen har åldrats under decennierna så är det fortfarande en bra deckare som definitivt är läsvärd än.

I dagarna har en ny filmatisering av boken biopremiär i regi av Kenneth Branagh, som även spelar Poirot, och som har en imponerande rollista med en rad stora skådespelare som Johnny Depp, Dame Judi Dench, Michelle Pfeiffer, Willem Dafoe och Olivia Coleman. Jag kommer inte att se filmen på bio, utan väntar tills den kommer på Netflix.

Krig och fred

Krig och fred är en episk berättelse som utspelar sig mellan 1805 och 1813 och där vi får följa de adliga släkterna Bezuchov, Bolkonskij och Rostovs inblandning i de historiska händelser som präglar Ryssland under det tidiga 1800-talet. Romanen inleds med att vi kastas in bland societeten i Petersburg med deras fester, intriger och namnsdagsfiranden. Här finns Pierre Bezuchov, en ung man som trots att han är oäkta son till greven Bezuchov är den som kommer att ärva hela faderns förmögenhet, som nyligen återvänt från utlandet och som beskrivs som stor, tjock och med en avsaknad av social kompetens. Pierre är en i grunden godhjärtad ung man som vill väl, men när han försöker göra tillvaron bättre för sina livegna bönder istället gör att de får de sämre utan att han förstår det. Här finns även Pierres gode vän Andrej Bolkonskij som lämnar sin unga, gravida hustru hos sin buttre far och systern Maria när han ger sig ut i kriget, där han kommer att stå öga mot öga med Napoleon. I familjen Rostov finns den unga och vackra Natasja som har lätt för att förälska sig i olika män. Natasjas äldre bror Nikolaj går med i armén som en ung man och får uppleva krigets fasor vid slaget vid Austerlitz. De tre familjernas öden kommer sedan att vävas in i varandra på olika sätt.

Krig och fred är den tjockaste bok som jag någonsin har läst och mest troliga är att jag inte heller kommer att läsa någon bok som är tjockare än den här. Denna massiva roman är 1816 sidor lång och uppdelad i fyra delar, som alla motsvarar en normaltjock roman på en bit över 400 sidor. När jag tittar på romanens omfång känns det som att den in borde behöva vara så tjock och att den rent teoretiskt borde kunna ha bantats ner till hälften. Men när jag läste boken upplevde jag inte att den var för lång och det fanns få delar som jag tyckte var onödigt långa. Dock fanns det ett annat tempo i den andra delen, mycket beroende på att den utspelar sig över en längre tidsperiod, 1806–1812, medan de tre övriga delarna avhandlar totalt 3 år.

Leo Tolstoj visar här prov på sin skicklighet som författare när han skapat en roman som så här 150 år senare (boken gavs ut 1865–1869) fortfarande håller läsare i sitt grepp och där det emellanåt förekommer en liten cliffhanger som gör att genast vill ta sig an nästa del. Även om det kryllar av karaktärer i boken (och det kan vara svårt att hålla reda på alla, särskilt när de ryska namnen har flera olika varianter) och många av dem kommer och går och kan vara borta ur handlingen i ett par hundra sidor så tyckte inte jag att det var särskilt svårt att hålla reda på dem. Den här utgåvan är en nyöversättning av Barbara Lönnqvist, som gjort ett utmärkt arbete med att hålla texten levande. Det här är även första gången som det kommer en fullständig översättning på svenska.

Sammanfattningsvis så är Krig och fred en storslagen roman som helt klart är värd att läsa och en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.

Lind & Co skickade boken

Krig och fred - en uppdatering

 För ett tag sedan skrev att jag under oktober mest kommer att ägna mig åt nyöversättningen av Leo Tolstojs Krig och fred, som med sina 1816 sidor i fyra band mest troligt är den tjockaste bok jag någonsin kommer att läsa. Nu har jag kommit halvvägs i läsningen och det har blivit dags för en liten uppdatering. För mig som tycker att få böcker behöver vara längre än 349 sidor är det en utmaning att ta sig an en bok vars fyra delar är mellan 420 och 480 sidor och det känns lite som att den aldrig kommer att ta slut, bland annat för att det inte är den mest lättlästa av berättelser. Som tur är det en fantastisk berättelse som verkligen har fångat mig och när jag läste ut den andra delen kände jag för att genast kasta mig över den tredje delen, trots att tanken var att jag skulle ta en liten paus för att läsa en ny betydligt tunnare bok som jag har som tvåveckors lån från biblioteket. 

Jag har i alla fall tagit en liten paus genom att bläddra lite i Elif Batumans roliga Besatta, som handlar om ryska böcker och människorna som läser dem. Kapitlet om när Batuman deltog i en Tolstoj-konferens i Ryssland är både absurt, roligt och ger en del intressant information om den smått excentriske författaren.