Årets Nobelpris

Idag meddelade Mats Malm, Svenska Akademins ständiga sekreterare, vem som blir får årets Nobelpris i litteratur. I år går priset till den amerikanska poeten Louise Glück, en författare som jag i ärlighetens namn aldrig hört talas om innan idag. Läs mer om årets pristagare hos det svenska förlaget Rámus.

Det kommer inte att bli någon vanlig prisutdelning och bankett för årets nobelpris på grund av det rådande läget i världen. Under detta märkliga år var det skönt att i alla fall ett par saker var som vanligt, att den ständige sekreteraren kom ut genom den vanliga dörren i Börshuset och att jag aldrig hört talats om årets pristagare.

Och solen har sin gång

I en beskrivning av Och solen har sin gång av Ernest Hemingway står det att det är en i viss mån självbiografisk roman och det kan nog stämma. Det handlar om amerikanen Jake Barnes som bor i Paris och jobbar som journalist. Tillsammans med sina vänner lämnar han under sommaren Paris för att resa till Spanien för att fiska och titta på tjurfäktningar i Pamplona. Jag vet att det här är en klassiker och anses vara en av Hemingways främsta litterära verk, men jag tyckte att det var en väldigt rörig berättelse där jag hade svårt att hänga med och hålla isär myllret av karaktärer som hela tiden dricker enorma mängder alkohol i olika former. Det återstår att se om jag kommer att läsa något mer av Hemingway i framtiden. Han hade i alla fall ett fint hus med makalös utsikt utanför Havanna.

Den goda jorden

Wang Lung är en kinesisk bonde som när berättelse börjar lever ett fattigt liv tillsammans med sin fader och ska till att gifta sig med O-lan, som varit slav i ett rikt hushåll och som förväntas föda honom söner. Tillsammans arbetar de hårt på sin gård, men tvingas ändå att tillfälligt lämna den under ett missväxtår då stora delar av landet svälter. När de återkommer till gården vänder deras lycka och genom investeringar lyckan Wang Lung skapa sig en allt större förmögenhet och det dröjer inte länge förrän han lever med både hustru och älskarinna.

Den goda jorden är den roman av den amerikanska författaren Pearl S. Buck som ingår i serien ”Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur” som släpptes i höstas. Det är en bra och stark berättelse om kampen för överlevnad och hur en förmögenhet kan påverka en person och ändra dess personlighet. Det handlar även om de kinesiska kvinnornas utsatta position i samhället och hur de hela tiden värderas utifrån förhållandet till en man, bland annat finns det en kommentar om att hustrun fött en värdelös dotter. Det är en berättelse som jag varmt rekommenderar och som jag är glad att den gjorts tillgänglig igen. Själv är jag nu sugen på att läsa mer av Buck och hoppas att biblioteket har några titlar kvar.

Kristin Lavransdotter 1. Kransen

Kristin Lavransdotter är det äldsta överlevande barnet till Lavrans Björgulfsson och hans hustru Ragnfrid på Jörundgård och blir som femtonåring bortlovad av sin familj till en man från en bra familj. När Kristin tillbringar ett år som ungsyster i en klosterskola råkar hon en dag ut illa ut och blir räddad i sista stund av den ridderlige Erlend. Kristin faller pladask för den stilige Erlend och de två inleder en relation trots att hon är trolovad med en annan och att han har ett tvivelaktigt rykte.

Jag har länge tänkt att jag ska läsa den norska författaren Sigrid Undsets klassiska trilogi Kristin Lavransdotter som hon skrev på 1920-talet, men det har inte blivit av. När den första delen, Kransen, släpptes som storpocket som en del i serien med kvinnliga nobelpristagare i litteratur passade jag på att köpa den vackra utgåvan. Jag vill så gärna älska berättelsen och läsa alla tre delarna i rask takt, men tyvärr så har jag svårt att komma in i boken och tycker att den bitvis är ganska trist. Dessutom så tycker jag att Erlend verkar vara en riktig skitstövel. Jag får se om läser de två återstående delarna framöver.

Never let me go

Kathy växte upp tillsammans med sina vänner Tommy och Ruth på ett isolerat internat någonstans på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig både för dem själva och för samhället. Nu när Kathy är vuxen och tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker som att de levde ett isolerat liv och där de som lämnade området aldrig kom tillbaka igen.

Never let me go är den andra bok som jag läser av fjolårets Nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ishiguro (jag har tidigare läst Återstoden av dagen innan han fick priset). Det här är en väldigt annorlunda bok, även om den först verkar vara en ganska vanlig berättelse om några ungdomar på en engelsk internatskola. Allteftersom berättelsen rullas upp avslöjas en läskig berättelse om hur dessa barn utnyttjas på ett grymt sätt av samhället. Det är en bra och välskriven berättelse som det känns som att den skulle kunna vara sann.

Årets Nobelpristagare

Klockan 13 idag avslöjade Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur. I år gick priset till den engelske författare Kazuo Ishiguro (som visserligen föddes i Japan och flyttade till England som barn med sina föräldrar). Jag blev mest glad för att det i år var en författare som jag både kände till och som jag har läst i alla fall en bok av, Återstoden av dagen som är en helt fantastisk berättelse.

Annars så hade jag hoppats på att det skulle bli en kvinnlig pristagare i år och att det är lite märkligt att Akademien prisar engelskspråkiga författare två år i rad.

Årets nobelpris i litteratur

Gick till den amerikanska folkrocksångaren Bob Dylan, en artist som jag knappt lyssnat på. Jag kan tycka att priset ska gå till en författare och inte en sångare, så jag är lite besviken på årets pristagare. Nu får jag väl börja lobba för att min favorittextförfattare Nicky Wire i Manic Street Preachers borde då priset (Wales är väl ändå underrepresenterade?). 

Vem blir årets nobelpristagare?

Som de flesta säkert vet vid det här laget så kommer Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius att avslöja vem som blir årets nobelpristagare i litteratur och i vanlig ordning är spekulationerna i full gång. I vanlig ordning så ligger den japanske författaren Haruki Murakami bra till på listorna, men jag tror inte att det är hans tur den här gången heller. Jag kommer även i år att hålla tummarna för att priset går till den amerikanska författaren Joyce Carol Oates (trots att hon nog är för ojämn för akademiens smak). Det är dock betydligt troligare att blir någon som jag aldrig hört talas om. 

Tematio - Alternativa Nobelpris

Den här veckan får vi reda på vilken författare som Svenska Akademien utsett till årets nobelpristagare i litteratur, och det är något som Lyran tagit fasta på i veckans tematrio. Genom att svara på tre frågor så ska vi den här veckan dela ut tre alternativa Nobelpris.

Vilken levande barnboksförfattare vill nu ge ett ”Nobelpris”?

Jag känner att jag har lite dålig koll på barnboksförfattare och eftersom min favorit (Maria Gripe) är diskvalificerad pga avliden så blev det inte lättare. Jag väljer att ge mitt pris till Barbro Lindgren, en författare som gett ut många böcker som generationer av barn växt upp med. Vem har inte läst böckerna om Max och charmats av grisen Benny.

Vilken svensk levande författare vill ni ge ett ”Nobelpris”?

Den av de svenska författarna som jag tror skulle ligga bäst till för att få ett Nobelpris är den fantastiske Jonas Hassen Khemiri. Fast jag har en misstanke om att han kan komma att bli invald i Svenska Akademien innan dess, och historien har visat att det inte är populärt när de delar ut priset till sina egna ledamöter.

Och vilken levande nordisk författare vill ni ge ett ”Nobelpris”?

En nordisk författare som jag skulle vilja ge Nobelpriset till är den norska författaren Åsne Seierstad som skriver starka reportageböcker, ofta med kvinnor i centrum. I väntan på att hon ska få priset så väntar jag på hennes nya bok om Syrien och två norska tjejer som strider för IS, som kommer på norska nu i höst. 

Årets Nobelpris!

Som de flesta nog redan vet vid det här laget så gick årets Nobelpris i litteratur den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj. Dessvärre har jag inte läst något av Aleksijevitj, däremot så har hon ganska länge stått på min att läsa någon gång i framtiden-lista. Eftersom en kollega till mig har lovat att jag ska få låna en av Aleksijevitjs böcker så kan det bli av ganska snart. Dock var kollegan inte säker på vilken bok hon hade hemma.

Nätternas gräs

Den åldrande författaren Jean vandrar omkring i Paris med en gammal svart anteckningsbok och med hjälp av den minns han en romans som han hade för många år sedan hade med den mystiska Dannie. Han vandrar genom Paris både i nutid och genom sina minnen, hela tiden med den fyllda anteckningsboken som hjälper honom att minnas både platser och personer.

Nätternas gräs är den tredje boken som jag lyssnar på som Radioföljetång på P1 och det är även min första bekantskap med årets nobelpristagare i litteratur Patrick Modiano. Jag vet inte vad det beror på, men det kändes aldrig som att jag kom in i boken och att inläsningen gick in genom ena örat och ut genom det andra, vilket gjorde det svårt att komma ihåg vad som hände (eller så hände det inte så mycket). Jag tror inte att jag kommer att läsa något mer av Modiano.  

Bokbloggsjerka 28 november – 1 december

Det har blivit fredag igen och dags för veckans bokbloggsjerka, som den här gången har en ganska enkel fråga.

Vilka nobelpristagare kan man hitta i din bokhylla?
alt. vilka nobelpristagare har du läst?

De nobelpristagare som finns i min bokhylla är;

Selma Lagerlöf

Alice Munro

Herta Müller

John Steinbeck

Albert Camus

Harry Martinson

Tomas Tranströmer

Thomas Mann (oläst)

Doris Lessing (oläst)

Utöver de som finns i bokhyllan så har jag även läst;

Sigrid Undset

Per Lagerqvist

Gabriel Garcia Márquez

Dario Fo

Jaha

Årets Nobelpris i litteratur går alltså till fransmannen Patrick Modiano, en författare som jag varken läst eller känner till sedan tidigare

Jag är redo

Idag klockan 13 kommer Peter Englund att avslöja vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur och jag har dagen till ära förberett mig så att jag kan se det hela på SVT-play i paddan och kanske skriva ett litet blogginlägg. Praktiskt nog så brukar jag ändå ha lunch runt den tiden, så jag behöver bara vara lite osocial på lunchen (kollegorna är dock vana vid det just den här torsdagen varje oktober).

Brinnande livet

 

Alice Munro har hört till de författarna som jag har tänkt läsa, men inte kommit mig för att läsa trots att jag hört mycket positivt om hennes noveller och böcker. När Peter Englund tillkännagav att årets nobelpris tilldelas Alice Munro och Anna på …och dagarna går drog igång en bokcirkel på Facebook om boken Brinnande livet, så kände jag att det var hög tid för mig att bekanta mig med Munro. Bokcirkeln har gått till så att vi har läst och diskuterat några noveller per vecka, vilket gör att det känns som att jag läst boken väldigt länge. Det finns ett problem för mig när jag läser novellsamlingar, det är att novellerna till slut flyter samman så att jag inte riktigt vet vad jag läst och vad som hänt i vilken novell.

I Brinnande livet utspelar de flesta novellerna i en vardagsnära miljö, det är oftast kvinnor som står i centrum, och de utspelar sig ofta runt tiden för andra världskriget. Dessutom så spelar tåg en viktig roll i två av novellerna. Jag förstår vad folk menar när de säger att Munros noveller är som romaner i miniformat, men det är inte alltid något som jag tycker är odelat positivt då en del av berättelserna gärna hade fått gått lite djupare in i karaktärerna och deras liv. Munro är en utmärkt författare, men jag har svårt för att ta till mig novellsamlingar.

Alice Munro

Som de flesta vet vid det här laget så gick årets Nobelpris i litteratur till den kanadensiska författaren Alice Munro, med motiveringen att hon är den "den samtida novellkonstens mästare". Trots att jag varit nyfiken på Munros författarskap så har det inte blivit av att jag läst någon av hennes novellsamlingar. Det får jag råda bot på, förslags vis genom att hänga med i bokcirkeln som Anna på och dagarna går... drar igång om några veckor. Det var även på tiden att det blev en kvinnlig pristagare i år efter att det varit tre manliga pristagare i rad.

Medan jag satt i lunchrummet på jobbet och lyssnade på radion med penna och papper redo för att kunna göra lite anteckningar, så trillade det in ett meddelande från mina föräldrar, som för tillfället befinner sig i Stockholm på minisemester, som råkade passera Börshuset, gick in och fick uppleva det hela live. Lite avundsjuk blev jag i alla fall innan jag återvände till den restrerande delen av arbetsdagen.

Tematrio - Nobelpriset 2013

På torsdag är det dags för Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund att avslöja att vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Så här i nobeltider ställer Lyran följande fråga i veckans tematrio;

Vem får Nobelpriset 2013?

 

Eftersom jag vägrar tro att det är så många fler män än kvinnor som är kvalificerade för Nobelpriset, så hoppas jag verkligen att det blir en kvinna i år. Annars så har jag inte funderat så mycket på vem som kan tänkas bli årets pristagare, vilket gör att mina kandidater bör ha väldigt höga odds.

Peter Høeg – ja, jag vet att jag i förra stycket skrev att det är dags för en kvinna att få priset, men jag kan ändå inte utelämna min gamla favorit, dansken Peter Høeg, även om hans senaste böcker inte varit hans bästa.

Joyce Carol Oates – är med i diskussionen varje år och jag skulle bli oerhört glad om hon fick priset. Tyvärr så ligger det nog tyvärr Oates i fatet att hon är så oerhört produktiv och har en varierande kvalitet på böckerna. I sina bästa stunder är Oates helt klart en värdig kandidat.

Hanne-Vibeke Holst – en väldigt otrolig kandidat (men den bästa jag kunde komma på just nu), men ändå en fantastisk författare och berättare.

Vägen ut

Ett år efter att Harry Martinsons självbiografiska roman Nässlorna blomma kom ut, släpptes den fortsättningen Vägen ut, som inte blivit lika känd och läst. Vägen ut börjar någon månad efter Nässlorna blomma och Martinsons alter ego Martin Tomasson har lämnat ålderdomshemmet och bor åter i en familj som sockenbarn, den här gången på Ekevik. Livet är fortfarande tufft för Martin och han använder sig av fantasin för fly verkligheten, bland annat genom att ljuga om den rikedom han kom ifrån när familjen bodde i Nite innan fadern dog och modern for till Amerika. Efter att ha slutat skolan så försörjer sig Martin på diverse småjobb och istället för att läsa fram så rymmer han och går på luffen. Det Martin drömmer om är få gå till sjöss, vilket han gör vid 16 års ålder trots en snöplig sorti från skeppsgossekåren.

 

Jag har lite svårt att förstå varför Vägen ut inte blivit läst i samma utsträckning som Nässlorna blomma, då båda böckerna är väldigt bra. En anledning skulle kunna vara att en del läsare kanske drar sig för att läsa en andra bok om en svår och olycklig barndom. Även om det inte är fullt lika illa som i Nässlorna blomma, så är det fortfarande ingen lycklig barndom som beskrivs i Vägen ut. Vad som däremot är bra är språket, som känns levande och fräscht. Efter att ha läst några böcker av Harry Martinson under våren så verkar det som att han hanterade både prosa och lyrik på ett ypperligt sätt.

Dikter 1929-1953

Idag skulle Harry Martinson ha fyllt 109 år om han fortfarande levt, så jag tyckte att det var passande att skriva om Dikter 1929-1953 idag (plus att jag blev klar med den i helgen). Dikter 1929-1953 var en av de böcker som jag köpte på Kupan, när jag i princip hade rensat deras klassikerhylla på Harry Martinson (någon enstaka dubblett lämnades kvar), och jag har i flera veckor burit med mig boken och i långsam takt läst alla dikterna. Som titeln antyder så är det här en samling med dikter från den första delen av Martinsons författarskap och dikterna kommer från Spökskepp (1929), 5 Unga (1929), Antologin Modern lyrik (1931), Nomad (1931-1944), Natur (1934), Passad (1945) och Cikada (1953).

 

Jag tycker att dikterna känns luftiga, som om de två stora temana, havet och naturen, gjort avtryck i språket och de känns inte svårttillgängliga, som en del lyrik kan göra. Vissa dikter tog tag i mig när jag läste dem halvhögt för mig själv och det kändes som om en del av mig virvlade iväg med orden. En del dikter är långa och episka, andra visar en förmåga att kunna sätta fingret på saker med några få rader, som i följande rader från dikten Blad i Passad;

 

Slåttern går

och alla som önskat sig vara blommor

förändra hastigt sina önskningar

 

En av mina favoriter kommer från 5 Unga och är mer åt det prosaiska hållet, den heter Klockbojen och är en finstämd berättelse om en klockboj i Zuidersee och måsen Giri (som är den enda mås som vågar sitta på klockbojen). Nu är det bara för mig att vänta på att nästa del, Dikter 1958-1973, som jag beställt på Bokbörsen ska komma så att jag kan fortsätta läsa Martinsons underbara dikter.

Herr Arnes penningar

Eftersom jag för tillfället har lite svårt att hitta nya böcker att läsa, i alla sådana som hunnit komma ut, så fortsätter jag med att läsa klassiker. Den här gången hade turen kommit till Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf i en ljudboksinläsning av Stig Torstensson.

Herr Arnes penningar utspelar sig i Bohuslän i slutet av 1500-talet, där vintern håller ett håller ett grepp om både människor och fartyg när isen lagt sig på havet. En kväll när fiskmånglaren Torarin kommer till den rike prästen Herr Arne i Solberga så blir prästfrun rädd under middagen och hävdar att de slipar knivarna på Branehög. Den natten kommer tre skotska legosoldater till Herr Arne, förutom att råna honom så dödar de alla och tänder på huset för att de ska se ut som en olycka. Den enda som överlever överfallet är den späda jungfrun Elsalill, som följer med Torarin hem. Utan att veta om det så förälskar sig Elsalill i en av mördarna, Sir Archie, men när hennes döda fostersyster kommer till henne så ställt Elsalill inför det moraliska dilemmat om hon ska ange sin älskade eller inte.

För att vara helt ärlig så tyckte jag att en av fördelarna med Herr Arnes penningar var att den var kort. Jag har inga problem med att det dyker upp spöken som pekar ut mördarna, jag tyckte helt enkelt att boken var tråkig. Jag störde mig en del på Elsalill som inte vet om hon vill ange Sir Archie eller inte, även om det är han som mördat alla som stod henne nära i livet. Jag läste några böcker av Selma Lagerlöf i skolan och nu när jag återkommer till hennes böcker så känner jag att vi tyvärr inte passar ihop.