Vägen till Klockrike

Runt sekelskiftet 1900 beger sig cigarrmakaren Bolle ut på sin vandring genom landet efter att han och en kompanjon försökt tjäna ihop pengar till biljetter till Amerikabåten, men insett att pengarna bara räcker till resan åt en av dem. Bolles vandringar tar honom runt i stora delar av Sverige och även in i Norge och runt honom vävs berättelsen om livet på de oändliga grusvägarna genom landet. Det är ett hårt liv för luffarna som vi får ta del av, hur man tigger utan att provocera, de bofastas rädsla, fruktan för de ridande poliserna som skickar luffarna till straffarbete i ”Berget” för lösdriveri, om tadlarna och om mildgårdarna, oftast var det gårdarna med gamla och sjuka som var mest givmilda. Här finns även rädslan för att ha en rakkniv med sig eftersom den kunde uppfattas som ett vapen och hot och hela tiden rädslan för att uppfattas som en väldtäcksman av kvinnor.

Min utgåva av Harry Martinsons Vägen till Klockrike har stått oläst i bokhyllan sedan jag för några år sedan köpte allt jag hittade av Martinson på Kupan när jag fått upp ögonen för hans författarskap. Tanken har varit att läsa boken någon gång, men det har inte blivit av förrän nu. Det är en fantastisk berättelse om de som levde utanför samhället och som ville skapa sig en tillvaro i frihet, även om det var ett väldigt hårt liv. Det faktum att Martinson själv levde som luffare under några år gör att historien känns mer levande och att han hela tiden står på luffarnas sida. Det är även en berättelse full av fina miljöskildringar, vilket inte är så konstigt eftersom Martinson är en av de främsta naturskildrarna som jag stött på.

Om man inte vill leta efter på loppisar eller antikvariat så finns den även att få tag på som e-bok.

Nyutgåva av Nässlorna blomma

Även om jag redan har två utgåvor (en förkortad och en fullång utgåva – båda köpta på Kupan) av Harry Martinsons fantastiska barndomsskildring Nässlorna blomma, så är jag ändå sugen på att köpa den här fantastiskt vackra pocketutgåvan som kommer i Bonniers klassikerserie i höst.

Vägen ut

Ett år efter att Harry Martinsons självbiografiska roman Nässlorna blomma kom ut, släpptes den fortsättningen Vägen ut, som inte blivit lika känd och läst. Vägen ut börjar någon månad efter Nässlorna blomma och Martinsons alter ego Martin Tomasson har lämnat ålderdomshemmet och bor åter i en familj som sockenbarn, den här gången på Ekevik. Livet är fortfarande tufft för Martin och han använder sig av fantasin för fly verkligheten, bland annat genom att ljuga om den rikedom han kom ifrån när familjen bodde i Nite innan fadern dog och modern for till Amerika. Efter att ha slutat skolan så försörjer sig Martin på diverse småjobb och istället för att läsa fram så rymmer han och går på luffen. Det Martin drömmer om är få gå till sjöss, vilket han gör vid 16 års ålder trots en snöplig sorti från skeppsgossekåren.

 

Jag har lite svårt att förstå varför Vägen ut inte blivit läst i samma utsträckning som Nässlorna blomma, då båda böckerna är väldigt bra. En anledning skulle kunna vara att en del läsare kanske drar sig för att läsa en andra bok om en svår och olycklig barndom. Även om det inte är fullt lika illa som i Nässlorna blomma, så är det fortfarande ingen lycklig barndom som beskrivs i Vägen ut. Vad som däremot är bra är språket, som känns levande och fräscht. Efter att ha läst några böcker av Harry Martinson under våren så verkar det som att han hanterade både prosa och lyrik på ett ypperligt sätt.

Tematio - svenska favoriter

Den här veckan har Lyrans tematrio svenska favoriter som tema eftersom det den här veckan är nationaldagen. Utmaningen den här gången lyder;

Berätta om tre svenska favoritförfattare!

Harry Martinson – en gammal författare som är ny för mig och som jag förälskade mig i när jag läste Nässlorna blomma tidigare i år. Martinson har ett underbart språk både när han skriver lyrik och prosa och han skriver underbara naturskildringar.

Åsa Larsson – min absoluta favorit bland deckarförfattaren som skriver fantastiska deckare som utspelar sig i Kirunatrakten, vilket känns extra hemtamt när de utspelar sig på vintern (jag är svag för norrländska vintrar i böcker).

Maria Gripe – en favorit från ungdomen som håller än idag när jag läser om böckerna. Jag gillar att Gripes böcker rör sig i gränslandet mellan verkligheten och något annat, ofta spelar skuggorna en viktig roll.

Fler Harry Martinson-böcker

Efter att ha läst ut Harry Martinsons Dikter 1929-1953 förra veckan så kunde jag inte låta bli den andra delen av diktsamlingen, Dikter 1958-1973 från Bokbörsen och nu är den äntligen här.

Jag ville ha de båda delarna i samma utgåva för att de skulle matcha varandra, och när man lägger de båda böcker bredvid varandra så det man att omslagen är tämligen lika varandra. Jag ser verkligen fram emot att fortsätta utforskandet av Martinsons lyrik.

Dikter 1929-1953

Idag skulle Harry Martinson ha fyllt 109 år om han fortfarande levt, så jag tyckte att det var passande att skriva om Dikter 1929-1953 idag (plus att jag blev klar med den i helgen). Dikter 1929-1953 var en av de böcker som jag köpte på Kupan, när jag i princip hade rensat deras klassikerhylla på Harry Martinson (någon enstaka dubblett lämnades kvar), och jag har i flera veckor burit med mig boken och i långsam takt läst alla dikterna. Som titeln antyder så är det här en samling med dikter från den första delen av Martinsons författarskap och dikterna kommer från Spökskepp (1929), 5 Unga (1929), Antologin Modern lyrik (1931), Nomad (1931-1944), Natur (1934), Passad (1945) och Cikada (1953).

 

Jag tycker att dikterna känns luftiga, som om de två stora temana, havet och naturen, gjort avtryck i språket och de känns inte svårttillgängliga, som en del lyrik kan göra. Vissa dikter tog tag i mig när jag läste dem halvhögt för mig själv och det kändes som om en del av mig virvlade iväg med orden. En del dikter är långa och episka, andra visar en förmåga att kunna sätta fingret på saker med några få rader, som i följande rader från dikten Blad i Passad;

 

Slåttern går

och alla som önskat sig vara blommor

förändra hastigt sina önskningar

 

En av mina favoriter kommer från 5 Unga och är mer åt det prosaiska hållet, den heter Klockbojen och är en finstämd berättelse om en klockboj i Zuidersee och måsen Giri (som är den enda mås som vågar sitta på klockbojen). Nu är det bara för mig att vänta på att nästa del, Dikter 1958-1973, som jag beställt på Bokbörsen ska komma så att jag kan fortsätta läsa Martinsons underbara dikter.

Aniara

Rymdeposet Aniara från 1956 är Harry Martinsons mest kända verk och det är en sådan bok som jag haft på min mentala att läsa-lista. Aniara känns som en av de där klassikerna som är så kända att det känns som att de borde läsas. När jag för ett tag sedan började intressera mig för Harry Martinsons författarskap, genom uppväxtskildringen Nässlorna blomma, och jag dessutom köpte ett väldigt fint exemplar av Aniara (med ett vackert akvarellomslag) på Pingstkyrkans loppis så kändes det som att det var hög tid att äntligen läsa boken. För att göra läsningen lite mer effektiv (och för att det valet fanns på biblioteket) så valde jag att lyssna på ljudboken, i en inläsning av skådespelaren Ulf Palme.

 

Aniara är ett rymdepos bestående av 103 sånger skrivna på vers. Det är en science fiction-berättelse om rymdskeppet Aniara är på flykt från jorden som blivit smittad av radioaktivitet och på väg till Mars, men som hamnar ur kurs och är hjälplöst på väg mot Lyrans stjärnbild. På skeppet finns Miman, en medveten superdator med övermänsklig artificiell intelligens och som dör av sorg inför mänsklighetens dårskap.

 

Jag känner att jag borde älska Aniara, men det gör jag inte, vilket kan bero på att jag har lite svårt för både science fiction och versromaner. Ulf Palmes entoniga inläsning höjer inte direkt ljusboksupplevelsen, även om det entoniga passar ganska bra in i berättelsen på sätt och vis. Jag måste säga att jag föredrar när Martinson skriver mer jordnära, som i de dikter i samlingen Dikter 1929-1953 som jag håller på och läser i långsam takt och som i prosatexter som Nässlorna blomma. Den kritik som riktas mot omvärlden och människans tendens att använda sig av tekniken för att göra ont mot andra människor och naturen går mig inte förbi. När Aniara kom ut 1956 så fanns atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i färskt minne och det fanns mer reellt hot om ett kärnvapenkrig som skulle utplåna mänskligheten.

Harry Martinson-hyllan

För ett tag sedan så shoppade jag loss på böcker av Harry Martinson på Kupan och Pingstkyrkan och har sedan dess funderat på vart i bokhyllorna som jag ska stoppa in böckerna. Det var inte helt lätt att hitta en plats för sex böcker av samma författare. Efter en smärre omorganisation så hamnade på poesihyllan (efter att ha knuffat undan några biografier till den mer konstnärliga hyllan), vilket passar bra eftersom två av böckerna innehåller dikter. Nu delar Harry hylla med en annan svensk nobelpristagare, Tomas Tranströmer, Emily Dickinson, Dylan Thomas, antologin Kärlek och uppror, Karin Boye och Edith Södergran. Snart kommer jag nog även att läsa några av böckerna.

Harry Martinson-shopping

På vägen till stan igår tittade jag in på Kupan för att se om de möjligtvis hade någon bok av Harry Martinson till salu. Det fanns det. Jag kom ut med Nässlorna blomma, Vägen till Klockrike, Vägen ut, Dikter 1929-1953 och samlingsvolymen med Resor utan mål och Kap farväl!. Dessutom så fick en samling med texer av Elin Wägner, Vad tänker du, mänsklighet?, följa med hem. Allt för det överkomliga priset 54 kronor.

Nässlorna blomma

Efter en rekommendation från mamma så läste jag i veckan Harry Martinsons Nässlorna blomma, vilket är den första boken som jag läser av honom. Tidigare har jag bara läst böcker av hans första hustru Moa Martinson, och till och med skrivit en B-uppsats utifrån hennes trilogi om Mia (Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor). Uppstatsens frågeställningen har jag dock glömt bort.

Nässlorna blomma är en barndomsskildring från det fattiga Sverige i början av 1900-talet, där författarens alter ego Martin efter att tidigt blivit föräldralös (pappan dog i lungsot och mamman lämnade de sex barnen och for till Amerika) såldes på auktion som sockenbarn. Att säljas på auktion innebar att man hamnade hos den som ville ha den lägsta ersättningen för att ta hand om och uppfostra barnen, vilket inte kan ha varit för barnens bästa. I livet det hårda livet som Martin får utstå med arbete och misshandel så blir skolan den stora ljuspunkten och tillflyktsorten, det är där som även ett sockenbarn kan vara kung över tje-ljuden.

Det här är en väldigt bra bok med ett underbart språk och som berättar hur livet kunde vara för bara hundra år sedan. Det är också fascinerande att Harry Martinson inte knäcktes av uppväxten och blev en framstående författare, medlem av Svenska Akademien och Nobelpristagare i litteratur (även om det blev kritiserat då både han och Eyvind Johnson var ledamöter i Akademien och i princip gav priset till sig själva). Precis som när jag nyligen läste Elin Wägners Norrtullsligan så lämnas jag med känslan att jag vill läsa fler böcker av Martinson.